På Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?
Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?
Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).
Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.
Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).
Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!
Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.
Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.