Häromveckan pratade jag om hyperbolen, den retoriska överdriften. Det faller sig därför naturligt att vända på steken och i dag tala om litotes.
Litotes innebär förstås underdrift. Precis som hyperbolen är den mycket vanlig, även om man inte alltid tänker på den. Att säga ”inte illa” när man menar ”superbra” är litotes, likaså att säga ”hon är ju inte purung längre” i stället för ”hon är gammal”. Litotesen har ofta en komisk klang som påminner om ironi. Strikt talat är litoteser dock inte ironiska, eftersom de faktiskt betyder precis vad de säger, medan ironier säger motsatsen till vad de menar.
Litotesen är praktisk när man vill tala om något känsligt, eller inte vill medge en sak. Tänk att du övertalar en vän, vi kallar henne Beatrice, att se en film hon tror är dålig. Nästa morgon säger hon bara ”det var väl okej” för att behålla sin stolthet (hon älskade filmen). Om du tar Beatrice till din favoritrestaurang säger hon ”jag har ju varit på finare ställen”, men när hon smakat maten ändrar hon sig till ”det här var inte så tokigt!” Glömmer Beatrice plånboken så du får betala kan hon säga ”jag står för evigt i skuld till dig!” Fast det är förstås en hyperbol.
Men om hon faktiskt aldrig betalar tillbaka så blir det inte hyperbol alls. Vilken snåljåp.
När familjen frågar hur jag mår svarar jag ofta ”jo, jag lever väl”. Det är förstås en litotes, men min mamma tolkar det ibland som att jag bara mår dåligt (mamma, om du läser detta så kom ihåg att litotes är inte ironi!). Om vår vän Beatrice har en svår influensa och besvarar samma fråga med ”jag kunde mått bättre” så är det ett gott tecken; hon är fortfarande frisk nog att komma med sina litoteser!
Att använda litotes kan vara att gardera sig. Om Beatrice säger ”jag har ju gått en och annan högskoleutbildning” så framstår hon som beläst. Framgår det att hon bara gått två högskolekurser i hela sitt liv så har hon inte ljugit med ”en och annan”. Låt dig inte luras av språkliga konster!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
