Stäng

Stå upp för den (de säger att) du är

Vid EU-valet skrev jag om ordet feminism och hur det förändrats i och med sin politiska koppling. Efter ett omvälvande riksdagsval provar jag med ett annat ord som ofta förekommit i dessa sammanhang: vad sägs om ordet rasism? Några läsare vrider sig redan i stolarna, men vi försöker ta detta utan bråk. De laddade orden brukar vara de mest spännande!

Det sägs då och då att rasismen håller på att bli rumsren eftersom den tagit plats i politiken, på samma sätt som feminismen har. Utifrån det kan man alltså tänka sig att rasism får en modernare och, för politiska anhängare, en mer positiv betydelse: samma sak som vi sett hända med ordet feminism.

Men så har det inte blivit. Rasism har fortfarande bara negativa kopplingar, och varför då? Jo, för att inget parti förespråkar rasism, vad deras kritiker än påstår. Tvärtom tar alla aktivt avstånd när det nämns; det är helt enkelt inte ett ord man vill förknippas med. (Fast känner ni till något mindre parti som kallar sig rasistiskt så säg gärna till). Det hela påminner mycket om ordet feminism: flera partier vill inte kännas vid det – även om de faktiskt förespråkar jämställdhet och lika villkor. Skillnaden är förstås att rasism inte har någon beskyddare, så när någon ropar ”ut med rasisterna” så är det ingen som tar åt sig. Detsamma händer inte om man ropar nyliberalerna eller socialisterna; den enes skräp är den andres skatt.

Utsatta grupper har genom åren avväpnat motståndare genom att ta över deras förolämpningar: det är inte längre så effektfullt att använda flata eller nörd som skällsord, och hur illa man än tycket om feminismen så är feminist inte en förolämpning mot den som själv kallar sig det. En rimlig utveckling är alltså att alla som utsätts för skällsordet rasist på grund av sin ideologiska läggning helt enkelt ställer sig upp och med stolthet säger ”ja, jag är rasist”. Visst kommer ordet fortfarande ringa illa hos många, men det gör ju kommunist och kapitalist också.

I slutändan är ord bara sammansättningar av bokstäver, i och för sig varken bra eller dåliga; det är sakerna de betecknar som man har åsikter om. Så om man står nära en värdering, varför inte också göra dess namn till en sak värd att stå för?

(Om inte annat så irriterar det motståndarna, som plötsligt förlorar en förolämpning!)

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att jag kallade smålänningar för barbarer i förra krönikan. Men allvarligt talat: de häver ju bittermandel i ostkakan. Vad är det för fel på dem?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera