Stäng

Bakom varje språkvetare finns en omvänd språkpolis

Det fanns många skäl till att jag blev språkvetare. Ett var att folk ofta sa till mig att jag var smart och duktig på språk, vilket hade den olyckliga följden att jag började tro på dem. Jag kunde minsann skilja på de och dem! Liksom många andra språkpoliser såg jag det som min mission att sprida det goda ordet och förbättra folks svenska.

Den vanligaste grunden till språkpoliseri är inlärd irritation: man irriterar sig på ett en gång nytt språkfenomen för att man lärt sig att det är fel (oavsett om det faktiskt är fel). Här hamnar klassiska saker som att säga vart bor du, spendera tid och kommer utan att. Ofta lär man sig detta genom att själv göra ”fel”, bli skarpt tillrättavisad och därmed själv bli språkpolis.

Inlärd irritation innebär tyvärr att folk fortsätter reta sig på språkdrag flera hundra år efter att de etablerat sig i språket. Riktiga språknyheter, sådant som aldrig hänt förr, ses däremot mest som slarvfel. Det är när slarvet upprepas systematiskt som vi blir kritiska, men då är det ofta för sent att klaga, för när ett drag är så vanligt att det irriterar har det också etablerat sig i språket.

(Det behöver förresten inte vara nyheter man irriterar sig på; ibland kan någon få för sig att en sak är fel trots att ingen någonsin brytt sig om det tidigare, och börjar kämpa emot det. Här finns klassiker som och i början av mening, eller jag och min syster.)

Det värsta med att vara språkpolis är att inte ens andra språkpoliser är överens med en: till exempel tycker vissa att som om är mest korrekt, medan andra tycker att som att är det enda rimliga. Språkvetare säger att båda funkar, men förr i världen såg även språkvetare det som sin uppgift att sprida det korrekta och ädla språket. Fast eftersom man inte kunde komma överens om exakt vad det var förordade man bara sitt eget språkbruk. Som dagens språkpoliser, alltså.

Jag menar nu inte att språkpoliseri är något ondskefullt. Precis som jag så började väldigt många språkvetare sina karriärer som språkpoliser, och det grundar sig ju i något så ädelt som kärlek till språket. Och kärlek till bildning, vilket kanske är fint men också rätt elitistiskt.

Min sista krönika i den här tidningen går mot sitt slut, och om det är en enda sak jag vill att du ska ta med dig från min tid här är det detta: var inte så fasligt språkpolisig. Människor har alltid talat olika, och tillvaron blir mycket roligare om man bemöter språkliga nyheter med ”Jaha, vad spännande, kan man säga så? Hur kommer det sig?” Det kan ta ett tag (det gjorde det för mig) men när man lärt sig ställa och hitta svar på de frågorna, då har man blivit mer än bara språkpolis – då har man blivit språkvetare.

Hoppas vi en gång möts som sådana!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera