Stäng

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den då nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommentera