Stäng

Det finns inga hallon i Norge

Bärsäsongen lider mot sitt slut, och nu när det kallnar är många hälsingefrysar fulla med ett ansenligt vinterförråd av hallon, hjortron, tistron och kröson.

Tistron? Kröson? Men va ä dä?

Bär är en sådan sak som varit människan kär i alla tider, och som ni vet har kärt barn många namn. Innan tryckkonsten spreds så fanns tidningen inte ens på nätet, och utan språklig kontakt med resten av landet utvecklades dialekterna i fred. Därför var dialekterna väldigt mer olika varandra än de är i dag – speciellt ordförråden. Medan man i Hälsingland plockade stenbär så svängde man sig med klason i Uppland, och åkerbär kallas fortfarande för vikon i Österbotten.

Svenska språket har i huvudsak två sorters ord för bär: de ord som slutar på ‑bär, och de ord som slutar på ‑on. Det senare är en gammal pluraländelse (tänk ögon och öron), som levt kvar eftersom bär så ofta omtalas just i plural. Bärnamn på ‑on är gamla och finns bara i Sverige. Inte ens norskan använder ‑on: lingon heter tyttebær och hallon heter bringebær – medan blåbär heter blåbær. Men varför korsa statsgränsen? Innan alla började rätta sig efter Upplandsspråket så hade landskapen sina egna ord för flera bärsorter, och tänk då på alla bär som aldrig funnits i Uppland: det finns ju inga uppländska ord för dem!

Alltså har vi tistron, i dag bättre kända som svarta vinbär. Tack vare Emil i Lönneberga håller vi också småländska kröson vid liv: Smålands barbarer säger inte lingonsylt utan krösamos. Det finns fler bär på ‑on, och de flesta är väldigt regionalt avgränsade, eller nästan bortglömda. De gamla bärorden är en svensk språkskatt som kan vara värd att hålla reda på: varför köpa tranbär när de kan heta tränjon? Vissa försöker göra skillnader mellan orden, som att tistron är vildvuxna medan svarta vinbär är odlade. Fast frågar ni mig så är tistron ett så pass vackert ord att jag gärna helt stryker svartvinbär ur ordförrådet. Men det är klart, variation är alltid bra; vi kanske ska införa bringebär som synonym till hallon? Eller börja använda den gamla singularformen halla?

Det är inte bara bär som slutar på ‑on; här finns också ord som päron och plommon. Jag tycker vi kan gå hela vägen och döpa om frukten till det skönklingande äpplon, eller aplon. Fast för att rätta till avvikaren jordgubbon behövs mer förarbete. Och hur är det med citron?

Förresten, apropå ”kärt barn har många namn”. Ordet barn betyder från början någon ’som blir buren’, alltså en liten pilt som man bär med sig; ett barn är någon man bär!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera