I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.
Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.
Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.
Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.
Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.
Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?
Vad väljer du att inte ifrågasätta?
