Häromdagen fick jag en fråga om varför man ibland utelämnar jag i sms-språk. Alltså, varför man korthugget skriver: ”Ska åka på tivoli med barnen.” Kikar vi närmare på olika konstruktioner märker vi att jag bara utelämnas när det står först i meningen; det måste stå kvar i ”Det tycker jag låter roligt.” Fast i den meningen kan man i stället utelämna det, så det verkar som att vi gillar att stryka meningens första ord – i både sms och talspråk.
I skolan lär vi oss att en sats åtminstone måste ha ett predikat (verb) och ett subjekt. Men det gäller inte överallt; i många språk räcker det med predikat. Svenskans så kallade subjektstvång innebär att vi ibland skapar meningar som vid eftertanke är riktigt konstiga. Vad är det egentligen som snöar i satsen ”det snöar”, och vad är soligt i satsen ”det är soligt”? Svenskan är ogrammatisk utan subjekt, alltså måste vi ibland klämma in ett det – som inte syftar på någonting alls.
Vi kanske börjat fatta hur underligt det kan bli, och därför tummar vi på subjektstvånget när subjektet är innehållslöst (det) – och när det syftar på talaren själv (jag). Vi tycks räkna med att man utgår från sig själv i personliga texter och informellt tal, och om det är uppenbart vem som är avsändare (för att det finns en underskrift, eller för att vi står öga mot öga) går det bra att skippa jag. Samtidigt är det ingen som tror att det är ”jag” som snöar, därför fungerar också ”Har snöat två decimeter här” utan problem.
Så länge sammanhanget förtydligar kan vi egentligen stryka de flesta subjekt. Vi hoppar gärna över subjekt i uppmaningar (”Städa upp!”) eller subjekt som nyligen använts, till exempel i ”Hon gick hem och lade sig i sängen”, där det egentligen fattas ett till hon före lade. Så har vi gjort hur länge som helst utan att någon brytt sig.
Och apropå vad vi gjort hur länge som helst: för väldigt länge sedan hade svenskan faktiskt inget subjektstvång! På den tiden hade vi flera olika verbböjningar, så pass att verbet kunde antyda vem subjektet var. ”Gick på bio i går” var inte bara sms-språk för sjuhundra år sedan, och var man flera som gått på medeltidsbio så räckte det med att säga ”Gingo på bio i går”; gingo är ju pluralformen!
Svenskar som lär sig språk utan subjektstvång (som spanska eller finska) brukar blanda ihop verbformerna eller ta med överflödiga subjekt, för vi är så vana vid att göra så. Och ibland gör vi samma fel när vi ska försöka låta gammalmodiga: att säga ”jag gingo på teater” har aldrig varit korrekt svenska!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
