Naturen gav oss språket

Ord är roliga. De har oftast absolut inget att göra med det de betecknar: vad är likheten mellan bokstavskombinationen ben och kroppsdelen man går med? Uttalet liknar inte något ljud ett ben kan tänkas göra (om du nu inte har väldigt knarriga ben). Benen kan egentligen heta vad som helst, som jalka eller skonk eller varför inte leg – så länge alla i omgivningen är med på det.

Och det är bra! Skulle allt döpas efter hur det låter skulle det bli svårt att göra sig förstådd. Det är lämpligare att vi skapar godtyckliga ord, för då kan vi i alla fall vara säkra på att två saker inte har samma namn.

Eller nej, skelettets delar heter ju också ben. Tusan.

Det stämmer att vi skapat språket, men det har skett så omedvetet att vi lika gärna kan tacka naturen för jobbet. Och Naturen är en lat elev, som nöjer sig med godkänt. När Naturens klasskompis Gud ville göra klorofyll svart orkade Naturen inte köpa nya kritor utan kladdade på med grönt. Gud var fett besviken på Naturen, och sedan dess har de inte gjort några grupparbeten tillsammans. Men det gick bra för Gud: han skapade några religioner och ett paradis med svarta löv, medan Naturen gick ut med svag tvåa och fick ägna resten av livet åt att skriva Svenska Akademiens grammatik för att hålla reda på alla språkliga undantag.

(Obs: Jag är inte naturvetare. Eller teolog.)

Ord som ben och ben kallas homonymer: olika ord som har samma form. Andra homonymer är skena och skena. Det ena betyder ’långsmal metallbit’ och är släkt med skida, medan det andra betyder ’spåra ur’ och är släkt med skev. Homonymer har ofta olika ursprung, men med tiden har deras stavning och uttal råkat glida samman. Det var bättre förr!

För att krångla till det lite extra har Naturen också skapat homografer – ord som har samma stavning, och homofoner – ord som har samma uttal. (Det finns också något som heter homofober, men det råder viss oenighet om vem i klassen det var som skapade dem.) Typiska homografer är kör som sjunger, och kör som fordon gör. Typiska homofoner är i stället skäl och själ … och stjäl. Suck.

Gud skapade åtminstone tungotal. Jag har inte studerat dess grammatik så ingående, men ju mer svenska jag lär mig, desto säkrare blir jag på att det är mer strukturerat att tala i tungor. Ändå skriver folk in till språkvetare och begär ordning och reda, rätt och fel. Och språkvetarna kan bara skratta tills tårarna rinner och väsa fram ”Varför håller jag på med det här?”

För att det är superkul, förstås!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *