Stäng

Efter regn kommer det bli solsken, och efter solsken ska det bli regn

”Efter solsken kommer regn” är ett gammalt visdomsord som lär oss att hur tungt livet än känns så vet man att det alltid kommer en regnskur som släcker skogsbränderna och skänker svalka i hettan. Det kan ta tid, för ibland är torkan svår, men ordspråket lovar oss att allt förr eller senare kommer att bli bra igen.

Om vi mer bokstavligt vill utlova regn så säger vi nog bara ”det kommer regna”. På svenska kan vi som bekant bara böja verb i nutid och dåtid (kastar och kastade); vill vi prata om framtiden måste vi använda ett hjälpverb som just kommer. Att komma betyder ju annars ungefär att ’anlända’, och vi kan tänka oss att betydelsen har vidgats: något sker när själva världen anländer till framtiden.

Kommer är inte vår enda framtidsmarkör. Vi kan också säga ska, som i ”Jag ska anlända till framtiden”, vilket alltså betyder ungefär samma sak som ”Jag kommer anlända till framtiden”. Däremot betyder ”Det ska regna” något annat än ”Det kommer regna”. Hur kommer det sig?

Jo, ska innefattar ett beslut: ”jag ska åka hem” betyder att jag (eller någon annan) har bestämt att det är dags att åka, medan ”jag kommer åka hem” antyder att det sker oavsett viljan. Men det går inte att säga att något har bestämt sig för att regna, för vem skulle ha fattat det beslutet? Vi tittar på meningen igen: ”Det ska regna”. Vad är ”det”? Vädret? Himlen? Molnen? Detta det betyder egentligen ingenting alls, utan finns bara där för att svenska meningar måste ha ett subjekt. Flera andra språk nöjer sig med att säga ”Regna”, eftersom det ju inte är något som utövar regnandet.

Enligt den förklaringen är ”det ska regna” en helt orimlig mening, men ska kan också ha en annan betydelse: det markerar andrahandsinformation. Detta ska dyker ofta upp på nyheterna, som i ”Mannen ska ha stulit en cykel”. Ett annat ord med samma funktion är lär. Eftersom syftningen ”Det har bestämt sig för att regna” är orimlig gör vi alltså hellre tolkningen ”Det lär regna”.

På så sätt är ska ett spännande hjälpverb som kan ersätta hela två böjningsformer som svenskan saknar: futurum och reportativ. Futurum är som bekant ett tempus i många språk, och reportativ (eller renarrativ) är en form av evidentialitet, en böjningskategori för att ange hur man känner till det man talar om. Evidentialitet är sällsynt i Europa – bulgariska är kanske det främsta exemplet – men finns i flera amerikanska språk, och reportativ innebär alltså andrahandsinformation: att man rapporterar eller återberättar något som man hört från någon annan.

Oroa dig alltså inte för att svenska någonsin skulle vara fattigt bara för att böjningsformer eller ord försvinner eller aldrig funnits, för språket har lösningar. Och när tillvaron är som svettigast, kom ihåg att efter solsken ska regnet alltid komma.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera