Stäng

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera