Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!
Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, då med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?
Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.
Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.
Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.
Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.
Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.
