Twitter
Close

Alla bryter!

Människan är väldigt känslig för brytning, alltså att höra ljudavvikelser i andras tal. Det kan räcka med att höra någon säga ”hej” över telefon för att vi ska förstå att talaren inte är uppvuxen i samma land som oss själva – och då kan våra fördomar vakna.

Något vi är sämre på är att identifiera brytningen. Vi hör att den finns där, men utan erfarenhet kan vi inte säga varifrån den kommer. De flesta svenskar har erfarenhet nog att känna igen brytning på bland annat engelska, franska och finska, men när det kommer till wu, oromo eller tamil går de flesta av oss bet. Och de språken är ändå sju, åtta gånger större än svenska!

Stark brytning förknippar vi ofta instinktivt med dumhet eller dålig utbildning, men den har inget med språkkompetensen att göra; man kan ha en perfekt grammatik men ändå bryta! Språks olika ljudegenskaper får man sällan lära sig när man pluggar grammatik, och då är det lätt att behålla sitt förstaspråks ljudmönster: så uppstår brytning.

Och ljudegenskaper är svåra att lära sig. Det svenska uttalet av bokstaven u, till exempel, är väldigt sällsynt i världen: det långa djuuupa uuu:et existerar bara i svenska och norska. Eftersom över 99 % av världens talapparater aldrig skapat ett uuu så drar de hellre till med ett o eller y i stället. Precis som svenskar har svårt att få till ett ordentligt ryskt Ы.

Svenskan beskrivs ibland som ett sjungande språk: medan den franska melodin är väldigt förutsägbar (betona sista stavelsen i varje ord) så varierar den svenska hela tiden – ibland går det upp, ibland går det ned. Dessutom har alla svenska ord minst en lång stavelse, och det är inte bara vokalen som är lång, utan lika ofta konsonanten (jämför fika och ficka). När spanjorer talar svenska känns det som att det går väldigt fort, men det är bara för att de talar i korta stavelser, precis som det är på spanska.

Vi ska alltså inte mobba folk som säger ”gol” i stället för ”gul”, eller ”eplträd” i stället för ”äppelträd”, för det är vi som har utvecklat ett uttal som är superkonstigt, internationellt sett. Vänder man på steken så bryter vi svenskar precis lika mycket! Redan när det kommer till engelska avslöjar vi oss med att säga ”shikken” åt fågeln som uttalas ”tchikn” av infödda. På engelska uttalas ch med t-ljud (och sh utan), och ck är en lång konsonant på svenska, men mycket kortare på engelska.

De kanske skulle ändra stavningen till ”tchikn” för vår skull! Fast då skulle vi nog uttala det med långt i-ljud i stället …

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas för andra. Obligatoriska fält har en asterisk: *