Stäng

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera