Stäng

Det irriterande pronomenet han

Det här är en fråga jag fått några gånger, men nyligen kom den för första gången i ett mejl så nu känns det ”officiellt”. Läsaren Göran skriver och frågar varför man ibland säger ”jag skall prata med han” när det heter ”jag ska prata med honom”. Jag har skrivit om hen förr, men irritationen kring han har minsann också några år på nacken, så nu tar vi och reder ut det här.

Förr i tiden (fram till cirka 1525) var det krångligare att böja ord i svenskan. Då hade vi nämligen fyra kasus mot dagens två (kasus är en böjningskategori som betecknar ords funktion). Dagens kasus är nominativ (grundform) och genitiv (ägandeform), men pronomen har behållit ett gammalt, nämligen ackusativ (direkt objekt). Det innebär att pronomen måste byta form när de står i objektposition. Byter man plats på personerna i ”han såg flickan” behöver man inte ändra form på substantivet flickan, men det är nödvändigt på pronomenet han, som förvandlas till honom.

Men honom har inte alltid varit ackusativformen. När vi hade fyra kasus var honom faktiskt det fjärde kasuset, dativ (indirekt objekt). Ackusativformen var han – samma som grundformen! Det betyder att enligt den fornsvenska grammatiken var det enda korrekta alternativet att säga ”jag såg han”; den som sa honom fick den tidens rödmarkeringar i marginalen!

Detta språkbruk, helt korrekt enligt gamla mått, har sedermera levt kvar i flera dialekter och därmed stöter man på det i talspråket. Något man mer sällan stöter på är ”jag såg hon” – för den formen har aldrig varit korrekt svenska! Precis som honom så var henne en dativform när det begav sig, men fornsvenskans ackusativform var inte hon, utan hana. Jag tänkte säga att hana är ett utdött ord, men det stämmer inte, för lika ofta som man hör ”jag såg han” kan man höra ”jag såg ’na”. Vi bara skalar bort första stavelsen för att det ska bli lite lättare att uttala!

Detta är också anledningen till att man hör vissa säga våran och eran medan språkpolisen tjuter att det heter vår och er. Våran och eran var nämligen ackusativformer i fornsvenskan, så då var det helt korrekt att säga ”flickan såg eran katt”. Däremot sade man aldrig ”eran katt klöste mig”, för då står ordet i subjektsposition.

Och i dag säger position allt. Förr var det lättare att variera ordföljden i en mening: man förstod vem som gjorde vad baserat på kasusform. Utan kasusen är det viktigt att orden kommer i rätt ordning, för det är positionen som visar ordets funktion.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera