Språk förändras; verb är tidlösa

Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass! Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan verben bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.

Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. ”Jag äta” säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Även ordet presens för tankarna till engelska: the present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. ”Ni läser”.

Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess traditionella betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. ”Hon har flyttat”.

Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: ”jag gick i skolan” är inte motsatsen till ”jag har gått i skolan”. Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga ”men det är inte klart än”.

När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: ”de ska städa” eller ”de kommer städa”.

För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: ”hon hade gått”. Liksom perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.

Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: ”jag har flugit”, ”jag hade flugit”. Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt ”jag hade flyga” och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.

Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Två sorters svensklärare

En ny skoltermin har nyss börjat (höstterminen fortsätter ju en bit in i januari), vilket innebär att massa elever ska fortsätta lära sig svenska och snart se den här språkspalten som överflödig. Eller kanske otillräcklig; den behandlar ju inte allt man lär sig i svenskan i skolan.

Innan Svenska Akademien i höstas tillkännagav nobelpristagaren i litteratur hade kultursidan ett uppslag med spekulationer från skribenter och kulturpersonligheter i länet. Av obegripliga anledningar blev också jag tillfrågad att bidra. Jag svarade att tack, det vore roligt, men jag kan tyvärr ingenting om litteratur och har knappt läst nobelpristagarna, än mindre potentiella kandidater. Jag vet inte om redaktören trodde mig, för hon svarade att jag inte behövde om jag inte ville.

Alla har läst svenska i skolan. Ämnet innefattar massa roliga saker, som att läsa böcker, nöta grammatik, dyka i berättandets historia, hantera datorprogram, hålla tal, skriva texter … Den som jobbar med svenska språket måste ju bli en baddare på alla de där sakerna, eller hur?

Nej, svenskämnets olika delar är för väsensskilda. Det märks inte minst på universitetet, där grundskolans ”svenska” inte finns. Däremot finns språkvetenskap – och litteraturvetenskap (och retorik och datavetenskap, men strunt i dem), som uppenbarligen är helt olika ämnen. Visst finns det språk i litteraturen, men med det argumentet kan man lika gärna slå ihop teknik och musik; det ligger ju mycket teknik bakom musikproduktion.

Så uppfostrar vi årskullar och generationer av elever att tro att språk och litteratur har något med varandra att göra. Många svensklärare verkar föredra litteraturen, och suckar ljudligt när de obligatoriska grammatikmomenten kommer. ”Tyvärr måste vi göra det, för det står i kursplanen.” Inspirerande!

Men om hälften (generöst sagt) av alla svensklärare tycker grammatik är tråkigt, varför inte dela? I stället för att utbilda två svensklärare kan vi väl ha en i litteratur och en i språk! Det vinner alla på; den som väljer att bli gedigen språklärare gillar ju grammatik, och kommer därmed göra ämnet kul för sina elever. Då lär sig ungarna grammatik ordentligt i stället för att litteraturlärare ska göra det tråkigt!

Och apropå missuppfattningar: Vi har en tendens att överskatta vår egen kunskap eller förmåga i ämnen som vi bara är ytligt bekanta med. Det kallas Dunning–Kruger-effekten (slå upp det!) och är anledningen till att det alltid finns någon som försöker rätta dig eller lära dig göra ditt jobb.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Vårt könsutrala språk

Internationella kvinnodagen är tyvärr bara en dag lång (det jämställda vore ju att dela upp året i två lika stora delar så kvinnorna får 182,5 dagar) men den är i alla fall ett utmärkt tillfälle att diskutera genusfrågor. Frågar man en sociolog eller politiker vad genus är får man ett helt annat svar än om man frågar en språkvetare, och eftersom jag inte får betalt för att prata politik så blir det grammatik i stället!

Genus är en av de saker som gör svenskan riktigt svår att lära sig. Alla substantiv måste ha genus för att fungera, men det finns inga enhetliga regler för hur det fungerar. Genus är det som bestämmer om man sätter en eller ett framför ordet i singular: ett päron och en pära. Päron är ett exempel på neutrum, alltså ett könsneutralt ord, och pära är utrum, vilket innebär att ordet är … könsutralt. Spännande.

Förr i tiden hade vi tre genus: substantiv kunde vara maskulina, feminina eller neutrala. Är man neutral så väljer man inte sida, alltså har neutrumord inget kön. Men det blev så joxigt att hålla reda på tre olika varianter att man slog ihop de maskulina och feminina orden. Är man utral så väljer man sida, och utrumord betecknar alltså sådant som har kön. Utrumgenus är tre gånger vanligare än neutrum, så svenskan är föga könsneutral!

Mina äldre läsare (trettio plus, alltså) kanske minns fyra genus från skolan: maskulinum, femininum, neutrum och reale. Det är en teori som bygger på att könen finns kvar i språket, medan de ord som förlorat könet blivit någon sorts mellanting mellan utral och neutral. Teorin med fyra genus fungerade i övergångsperioden, men inte i modern standardsvenska, så det är bäst att glömma den direkt.

Om jag har några läsare som fick lära sig tregenussystemet så vill jag bara bekräfta vad ni alltid misstänkt: er svensklärare var minst trehundra år gammal.

Ni märker att jag pratar om fyrgenussystemet som en teori; i själva verket är all grammatik just teorier. Forskare hittar mönster i språket, ger namn åt dem och förklarar dem så att vanliga dödliga kan få en förståelse för språkets uppbyggnad. Grammatik är alltså precis som fysik: de som skriver ned vetenskapen bestämmer inte hur den ska vara, utan försöker beskriva hur den faktiskt är – och ibland kan de ha fel! Det kanske finns en enkel regel som förklarar hur genus fungerar; man har bara inte hittat den än!

Nu hann jag tyvärr inte prata om det spännande ämnet sexus. Vi får ta det nästa år, eller kanske på internationella mansdagen den 19 november?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Varför behövs grammatiken?

Hämta barnen.

Många ser grammatikundervisningen som ett ”nödvändigt ont”, fast de flesta vet inte riktigt hur de ska motivera att det är ”nödvändigt” vilket leder till att det bara blir något ont. Jag har träffat lärare som talar om för sina elever att ”det här säger läroplanen att ni ska kunna. Jag vet att det är tråkigt och onödigt men nu får vi bara bita ihop…” Fel inställning!

Först måste jag tala om vad grammatik är och inte är. Många får uppfattningen att det rör sig dels om språkregler man måste följa, som när man använder de och dem eller att man inte får börja meningar med och, dels om att kunna plocka ut subjekt och predikat ur en sats. Tro mig: ”språkregler” har väldigt lite med grammatik att göra, och det finns inget yrke (utom högstadielärare i svenska) där man ofta jobbar med att plocka ut satsdelar för plockandets skull.

Nej, grammatik är ett system för hur språket formas, ett system vi redan har i huvudet. Vi kan ju redan prata och skriva korrekt, så läran om grammatik är bara en formulering av det som vi undermedvetet bemästrat.

Men om vi nu kan grammatiken utantill, varför ska vi då lära oss den i skolan? Jo, för det är i många sammanhang nödvändigt att kunna prata om den. Ska man skriva på jobbet (rapporter, artiklar, romaner, krönikor, protokoll, mejl …) kommer man vid något tillfälle behöva ta diskussioner av typen ”du behöver fler substantiv och färre pronomen för tydlighets skull” och då måste man förstå vad de orden betyder. Att ta ut satsdelar är inte en träning i att ta ut satsdelar, utan i att lära sig säga ”dina subjekt är för långa; det blir svårläst!”

För den som lär sig ett nytt språk är grammatiken oumbärlig: om du vet vad nominativ är så lär du dig snabbt hantera nominativformerna i exempelvis ryska, trots att svenskan saknar motsvarighet! Säger jag att i ungerska måste verbet kongruera med objektet så vet du vad jag menar fast svenskan fungerar helt annorlunda! Den som kan sådana här saker kan till slut säga ”Aha, du kommer från Irland? Jag hörde det på din ordföljd.”

I förra inlägget pratade jag om före och innan; jag sa att det ena är en preposition och det andra är både en subjunktion och preposition. Om man inte vet vad de orden betyder kan man behöva en snabblektion som kan ta upp en helsida eller två i tidningen.

Men om man inte alls tänker hålla på med något av det där, då kan man väl klara sig utan att ha läst grammatik? Ja, det kan man. Precis som man kan klara sig utan geografi, fysik, biologi, historia och alla andra skolämnen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Och på den åttonde dagen skapade Gud grammatiken

Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda tiden när författare kunde skriva, och vi fick läsa elitens litteratur:

Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.

Hoppsan.

Ryktet om konjunktionernas begränsningar är starkt överdrivet, tidigt inpräntat hos försvarslösa mellanstadieelever. Ur ett språkpedagogiskt perspektiv är det ganska taskigt gjort av lärarna, men de kanske inte vet bättre; de kan ha fått lära sig samma sak av sina lärare.

Den dogmatiska pedagogiken krånglar så fort elvaåringarna lägger märke till att många författare (Astrid Lindgren, Henning Mankell, Bibelkommissionen …) placerar konjunktioner med mer hänsyn till textens flyt än lärarens regler. Tyvärr kan svaret bli naturskymfen ”fast författare kan/får bryta mot reglerna.”

Men hela förbudet är (sannolikt) bara ett sätt att hindra barn från att missbruka konjunktioner i text – ett förbud som barnen tyvärr sent ska glömma. De enda reglerna för vad som är en mening har att göra med stor bokstav och punkt, alltså finns inget som säger att man inte kan inleda med en konjunktion. Detta är Svenska språknämndens klargörande i Språkriktighetsboken. Där påvisas även en rad stilistiska fördelar med att inleda meningar med konjunktion, vilket väl får tolkas som en liten uppmuntran till Bibelkommissionens översättare. Vad gäller och efter kommatecken säger Svenska skrivregler:

Kommatering styrs inte av bestämda ord […] Det finns alltså ingen regel som säger att det ska eller inte ska vara komma före exempelvis och, som, att, när eller eftersom.

Det finns förstås många tillfällen då man inte behöver sätta ut komma före och. I meningen ”krönikan tillägnas Astrid Lindgren, Henning Mankell och mina föräldrar” är det fördelaktigt att undvika det sista kommatecknet. Men det är absolut inte en regel som gäller alla uppräkningar: motsatsen kan vi se i ”krönikan tillägnas mina föräldrar, Astrid Lindgren och Henning Mankell”. Jag tror inte att jag behöver förklara varför det behövs ett kommatecken före och.

Det viktigaste är ändå att man är medveten om hur språket fungerar, för när man vet vad man håller på med så kan man bryta mot vilka regler som helst – precis som en författare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.