Stäng

Substantivens genus är ständigt en/ett enigma

I somras ställde chefredaktören för feministiska Bang en öppen Twitterfråga om genus, och jag gav mig naturligtvis in i diskussionen. Det handlade nämligen inte om mänskligt genus, utan om grammatiskt – specifikt ordet enigma. Vilket genus har enigma i svenskan?

Vänta lite, Alex. Det var ju ändå några år sedan jag gick i skolan. Vad är grammatiskt genus, nu igen?

Bra fråga, kära läsare! Genus är det som bestämmer om vi säger en eller ett om ett visst substantiv: en kopp och ett världsherravälde. Frågan är alltså: heter det en eller ett enigma? Till skillnad från andra böjningskategorier är genus oföränderligt, så det kan under inga omständigheter heta ett kopp. Tyvärr saknar genus informationsvärde och verklighetsanknytning, vilket gör det kommunikativt onödigt, och ett härke för den som lär sig ett främmande språk. Många har än idag mardrömmar från tysklektionernas der, die och das.

Eftersom genus är en inneboende egenskap hos varje substantiv så sitter det i ryggmärgen hos modersmålstalande: vi ”bara vet” att det heter på ett visst sätt. Men modersmålet täcker inte främmande lånord som enigma, ursprungligen ett grekiskt ord som betyder ’gåta’. Den enklaste och smartaste lösningen vore alltså att bara säga gåta i stället. Visst, men vi är inte ute efter enkla lösningar, utan efter svar.

Det finns några olika sätt att ta reda på främmande ords genus, men det viktigaste är vad den kollektiva språkkänslan säger. När ett ord är nytt i språket brukar språkkänslorna peka åt olika håll, men förr eller senare stabiliseras bruket någorlunda. Tyvärr är enigma ännu ovanligt, så det går inte att dra pålitliga slutsatser.

En strategi för lånord är att använda översättningens genus. Enigma betyder som sagt ’gåta’, och vi vet att det heter en gåta. Detta talar för lösningen en enigma. Men det är ett trubbigt verktyg eftersom olika översättningar kan ha olika genus (det heter till exempel en plats men ett ställe). En bättre metod är att titta på ord med liknande form: vilket genus har andra ord som slutar på -igma? Tja, det heter ett stigma, men stigma är också det enda ordet som slutar på -igma, så i just det här fallet har vi dåligt underlag.

För att gå vidare måste vi återgå till den kollektiva språkkänslan, fast genom direkta frågor: ”en enigma eller ett enigma?” Sedan bör vi utmana språkkänslan med följdfrågor: ”den enigman eller det enigmat?” ”Flera enigmor eller flera enigman?” Det händer att samma person har motsägande svar på frågorna!

Svaret på denna/detta enigma är alltså att båda former kan användas, åtminstone tills någon variant tagit över i det offentliga samtalet. Min personliga språkkänsla säger att ett enigma/det enigmat är rätt. Vad säger din?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera