Stäng

Vårt könsutrala språk

Internationella kvinnodagen är tyvärr bara en dag lång (det jämställda vore ju att dela upp året i två lika stora delar så kvinnorna får 182,5 dagar) men den är i alla fall ett utmärkt tillfälle att diskutera genusfrågor. Frågar man en sociolog eller politiker vad genus är får man ett helt annat svar än om man frågar en språkvetare, och eftersom jag inte får betalt för att prata politik så blir det grammatik i stället!

Genus är en av de saker som gör svenskan riktigt svår att lära sig. Alla substantiv måste ha genus för att fungera, men det finns inga enhetliga regler för hur det fungerar. Genus är det som bestämmer om man sätter en eller ett framför ordet i singular: ett päron och en pära. Päron är ett exempel på neutrum, alltså ett könsneutralt ord, och pära är utrum, vilket innebär att ordet är … könsutralt. Spännande.

Förr i tiden hade vi tre genus: substantiv kunde vara maskulina, feminina eller neutrala. Är man neutral så väljer man inte sida, alltså har neutrumord inget kön. Men det blev så joxigt att hålla reda på tre olika varianter att man slog ihop de maskulina och feminina orden. Är man utral så väljer man sida, och utrumord betecknar alltså sådant som har kön. Utrumgenus är tre gånger vanligare än neutrum, så svenskan är föga könsneutral!

Mina äldre läsare (trettio plus, alltså) kanske minns fyra genus från skolan: maskulinum, femininum, neutrum och reale. Det är en teori som bygger på att könen finns kvar i språket, medan de ord som förlorat könet blivit någon sorts mellanting mellan utral och neutral. Teorin med fyra genus fungerade i övergångsperioden, men inte i modern standardsvenska, så det är bäst att glömma den direkt.

Om jag har några läsare som fick lära sig tregenussystemet så vill jag bara bekräfta vad ni alltid misstänkt: er svensklärare var minst trehundra år gammal.

Ni märker att jag pratar om fyrgenussystemet som en teori; i själva verket är all grammatik just teorier. Forskare hittar mönster i språket, ger namn åt dem och förklarar dem så att vanliga dödliga kan få en förståelse för språkets uppbyggnad. Grammatik är alltså precis som fysik: de som skriver ned vetenskapen bestämmer inte hur den ska vara, utan försöker beskriva hur den faktiskt är – och ibland kan de ha fel! Det kanske finns en enkel regel som förklarar hur genus fungerar; man har bara inte hittat den än!

Nu hann jag tyvärr inte prata om det spännande ämnet sexus. Vi får ta det nästa år, eller kanske på internationella mansdagen den 19 november?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera