Så, så så så så så så så.

I dag ska vi prata om ett av mina favoritord. Favoritord kan se väldigt olika ut för olika personer: man kan tycka om ett ord för att det har en fin betydelse, som kärlek eller vänner. Man kan tycka om ett ord för att det låter fint i sig, som cittra eller salladsskål. Eller så kan man vara som jag och tycka om ett ord för att det är intressant rent grammatiskt.

Ordet i fråga är . Det kan ha många betydelser: titta bara på rubriken, som betyder ”så där, plantera vattenkärl på det sättet så att vattenkärl planterar på samma sätt”. Men vi ska inte fokusera på betydelser, utan några grammatiska funktioner.

kan placeras mellan satser för att markera att den första orsakar den andra: ”De spelade för stark musik, så jag gick hem”. På två bokstäver markerar vi alltså en sak som annars hade krävt flera ord: ”De spelade för stark musik, och av den anledningen gick jag hem”. är ett bindeord; det binder alltså ihop satser och visar hur de hör ihop! Vi har inte jättemånga bindeord i svenskan, men om vi tittar närmare på dem så är det lätt att uppskatta deras funktioner.

kan också användas precis som jag gjorde i förra meningen. Detta är lite av ett svart får i svenskan, för många har lärt sig att det är onödigt och borde strykas; det finns ju ingen betydelseskillnad på ”när jag kom så började festen” och ”när jag kom började festen”. I själva verket är det ett praktiskt ord som markerar när det viktiga i en mening kommer. Det här exemplet hade inte sett likadant ut utan : ”Precis innan jag kom till Kimmy som skulle flytta så skulle Alvin visa ett trick med flyttlådorna.” Här markerar att den tråkiga bakgrundsinformationen är över och att det är dags att spänna öronen igen. Om det inte funnits ett där så skulle meningen fått tre verb i rad och blivit lite krångligare i stället. Men det är klart, passar bäst om det följer på väldigt många ord, inte bara några få.

Visst kan det vara bra att stryka överflödiga ord, särskilt om man har teckengränser att hålla sig inom, men det betyder inte att överflöd i sig är dåligt. Tvärtom bygger vår språkliga kommunikation på överflöd, och det hjälper oss att förstå varandra även om vi inte riktigt hör allt. Om språket inte sa ett dugg mer än nödvändigt skulle det genast bli mycket svårare att förstå varandra i till exempel en högljudd folksamling eller över en brusig telefonlinje. Då borde inte ett ord som vara det första som stryker på foten, eftersom det faktiskt får oss att lyssna extra noga.

Så: rädda !

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språket är en prisutdelning

I våras skickade läsaren Margareta en fråga om det hon kallar för ”jag-reformen”. Förr i tiden sa man ”min syster och jag”, och fick bock i kanten om man satte jag först, men nu för tiden verkar det vara vanligast att säga tvärtom. Vad hände? Först och främst är det nog många läsare som inte ser vad problemet skulle vara, så vi kan kika på det först.

Kort sagt är det inte artigt att alltid sätta sig själv först. Häromveckan skrev jag ut en ny namnlapp till brevlådan, men trots att jag har bokstavsordningen på min sida kändes det ofint att skriva mitt eget namn överst. Tänk dig en middagsbjudning där värden serverar sig själv först och gästerna sist! Av samma anledning uppmanas vi alltså att släppa fram andra även i meningsbyggnaden. Tanken är fin, men tyvärr missriktad. Språket fungerar inte som en middagsbjudning, utan snarare som en prisutdelning.

Precis som guldmedaljen delas ut sist så nämner vi det viktigaste mot slutet av meningen, kanske för att det ska vara färskast i minne. Att säga ”min syster” först innebär att snabbt flytta fokus från henne till något annat. Jämför meningarna ”jag såg min syster på klubben” och ”på klubben såg jag min syster”. I den första är platsen viktigast, och i den andra är systern det.

