Stäng

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommentera