Stäng

Ord från barndomen som inte hänger med

För ett tag sedan var jag ute för att handla hemmaprylar, närmare bestämt till min whiteboardtavla, som jag fått sudda med trasa. När jag pratade med butiksbiträdet slog det mig att jag inte var helt säker på vad föremålet man använder för att sudda på whiteboardtavla heter. I stället för att chansa körde jag på en jämförelse:

– Hej! Jag behöver en sån där … som ett radergummi, fast för whiteboardtavlor.
– Du menar ett sudd?
– Öh. Ja. Just det.

Det är inte det att jag inte känner till ordet ”sudd”, men när jag stod där i butiken och skulle formulera mig så slogs jag av insikten att ”sudd” är ett ord som jag inte använt regelbundet sedan jag var tretton år och bodde i en hydda i hälsingeskogen. Spola framåt till en livstid senare när jag finner mig själv i en butik i storstan och börjar tillämpa lite självcensur. Skulle den här uppsaliensaren förstå de ord jag lärde mig i en helt annan värld?

Nu visade det ju sig att det heter ”sudd” även i Uppsala, så pilutta mig.

Dialekter kännetecknas vanligtvis av uttalet, men även ordförrådet kan avslöja ens härkomst. De flesta orden en typisk hälsing använder är förstås gemensamma med standardsvenskan, men ord som lagrann, myssla eller rangel är obegripliga utanför de orter där de förekommer. Eftersom vi sällan tänker på detta brukar det krävas att vi emigrerar innan vi lär oss att delar av vårt ordförråd faktiskt är dialektala.

(Även grammatiken kan vara dialektal. I Hälsingland upprepar vi gärna subjektet efter satsen: ”hon ska gå och träna, hon”, ”jag kommer imorgon, jag”. Och när mamma bodde i Stockholm undrade folk vilket språk hon talade när hon sa att hon ”klöpp håret”.)

Så har vi barndomens ord, som vi mest använde när vi lekte, men sakteliga tappat bruk för. Eftersom vi sällan behöver dem i vuxen ålder kan det dröja många år i exil innan vi drar fram dem – och märker att absolut ingen förstår. Leken som jag kallar för tagen har andra fått lära sig heter jagare, pjätt, datten, kull, han eller sur, för att bara nämna några. Eftersom vuxna sällan pratar om barnlekar, och eftersom barn sällan gör tv eller tidningar, får orden väldigt lite spridning, och standardiseras inte landet över på samma sätt som resten av svenskan.

Med detta i åtanke tvekade när jag skulle be om ett ”sudd”, ett ord jag inte använt sedan skolan, inte minst eftersom jag bara skriver på dator numer. Jag tog det säkra före det osäkra, eftersom jag ju inte ville att butiksbiträdet skulle tro att jag var alldeles tappad bakom en hälsingevagn.

Nu trodde hon väl det ändå. De hade inte ens sudden i butiken.

Hos Institutet för språk och folkminnen kan du berätta om just dina traditioner och ord, så att de arkiveras för eftervärlden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera