Stäng

Hålla isär var och vart

Läsaren Silje vill att jag ska förklara skillnaden mellan var och vart, eftersom hon alltid ser orden blandas ihop. Precis som med de och dem så är det talspråket som ställer till det, och i de flesta fall så förstår vi ju vad som menas oavsett. Ingen blir förvirrad av ”vart ligger centrum?” trots att meningen är ett haveri för en språkpolis.

För att hålla det kort: var anger befintlighet och vart anger riktning. Om någon frågar ”Var rinner Ljusnan?” så är ett bra svar ”Härjedalen och Hälsingland”. Om man i stället frågar ”Vart rinner Ljusnan?” så är det korrekta svaret ”Bottenhavet”, för det är dit den är på väg. Om du är i Stockholm och får frågan var du bor så är svaret ”Hälsingland”. Om någon däremot frågar vart du bor kan du säga ”norrut” och se lite självgod ut. Eller ännu hellre, säg ”ditåt” och peka.

Det är lätt att blanda ihop frågeorden, men svarsorden brukar vi hålla reda på. En minnesregel är därför att tänka på ordens likheter (de slutar på samma bokstav); där är svar på var, dit är svar på vart. Kom ihåg att vart är en förkortning för varåt – åt vilket håll.

Den envisa språkpolisen har säkert märkt att vart ofta används som synonym till blev. Bruket anses dialektalt och talspråkligt, men för den språkkonservativa har jag goda nyheter! Innan vi började med ordet bli så sa vi varda – i Bibelöversättningen från 1917 sa Gud ”varde ljus”, vilket ju handlar om att ljuset ska ”bli” till. Och visst blev det ljus, eller för att citera Bibeln: ”det vart ljus”, på ren hälsingska.

Att skilja på var och vart är en rätt otymplig detalj som språkpoliser gillar att haka upp sig på, men med tanke på hur ofta de blandas ihop är chansen stor att betydelserna glider ihop och orden blir likvärdiga, ungefär som båda/bägge. Att ett av orden inte redan tagit över, som i engelskans where kontra whither, beror på att Sverige är oense om vilket. Medan Mellansverige säger ”vart” lite för ofta så säger skåningarna oftast ”var”. Och längre norrut bryr man sig inte alls utan säger alltid ”vars”!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Kommentera