Stäng

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommentera