Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?
Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas
- mellan två huvudsatser
- för att markera ett nära samband mellan satserna
- när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt
Eller i sin specialfunktion
- för att skilja grupper åt i uppräkningar
Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.
Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?
På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?
Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.
Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.
Vad sägs om konjunktioner?
Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?
Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?
Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.
I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna för, ty och så, men också och, samt, men, fast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.
Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?
Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!
Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.
Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medan, eftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.
Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.
Enklare rekommendationer för semikolon
1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller så mellan satser
• Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
• I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
2. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fast, utan, eller subjunktionerna för att, eftersom, medan mellan satser
• Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
• Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
3. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
• De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
• Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.
