Twitter
Close

Befalla viktigare än att bevisa

Vi fortsätter på verbspåret. Utan verb funnes det inga meningar.

”Funnes”? Förutom tempus, som vi pratade om förra gången, kan verb ha olika modus, som modifierar verbets betydelse. I modern svenska är vi inte så haj på modus, och har nästan bara två stycken: indikativ och imperativ. Indikativ använder vi för att påstå, indikera, något. Det är så vanligt att det kan ses som grundform, och bara i den här meningen har jag använt fem indikativ: är, kan, ses, har, använt.

Imperativ är uppmaningar. Namnet kommer från imperare som betyder ’härska’ (tänk på imperium!). Det är formen vi använder när vi säger ”kom och ät!” eller ”tänk på imperium!” Imperativ kombineras gärna med utropstecken, så motsatsen borde vara en fråga: interrogativ. Men vi har inte interrogativt modus på svenska, utan använder frågetecken lite hux flux med indikativformer.

Så kommer vi till konjunktiv. Det är en modusform på utdöende, som nästan bara syns i gammal dialekt, högtravande text, eller verbet vore, som är konjunktivform av vara. Konjunktiv uttrycker tänkta situationer som inte är på riktigt, alltså något som skulle vara. Därför säger vi ofta helt enkelt så: ”Utan verb skulle det inte finnas meningar.”

Att böjningsformer dör ut kan vi ha åsikter om. Färre former blir mindre krångel, men å andra sidan förlorar språket uttrycksfullhet. Eller okej, vi kan fortfarande uttrycka konjunktiv med hjälp av skulle, fast det är lite mer omständligt. Men former dör ju ut för att vi slutat använda dem, och kvar blir det vi faktiskt behöver. Det betyder förmodligen att vi behöver kunna befalla mer än att kunna prata om sådant som inte hänt på riktigt.

I förra meningen sa jag ”betyder förmodligen”, en fras som på vissa språk skulle kunna formuleras med bara ett ord. Det finns språk som har hela kategorier för evidentialitet, alltså att verbet böjs efter hur starka bevis talaren har för att det är sant. Har de upplevt det själva (”jag såg att”), hört det av någon annan (”tydligen”), bara listat ut det (”förmodligen”) eller något annat?

Som ni ser är detta möjligt att uttrycka på svenska, men i språk som cherokesiska eller pomo är evidens lika ingrott som tempus är för oss. Precis som vi inte kan påstå något utan att markera när det utspelas så kan dessa språk, och flera andra, inte undgå att bädda in hur de fick tillgång till informationen. Det är inte det att man är förstulen om man undgår det; det är att man är ogrammatisk.

Det skulle vara – förlåt: vore – spännande att läsa cherokesiska universitetsuppsatser!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas för andra. Obligatoriska fält har en asterisk: *