I brist på tidningar som vill publicera mina krönikor har jag börjat prata Veckans ord i P4 Gävleborg varje vecka. Efter första tillfället var några väldigt snabba att kommentera att jag öh:ar när jag pratar: Vad oproffsigt av en språkvetare att använda sådana icke-ord och därmed markera att han inte vet vad han pratar om! I radio!
Tvekljud som öh har, som allt i språket, en viktigt social funktion: de markerar ungefär ”nu planerar jag vad jag ska säga” och ”jag har inte pratat klart än så avbryt mig inte”, eller ibland ”det här är viktigt så lyssna nu”. Men för vissa kan det kännas ovant att höra i radio, vilket förstås beror på att radioprat förr i världen var monologer (inget behov att aktivt hålla ordet) och/eller manusbaserat (inget behov att planera talet). I dagens pratprogram funkar inte den gamla, stela stilen, och då kommer tvekljuden ibland in, hos såväl programledare som deras gäster.
(Det går absolut att höra innantillmonologer i radio än idag, men vill man höra dem ska man nog inte ratta in pratprogrammen.)
Som språksamhälle har vi låtit oss luras att det skulle vara finare att prata som man skriver, för skriftspråket (inklusive högläsning) har länge förbehållits formella sammanhang och makthavare. Men det betyder ju inte att talspråket är fult; slutar vi prata som vi gör naturligt låter vi snart som robotar. Faktum är att de som utvecklar robotröster måste lägga till tvekljud för att robotarna ska låta mer mänskliga och inte vara så obehagliga! Det händer likaså att man lägger till tvekljud i inövade och välplanerade tal bara för att låta mindre beräknelig och istället bli mer naturlig – en som folket kan identifiera sig med. Och vi ska inte överskatta texten, för det går in minst lika mycket tvekan i skrivandet, för att inte tala om strykningar och omformuleringar. Det märks bara inte i den färdiga texten.
Det är kanske särskilt synd att det är eftertankesmarkörer som utsätts, för vi ska inte skambelägga eftertänksamhet. Du som slutar använda öh i spontant tal har tre alternativ: börja använda floskler och tomma ord (och då bli bannad för att du jämt säger liksom och vad heter det och så att säga); sluta tänka efter och börja prata utan att få fundera så noga; och bli helt tyst, vilket får följden att den du talar med tror att du inte hört, att du ignorerar det som sägs eller att du har pratar färdigt – och då kommer du bli avbruten innan du fått säga ditt.
Och det är ju radio vi pratar om: där är tystnad en dödssynd.
Den här texten är baserad på ett radioinslag i P4 Gävleborg.