Artighet är viktigt, men artighet i grammatiken är något helt annat än artighet i matsalen. Visst ska dina gäster få första portionen mat, men dela ut guldmedaljen sist så vinnaren inte överglänsas av bronsmedaljören!

Å andra sidan behöver bockar i kanten inte bara anklaga barn för egoism; att börja meningar med jag kan vara fel av andra skäl. Det kan nämligen leda till en av svenskans dödssynder: upprepning. Vi säger inte ”Min syster kom på middag, och min syster hade en present med sig”, utan byter ut det andra min syster mot hon, eller stryker helt och hållet. Annars blir meningen bara konstig.

När vi pratar om samma grej flera gånger börjar vi undermedvetet att använda pronomen – eller plocka fram synonymordboken. Men jag är redan ett pronomen, och saknar synonymer. Därför är det väldigt vanligt att ovana skribenter, som skolbarn, börjar var och varannan mening i sitt sommarlovsbrev med ”jag”. Att kunna variera språket är viktigt, inte av artighetsskäl, men väl av läslighetsskäl: ser varje mening likadan ut så tröttnar vi snabbt.

Så vill du vara artig är det klokast att säga ”jag och min syster”, för då får hon större fokus. Vad gäller min brevlåda så följde jag samma princip och satte det viktigaste sist: ”Ingen reklam, tack!”

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hur kan man ha fem och i rad?


En vän ställde den frågan nyligen, förmodligen efter att ha snubblat över någon rolig exempelmening i stil med ”Det måste vara större mellanrum mellan Kaffe och och, och och och te.” Det handlar alltså om en skylt med texten ”Kaffe och te” tryckt med lite för små mellanrum. Meningen är krånglig som den är, men havererar fullständigt utan rätt formatering: ”mellanrum mellan kaffe och och och och och te”.

I allmänhet undviker vi att upprepa ord; om vi redan har använt och en gång i meningen så väljer vi gärna samt nästa gång, även om orden inte följer direkt på varandra. Upprepning kan göra texter svårlästa, men det betyder inte att det i och för sig är grammatiskt fel. Kaffe och te-meningen är alltså helt tänkbar, om än osannolik.

Ord kan upprepas av olika anledningar, till exempel homonymi, omnämnande eller kronisk stamning. Låt oss titta närmare på alternativ nummer två.

När ni läser språkkrönikan märker ni förhoppningsvis att vissa ord är kursiverade (annars har redaktionen missat det och då får ni skälla ut dem åt mig). Kursivering kan markera allt från betoning till främmande språk, men i språkkrönikan betyder det oftast omnämnande av ord. När ett ord omnämns innebär det att vi pratar om själva ordet, i stället för att använda det i sin vanliga betydelse.

Ta meningen ”Tidningen förbjuder kaffe på redaktionen.” Utan kursivering betyder det att journalisterna inte får dricka kaffe, men med kursivering betyder det bara att de inte får skriva ordet kaffe. Vid tveksamhet hjälper alltid lite logiskt tänkande: den rimliga tolkningen här är att tidningen har infört censur, för det är helt osannolikt att journalister skulle sluta dricka kaffe på jobbet.

Kaffe och te-meningen blir snäppet tydligare med rätt kursivering; de kursiverade och:en handlar om själva ordet och på skylten. Omnämnandet liksom överträder grammatiska gränser och gör och till ett substantiv. Jo, det är sant: det kan till och med skrivas i plural, som jag gjorde nyss!

Formatering som kursiv stil kan alltså vara lika viktigt för förståelsen som orden själva. Men visst, trots allt putsande är meningen väldigt dryg; de flesta behöver förmodligen läsa den två gånger för att förstå vad som pågår, och då finns bara en lösning: sudda och skriv om!

I talspråk finns inga kursiveringar, men med rätt betoning kan vi tydliggöra strukturen. Det sägs att svenska låter som sång, och det stämmer verkligen med meningar som blandar använda och omnämnda ord. Prova själv med ”Kaffe och och och och och te”!

(Nu kanske du lät som en apa vid matbordet. Jag ångrar ingenting.)

Nu har jag skrivit och så mycket att ordet förlorat all mening och bara ser konstigt ut. Det fenomenet kanske är värt att prata om någon gång?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Jag behöver inte vara med

Häromdagen fick jag en fråga om varför man ibland utelämnar jag i sms-språk. Alltså, varför man korthugget skriver: ”Ska åka på tivoli med barnen.” Kikar vi närmare på olika konstruktioner märker vi att jag bara utelämnas när det står först i meningen; det måste stå kvar i ”Det tycker jag låter roligt.” Fast i den meningen kan man i stället utelämna det, så det verkar som att vi gillar att stryka meningens första ord – i både sms och talspråk.

I skolan lär vi oss att en sats åtminstone måste ha ett predikat (verb) och ett subjekt. Men det gäller inte överallt; i många språk räcker det med predikat. Svenskans så kallade subjektstvång innebär att vi ibland skapar meningar som vid eftertanke är riktigt konstiga. Vad är det egentligen som snöar i satsen ”det snöar”, och vad är soligt i satsen ”det är soligt”? Svenskan är ogrammatisk utan subjekt, alltså måste vi ibland klämma in ett det – som inte syftar på någonting alls.

Vi kanske börjat fatta hur underligt det kan bli, och därför tummar vi på subjektstvånget när subjektet är innehållslöst (det) – och när det syftar på talaren själv (jag). Vi tycks räkna med att man utgår från sig själv i personliga texter och informellt tal, och om det är uppenbart vem som är avsändare (för att det finns en underskrift, eller för att vi står öga mot öga) går det bra att skippa jag. Samtidigt är det ingen som tror att det är ”jag” som snöar, därför fungerar också ”Har snöat två decimeter här” utan problem.

Så länge sammanhanget förtydligar kan vi egentligen stryka de flesta subjekt. Vi hoppar gärna över subjekt i uppmaningar (”Städa upp!”) eller subjekt som nyligen använts, till exempel i ”Hon gick hem och lade sig i sängen”, där det egentligen fattas ett till hon före lade. Så har vi gjort hur länge som helst utan att någon brytt sig.

Och apropå vad vi gjort hur länge som helst: för väldigt länge sedan hade svenskan faktiskt inget subjektstvång! På den tiden hade vi flera olika verbböjningar, så pass att verbet kunde antyda vem subjektet var. ”Gick på bio i går” var inte bara sms-språk för sjuhundra år sedan, och var man flera som gått på medeltidsbio så räckte det med att säga ”Gingo på bio i går”; gingo är ju pluralformen!

Svenskar som lär sig språk utan subjektstvång (som spanska eller finska) brukar blanda ihop verbformerna eller ta med överflödiga subjekt, för vi är så vana vid att göra så. Och ibland gör vi samma fel när vi ska försöka låta gammalmodiga: att säga ”jag gingo på teater” har aldrig varit korrekt svenska!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Vi samarbetar undermedvetet

Läsaren Rolf funderar på en rubrik i Söderhamnskuriren från förra året. Rubriken lydde ”Kvinna pekade ut mannen på moped”, en inte helt klar formulering. Den kan nämligen tolkas endera som att mannen sitter på moped, eller att kvinnan gör det. Jag gissar att de flesta gör den första tolkningen, även utan att läsa artikeln, och anledningen till det är ganska spännande!

Till att börja med är det rimligt, för det är helt enkelt svårare att peka ut folk när man sitter på moped. ”Peka ut” betyder i det här sammanhanget att ”identifiera eller ange för någon”, vilket vi också förstår av sammanhanget. Det betyder inte bara ”rikta fingret mot”, för det står i en tidning, och vi vet att tidningar skriver om intressanta saker. När vi väger mellan tolkningarna ”hon riktade fingret mot honom” och ”hon angav honom för myndighet” så känns den andra mycket troligare i sammanhanget.

Också ordföljden tyder på att det var mannen som åkte moped: ordet moped står närmare mannen än kvinna. Hade det i stället stått ”Kvinna på moped pekade ut mannen” hade det inte ens varit tvetydigt! När vi läser rubriken kommer vi alltså fram till att skribenten nog skulle ha formulerat sig annorlunda om det var kvinnan som satt på moped.

I språksociologi talar man om samarbetsprincipen. Den betyder att vi underförstått utgår från att det vi får höra är tillräckligt, tydligt, sant och relevant. När hjärnan möter rubriken ovan går den alltså igenom punktlistan ungefär så här:

”Okej, det här måste vara precis lagom mycket information – hade det varit mer skulle det bara bli pladdrigt. Informationen är också så tydlig som möjligt, så det finns en anledning att mannen står närmast moped. Det måste vara sanning, så jag kan stryka alla tolkningar som är ologiska eller omöjliga. Och det här är en tidning, så det måste finnas ett nyhetsvärde. Då finns bara en tolkning kvar!”

Sådana här processer pågår konstant i hjärnan när vi tar till oss språk – både skriftligt och muntligt. Vi väger tolkningar mot varandra under bråkdelssekunder tills vi stannar på den som verkar mest sannolik. Möter vi tvetydigheter tar det lite längre tid, och då reagerar vi som Rolf gjorde ovan. Är det ännu otydligare så ger vi upp; det går inte att tolka meningen. Otydlighet är förstås dåligt, i alla fall i journalistik, men för flytets skull är det bäst att undvika halvtydlighet också!

Förresten, när jag söker upp artikeln på nätet ser jag att rubriken har ändrats: nu står det ”Kvinna pekar ut mopedmannen”. Glasklart!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Och på den åttonde dagen skapade Gud grammatiken

Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda tiden när författare kunde skriva, och vi fick läsa elitens litteratur:

Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.

Hoppsan.

Ryktet om konjunktionernas begränsningar är starkt överdrivet, tidigt inpräntat hos försvarslösa mellanstadieelever. Ur ett språkpedagogiskt perspektiv är det ganska taskigt gjort av lärarna, men de kanske inte vet bättre; de kan ha fått lära sig samma sak av sina lärare.

Den dogmatiska pedagogiken krånglar så fort elvaåringarna lägger märke till att många författare (Astrid Lindgren, Henning Mankell, Bibelkommissionen …) placerar konjunktioner med mer hänsyn till textens flyt än lärarens regler. Tyvärr kan svaret bli naturskymfen ”fast författare kan/får bryta mot reglerna.”

Men hela förbudet är (sannolikt) bara ett sätt att hindra barn från att missbruka konjunktioner i text – ett förbud som barnen tyvärr sent ska glömma. De enda reglerna för vad som är en mening har att göra med stor bokstav och punkt, alltså finns inget som säger att man inte kan inleda med en konjunktion. Detta är Svenska språknämndens klargörande i Språkriktighetsboken. Där påvisas även en rad stilistiska fördelar med att inleda meningar med konjunktion, vilket väl får tolkas som en liten uppmuntran till Bibelkommissionens översättare. Vad gäller och efter kommatecken säger Svenska skrivregler:

Kommatering styrs inte av bestämda ord […] Det finns alltså ingen regel som säger att det ska eller inte ska vara komma före exempelvis och, som, att, när eller eftersom.

Det finns förstås många tillfällen då man inte behöver sätta ut komma före och. I meningen ”krönikan tillägnas Astrid Lindgren, Henning Mankell och mina föräldrar” är det fördelaktigt att undvika det sista kommatecknet. Men det är absolut inte en regel som gäller alla uppräkningar: motsatsen kan vi se i ”krönikan tillägnas mina föräldrar, Astrid Lindgren och Henning Mankell”. Jag tror inte att jag behöver förklara varför det behövs ett kommatecken före och.

Det viktigaste är ändå att man är medveten om hur språket fungerar, för när man vet vad man håller på med så kan man bryta mot vilka regler som helst – precis som en författare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.