Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkommen till Språkkrönikan!

Ibland frågar folk vad mitt namn betyder. Jag menar inte mitt efternamn, även om det också händer, utan nu tänkte jag på mitt onlinenamn. Det vill säga ”Eliderad”, som jag bland annat använder på Twitter. För att förekomma frågorna är en presentation och förklaring på plats!

Eliderad (uttalas med betoning på näst sista stavelsen, som reducerad) är en participform av verbet elidera. Substantivet elidering, eller hellre elision, är en språkvetenskaplig term för utelämning av språkljud. Att säga ”nån” i stället för ”någon” är att elidera g- och o-ljuden. Det handlar alltså om ta bort onödigheter och överflödigt krångel, och göra språket lite lättare.

Vi eliderar hela tiden när vi talar, även om det sällan syns i skrift. Annat är det i franskan och engelskan, där varje apostrof betecknar en elision. Ordet elidera kommer från latin och betyder ’stöta ut’ (ordet är nära besläktat med kollidera). Nu när jag säger det högt så inser jag att eliderad alltså betyder ’utstött’; det borde jag kanske tänkt på innan jag började använda det för att identifiera mig själv.

I överförd betydelse kan elidera betyda ’utelämna’ i största allmänhet. En skulle kunna elidera den åtalades namn i en nyhetsartikel, eller elidera sina fyra sista siffror i ett foto av nya körkortet. Tyvärr stöter jag väldigt sällan på ordet i den här bemärkelsen, men det är bara att börja använda!

Det fanns dock ingen djup tanke bakom namnvalet; jag ville bara ha ett snyggt namn, och hittade elision på en lista över vackra ord. Eftersom det dessutom är ett språkvetenskapligt begrepp kunde jag inte låta bli att ta det. Att elidering handlar om förenkling och borttagning av onödigheter, att elision är väldigt likt elysion (’paradis’) eller att de första stavelserna i Eliderad ser ut som en sammanslagning av Elias och Alexander (två av mina förnamn) är sammanträffanden och efterhandskonstruktioner. Men lika häftiga för det!

Innan jag startade webbplatsen gick jag igenom många namnförslag med anknytning till Eliderad. Först funderade jag på Kyrie elision (av Kyrie eleison: ’Herre, förbarma dig’), vilket förvisso är den bästa ordvits jag någonsin producerat, men det känns för laddat för en krönikesamling som (mestadels) inte handlar om religion. Sedan gick jag till Eliderade fälten, en anspelning till elyseiska fälten – paradiset i grekisk mytologi – vilket också är häftigt, men kanske lite för högtravande. Under en period körde jag helt enkelt på Eliderat: om en person är eliderad så får väl ett webbprojekt vara eliderat! Men i klarspråkets namn har jag valt ett namn som gör tydligt vad det handlar om: Språkkrönikan.

Har du några språkfrågor eller andra önskemål om innehåll är du välkommen att kontakta mig!

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hur ser rikssvenskan ut?

Bemanningsföretaget Lernia lanserade nyligen en kampanj för att visa hur varierat det svenska uttalet faktiskt är. Ett meddelande läses upp av ett hopkok röster med olika dialekt och brytning; det hela låter som en person som byter dialekt mellan varje ord. Lernia kallar det hela för ”den nya rikssvenskan”, ett ganska stort anspråk med tanke på att det inte finns en levande människa som pratar på det sättet.

Fast vad är ”rikssvenska” egentligen? Och hur många är det som pratar det? De flesta har väl någon form av regionala drag i sitt språk – alla är vi ju uppvuxna någonstans. Man kan tänka sig att rikssvenska är det som talas mest i nationell tv och radio, och det kanske ligger något i det. Men jämför vi individuella tv- och radioröster så märker vi snabbt tydliga skillnader mellan deras personliga dialektdrag. Det är nästan som att ingen riktigt pratar rikssvenska; snarare som att rikssvenskan är ett imaginärt mellanting mellan alla svenskars språk.

Precis som Lernias ”nya” rikssvenska, alltså. Skillnaden är att i Lernias variant har man blandat dialekters unika drag, medan den ”riktiga” rikssvenskan mest är en blandning av gemensamma drag (med preferens för uppländska och sörmländska mål).

Rikssvenskan, eller standardsvenskan som den hellre kallas, är en dialekt utan regional anknytning. Alla har en uppfattning om hur standardsvenskan låter, men ingen talar den fullt ut. Och det går inte heller att göra en objektiv lista över standardsvenska drag och undersöka vem eller vilka som ligger närmast. Förutom de smärre logistiska otympligheterna så har olika personer nämligen olika uppfattning om standardsvenskans exakta specifikationer. Vissa säger att ”denna” är mer standardsvenskt än ”den här”, och andra säger tvärtom; vem skulle skriva listan?

En sak som i stor utsträckning påverkar vår uppfattning om standarden är skriftspråket. Det språk vi möter i professionella texter följer vissa skrivregler och är mer enhetligt än talet. Därför försöker somliga prata som man skriver, något som länge ansetts obildat, men när många gör det så får det status. Och det är just vad standardsvenskan är: status. Det är därför alla eftersträvar den, och det är därför vi är skeptiska mot folk med påtaglig dialekt eller brytning.

Och därför har Lernia sin kampanj. Ju mindre standardenligt man talar, desto större risk löper man att väljas bort av potentiella arbetsgivare, oavsett sina kompetenser. Det är inte fråga om begriplighet, utan personer som talar fullt förståelig svenska kan väljas bort för att de uttalar till exempel a, u och r lite annorlunda. Vi kan lära oss mycket om våra språkliga föreställningar av Lernias budskap: kompetensen sitter inte i uttalet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Mer kontroversiellt än politik och religion

För några veckor sedan var det en snubbe som hade ett förslag, och Sverige skälver ännu av upprörda känslor. Det var inte det att han tog ställning i en kontroversiell politisk fråga, nej – han tyckte till om språkets framtid. Jag har skrivit om de och dem tidigare i år, men till skillnad från exempelvis påvebesök och presidentval så är vissa ämnen helt enkelt tidlösa.

Det anspråkslösa förslaget är alltså att sluta skilja på de och dem i skrift, eftersom vi ändå inte gör det i talspråket. I stället skulle båda ersättas med dom, ordet de flesta säger, eller de, ordet vi oftast skriver (de är nio gånger vanligare än dem). Motargumenten är att ordet skulle bli otydligt jämfört med de andra pronomenen, som ju fortfarande har fungerande objektsformer, och att texter som använder dem snart skulle kännas gammalmodiga och krångliga.

Det första argumentet faller snabbt: vi har inga problem med att orden uttalas likadant, så varför skulle stavningen skapa otydlighet? Å andra sidan är det sant att text blir svårare att läsa om den innehåller främmande ord eller stavning: det är därför rättstavning är så viktigt. Men samtidigt förväntas en lagom bildad person kunna läsa lite äldre texter: vi vet att det finns en gammal form som stavas gingo. Nog kan vi lära oss att det finns en gammal form som stavas dem? Ärligt talat, oroar vi oss för att det skulle bli svårt att lära sig så glömmer vi hela anledningen till att vi har den här diskussionen.

Det är inte det att jag vill propagera för hopslagningen av de och dem, men låt oss vara realistiska: språket förändras. Varför vara så rädda för en skriftspråklig förändring som varit verklighet i talet i över ett halvt sekel? Om vi så gärna vill skilja på de och dem, varför fnyser vi åt tanken på att börja skilja dem åt i talspråket igen? Svaret på båda frågor är att det inte är kul att ändra på något som man gör automatiskt. Därför blir vi upprörda när någon påpekar att förändringen är verklighet, men för sinnesron (och blodtrycket) är det nog bra att förlika sig med den.

En språklig nyhet blir regel först när de som använder den är gamla nog att påverka, och de som trotsar den är döda nog att inte göra det. Det kan vara en tröst att veta att även om alla svensklärare skulle börja lära ut konsekvent dom (eller de) i stället för både de och dem så kommer det offentliga språket, och språkvårdens rekommendation, förmodligen inte att slå om helt förrän eleverna blivit vuxna och hörs i offentligheten – och själva skriver ordböckerna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Små pluttar som skapar din egen melodi

Språkvetaren Alva Dahl gav nyligen ut boken Interpunktion, som handlar om just interpunktion, eller skiljetecken: punkt och komma och det där. Men det är inte en regelsamling, som lär ut rätt användning, utan bokens fokus ligger på tecknens effekt på texten. Skiljetecknen representerar på många sätt de delar av vår muntliga kommunikation som bokstäverna inte omfattar: röstläge, intonation och till och med tystnad. Vad betyder de här meningarna egentligen?

● Jag tycker texten var spännande!
● Jag tycker: texten var spännande.
● Jag tycker texten var – spännande.
● Jag tycker texten var … spännande.

Utropstecknet gör första meningen entusiastisk, eller kanske upprörd. Kolonet gör att den andra ser ut som början av en listuppräkning. Tankstrecket i tredje meningen verkar skapa en dramatisk paus, eller kanske bara eftertanke. I fjärde meningen är tankstrecket utbytt mot tre punkter, och plötsligt verkar pausen nästan uttråkad eller sarkastisk. Orden är samma, men första och sista meningen betyder knappast samma sak. När du läser en roman, visst känner du figurernas personligheter och avsikter i hur skiljetecknen används i just deras repliker?

Det finns en uppfattning om skiljetecken som reglerade pluttar – på sin höjd pausmarkörer – som hör hemma i formell text. I vardagen kan de kännas onödiga; många tycker till och med att man låter arg om man avslutar ett sms med punkt. Men är inte det ett bevis på att tecknen ger texten känsla? Hör du klangen i din väns röst när du får ett sms helt utan skiljetecken, eller bara en monoton (men stressad) harang? Skiljetecknen är som noter på pappret: de skapar melodi!

Språket är vår id-bricka, och det är roligare att ha en melodisk än en monoton sådan. Därför kan alla som använder och möter det skrivna språket ha glädje av Interpunktion, som uppmärksammar och ger nya perspektiv på en underskattad men viktig del av alla texter – som inte alls är så reglerad som man kan tro. Skiljetecknen är en anpassningsbar del av din id-bricka, alltså din personliga stil.

När du läst boken kommer du därför att ta en extra tankevända innan du skickar det där mejlet eller lägger upp Facebook-statusen. Inte för att du tvekar på om du följt språkreglerna och använt skiljetecknen på rätt sätt, utan för att känna in om dina skiljetecken förmedlar just din röst. Att de skapar den melodi du vill att andra ska höra.

Skiljetecken är inte bara små, onödiga pluttar mellan orden, och inte heller förkroppsligade grammatikregler. Tvärtom är de viktiga textelement som påverkar läsbarhet och struktur, men också känsla och rentav betydelse. Utan skiljetecken blir texten anonym och enformig, och utan ett markerat meningsslut känns läsningen otillfredsställande

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vi säger inte alltid det vi menar

Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!

Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.

(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)

Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.

De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.

Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.

Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

De dansar vals, dem dansar tango

Monika i Ludvika undrar varför dem ofta ersätts av de nu för tiden. Andra läsare kanske opponerar sig och tycker att folk skriver dem när det ska vara de. Ytterligare någon förfasas över att både de och dem är på utgående och håller på att ersättas av dom. Hur ligger det egentligen till?

Naturligtvis är varken de eller dem på väg ut. De står snarare och tar ett glas lite för sig själva, tittar på klockan och undrar om det inte är dags att tänka på refrängen, men inser att natten ännu är ung och stärker sig med något kaloririkt. Till skillnad från den minderåriga dom släpptes de åtminstone in på festen.

Men det är sant, både de och dem är lite överförfriskade; dem har velat visa sig på styva linan några gånger när Subjektsvalsen har spelats – annars är det ju de som äger dansgolvet då – och de har resolut hämnats genom att allt oftare knuffa bort dem under Objektsatstangon utan att någon lägger sig i.

(Ja, de och dem dansar vals och tango. Dom är mer ungdomlig och dansar bugg. Mina yngsta läsare fattar ingenting och dubsteppar till nästa sida.)

Svårigheten att skilja på de och dem kommer av att båda uttalas likadant. Det var bättre förr, när de uttalades ”di”! I allmänhet ska de användas som subjekt, och dem som objekt, men på grund av det förvirrande uttalet kommer vi nog att behöva hitta en kompromiss inom två generationer.

Däremot ger Monika exempel som faktiskt redan börjat tumma på rekommendationerna: ”Man kan se de som springer i tävlingen”. I en satslösning av den meningen är ”man” subjekt, och objektet är ”de som springer i tävlingen”. I objekt borde det stå dem, men det är som sagt ingen som lägger sig i när dem knuffas bort från objektssatser. Utanför sitt sammanhang ser ju objektet ut som början till en egen mening, och i den meningen är de subjekt – då blir det fel med dem! Därför är kompromissen att i objektssatser är både de och dem rätt.

de och dem fungerar lika bra om det går att skriva som efter, fast det gäller bara om det dessutom går att ha en preposition innan (i Monikas mening fungerar ). Men glöm krånglet: den bästa och enklaste minnesregeln är att du ska kunna byta ut de mot vi, och dem mot oss!

Den nya rekommendationen gör att de accepteras lite oftare. Om två generationer kanske vi alltid kommer att skriva de? Inte omöjligt, fast nackdelen är att uttalet är helt annorlunda. Men det löser nog sig själv, för vi börjar ofta uttala ord som de stavas i stället för tvärtom.

Det fenomenet är kanske ett ämne värt att ta upp någon gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.