Stäng

Det låter inte som det stavas

Här i krokarna, och i en hel del andra krokar, är det vanligt att flickor uttalas som flicker. Det gäller de flesta substantiv där vi lägger till kort -or i plural: byxer, klubber, blommer, pizzerier. Man kan tycka att det är ett ganska bonnigt uttal som tyder på att vi varken kan läsa eller prata ordentligt.

Men det stämmer förstås inte.

Talspråk och skriftspråk är två väldigt skilda enheter i svenskan. När skriftspråket skapades skulle det efterlikna talspråket. Därför stavade alla på sitt sätt: precis som man pratade. Tids nog standardiserades det svenska skriftspråket och stavningen blev enhetlig, mest för att Gustav Vasas bibel lästes i hela landet. Standardiseringen gjorde skriftspråket stelt, och många ord stavas inte längre som de uttalas; vi säger dej i stället för dig, järsgård i stället för gärdesgård och – flicker i stället för flickor.

Orden stavas med -or för att vi (eller åtminstone stockholmarna) på medeltiden faktiskt sa just flickor och pizzerior (eller den medeltida motsvarigheten till pizzerian). Men redan på Gustav Vasas tid var uttalet ändrat – det är helt enkelt lättare att kasta in ett lite slött blandljud (om man lyssnar noga så hör man att det inte riktigt handlar om e). Men skriftspråket förändras mycket långsammare än talet, och än i dag har vi inte gjort något åt o:et.

Av någon anledning ses den knappt föränderliga skriften som rättesnöre i stället för talet. Därmed får många ett så kallat läsuttal, och uttalar ord som de stavas oavsett den historiska grunden. De flesta håller säkert med om att ord som säga, skjutsa och Sverige inte ska läsuttalas, ändå får man passa sig för besserwissrar som säger att ”du uttalar det fel, det stavas ju med o!” så fort man tar på sig sina ”strumper”.

För allvarligt talat, det är okej att säga ”igå hanla ja nåra kaker”. Och samtidigt är det helt okej att anamma ett läsuttal. Vi måste lära oss leva i jämlikhet; alla har sitt eget språk, och man är lika värd oavsett om man uttalar ord som de stavas, eller som vi alltid har gjort.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera