Stäng

Varför semikolon måste förbjudas

De läsare som hängt med minns att jag försökt förtydliga hur semikolon egentligen används, nämligen i stället för konjunktion mellan två huvudsatser. Problemet är att det finns många konjunktioner, och de har olika betydelser. Sammanhanget klargör ofta vilken man menar, men ibland är semikolon helt enkelt otydligt. Det är kanske ett av de främsta argumenten till att man ska låta bli tecknet: det kan missuppfattas.

Ta meningen ”Stina ramlade i trappan; hon har ett skadat ben.” Meningen får helt olika innebörd beroende på om semikolonet fungerar som för eller . Ramlade Stina i trappan SÅ att benet skadades, eller ramlade hon FÖR att benet redan var skadat?

Eller ”Markus är taxichaufför; hans fru är forskare.” I det här fallet ändras inte själva betydelsen, men det är möjligt att läsa in olika attityder beroende på om semikolon ersätter och eller fast. Om Markus är taxichaufför FAST hans fru är forskare så antyder det att det skulle vara något konstigt med hans yrkesval – eller deras relation. Skribenten kan använda semikolon för att slippa stå för sina kontroversiella åsikter … eller så kan läsaren missuppfatta en neutral skribent.

Vi ska inte förbjuda semikolon för att det används fel. Det är bättre att alla lär sig använda semikolon rätt – och sedan förbjuder vi det för att det används så tvetydigt. Vi har ju en klarspråkslag i Sverige.

Faaast ett semikolonförbud skulle kräva att vi samlar in landets alla tangentbord och bränner på bål. Det kan bli svårt. Förresten finns bara tio skiljetecken; har vi råd att förlora ett?

Men vänta nu, där har vi det! Vi inför nya skiljetecken som kan ta semikolons olika betydelser. Ta plustecknet (+) som betyder och, minustecknet (−) för fast och men, dubbel högerpil (⇒) i stället för , och så kan vi behålla semikolon (;) för att beteckna för, eftersom det ändå är dess vanligaste användning. Perfekt!

Nya ord skapas ständigt, för att fylla luckor och ge namn till sådant vi aldrig talat om förr. Men det är svårt att föra in nyord för sådant som redan har ett namn, även om det nya ordet är bättre. Och samma sak gäller skiljetecken: semikolon finns redan. Visst gillar vi att hitta på nya saker, men är inte alls förtjusta i att konkurrera ut gamla. Förresten ser minus ut som tankstreck.

Det bästa är nog att bara använda konjunktionen när det finns risk för missförstånd. Men å andra sidan får man vara otydlig när man skriver skönlitteratur; då är det okej att peppra med semikolon och verkligen utmana läsarnas tolkningsförmåga!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera