Stäng

Tankstrecket – är det utdöende på två sätt?

Jo, för ett tag sedan fick jag ett brev med många språkfunderingar från Kerstin i Hudiksvall. Ja, ett riktigt brev! Handskrivet på papper och skickat med post! Jag har tyvärr underlåtit att skicka ett ordentligt svar (förlåt mig) förrän nu. Tidningen är ju också skriven på papper och skickad med post, så det är väl nästan som ett brev?

Främst fastnade jag för Kerstins fundering om tankstreck. Hur långt är ett tankstreck? När jag läste frågan ropade jag ut ”en halv fyrkant!” och började i tanken formulera en språkkrönika om typografiska fyrkanter, men då kom följdfrågan: ”Hur lång tid behöver eftertanken?”

Det kan vara svårt att peka ut skiljetecken i talat språk, men visst finns de. Ni känner nog till att talspråket är lite äldre än skriftspråket, och som en lillebror så försökte skriften att efterlikna talet så mycket som möjligt, med bokstäver för att härma ljud, och andra tecken för att härma ton och tystnad. Lillebror har dock haft svårt att släppa sin barndoms vanor, och stavar fortfarande ordet skjorta med sju bokstäver fast storasyster sedan länge bara använder fyra ljud.

Skriftspråket använder alltså skiljetecken, som punkt och tankstreck, för att markera talspråkets olika pauser. Länge fungerade de olika tecknen som olika långa pauser vid högläsning, men här har skriftspråket blivit mer sofistikerat med åldern, och nu markerar tecknen i stället olika grammatiska funktioner.

I dag är tankstreckets främsta syfte att ge eftertryck åt det som följer, kanske för att det är oväntat eller på annat sätt anmärkningsvärt – hur lång paus det utgör är oviktigt. Läs om förra meningen och prova själv. Spelar det verkligen någon roll om tankstrecket är tyst i 0,3 eller 0,8 sekunder? Eftertanken tar den tid den tar, och det kan variera mellan olika texter, men också mellan olika läsare.

Förresten har lillebror blivit lat på sistone, och ersätter ofta tankstreck med vanliga bindestreck. Det är inte så konstigt: tankstrecket finns inte på vanliga tangentbord, så många som inte handskriver brev blir illa tvungna att fejka med bindestreck – eller låta bli tankstreck över huvud taget. Fast det är inte en dum idé: tankstrecket ska markera något utöver det vanliga, men förlorar sin styrka när det överanvänds, och tidningsrubriker – som denna texts – bidrar till den utvecklingen. Det är viktigare att vi lär oss skapa överraskning med orden, i stället för att förlita oss på skrikiga symboler som snart tappat rösten. Annars kommer vi snart göra små gula explosioner för att framhäva texten!

Ni är alltid välkomna att skicka era språkliga frågor och tankar precis som Kerstin, och om kuvertslickandet inte lockar så fungerar det utmärkt med e-post också!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Kommentera