En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

För vems skull räddas kulturer?

Umesamiska är ett samiskt språk som talas av några enstaka personer i norra Västerbotten och södra Norrbotten. Jag underdriver inte när jag säger ”några enstaka”; språket har färre än 20 modersmålstalare i hela världen.

Vid sekelskiftet förbjöds många samiska elever att använda sina modersmål i svenska skolan. När de fick egna barn brydde de sig inte om att föra modersmålet vidare, och de samiska språken krympte snabbt. På den här tiden trodde man att flerspråkighet var fördummande: att ett andra språk liksom tog upp för mycket hjärnkapacitet.

I dag är uppfattningen den motsatta: kan vi flera språk flytande får vi bättre fokus och simultankapacitet, och blir bättre på problemlösning och konsekvenstänk. Språk är kultur, och med olika kulturers perspektiv kan vi tänka mer mångsidigt och effektivt. Det betyder inte att språket formar tanken, men väl att tanken har format språket, och i ett globaliserat samhälle får vi ofta behov av tankar från andra språk. Därför säger vi exempelvis dejta med engelskt inflytande, för dejting är ett ganska nytt – och importerat – kulturellt beteende.

Det går att studera umesamiska, fast kursen är inte lika poppis som franska, arabiska, japanska eller andra stora språk. Men andraspråksinlärning räcker inte hela vägen; om ingen har umesamiska som modersmål kommer det inte användas i alldagliga situationer, och då kommer det inte utvecklas. Och ett språk som inte utvecklas kan snart inte användas till någonting.

Vi ska alltså vara glada att svenskan ständigt förändras, hur läskigt det än känns, för det är ett tecken på att språket lever och mår bra. Svenskan ligger i topp 100 av världens cirka 6 000 språk; umesamiskan ligger i botten.

Men är det så tokigt att småspråk dör? Det är väl bra att alla talar ett stort språk och kan förstå varandra? Ja visst, men när språk dör ut så dör kulturer med dem, och därmed perspektiv och tankesätt som världen kunde haft nytta av. Därför jobbar många språkforskare med att teckna ned och dokumentera de små, hotade språken, så att kunskap om språket och dess kultur ska finnas kvar även om modersmålstalarna dör ut.

Men det kan också vara problematiskt. Vi värderar livet och att skapa ett arv, och räddar gärna de förtappade. Men många kulturer ser det som en förolämpning att få sina traditioner och sitt språk inlemmade som kuriosa i någon större kultur – särskilt den kultur som tagit död på deras egen till att börja med. När tiden är inne vill de hellre behålla värdigheten, och dö ut i frid.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Med uppenbar känsla för kommatering

En kompis frågade för ett tag sedan om det går att använda och efter kommatecken, och jag svarade förstås ja.

Svenskans kommateringsregler har skuttat lite hit och dit under åren. Det är egentligen inte konstigt; skriftspråket är ju först och främst ett sätt att pränta ned talspråket, och skiljetecknen tillkom långt efter de mycket viktigare bokstäverna. I skiljetecknens ungdom var vi därför väldigt oense om deras funktion: någon tyckte att de skulle markera talets pauser, någon tyckte att de skulle strukturera språkets grammatik, någon tyckte att de skulle hjälpa till att ge överblick över textinnehållet … De olika perspektiven har kämpat ganska länge, alla med goda argument för sin sak.

I dag ägnar vi oss helst åt tydlighetskommatering. Det innebär att om en mening blir tvetydig och förvirrande utan kommatecknet så ska det läggas till, och om den blir hackig och svårläst med kommatecknet så ska det strykas. Om grammatisk kommatering ännu varit norm, skulle meningar se ut, som den här meningen gör, eftersom kommatecken användes mellan alla satser. Nu för tiden har vi så gedigen grammatikutbildning i skolan att det bara är överflödigt att markera var satserna börjar och slutar. Alla har redan stenkoll.

(Hahaha.)

För att återgå till frågan: oavsett om vi lyder tydlighetskommatering eller grammatisk kommatering så går det utmärkt att följa kommatecken med och. Det händer flera gånger i den här texten: utan kommatecknet i första meningen hade det stått ”det går att använda och efter kommatecken och jag”. Med kommatecknet blir det genast tydligt att ordet jag inte hör till saken, utan är en del av nästa sats. Ordet och är ju en konjunktion, som inleder nya satser, så ska vi sätta ut kommatecken kan vi börja med att leta konjunktioner.

Men att det går att använda kommatecken före och betyder inte att det alltid är rätt. Konjunktioner kan nämligen binda ihop andra saker än satser, och det vore ett brott mot kommateringsreglerna att sätta komma före och mellan ord, och fraser, och saker som räknas upp. Som jag precis gjorde.

Många språkvårdare rekommenderar folk att prova och känna sig fram. Blir meningen mer eller mindre läslig med ett kommatecken här? Om läsbarheten inte påverkas (eller om den försämras) kan du förmodligen ta bort kommatecknet.

Själv är jag inte så förtjust i sådana rekommendationer. De utgår från språkkänslan, och om någon tvekar inför kommatering är det ju för att de inte har en klar känsla för den. Å andra sidan kan grammatiska regler också vara svåra att hänga med på (vi kan prata om ”nödvändiga bisatser” en annan gång). Språkkänslan ska inte överskattas, men inte heller förminskas, för det är med den kollektiva språkkänslan som vi tillsammans formar språket.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Billigare än att tågluffa

Mellan sjunkande PISA-resultat och rapporter om nedskärningar i språkundervisning släpps Lingo: En språkresa genom Europa i svensk översättning. Det är kanske ett bevis på att vi inte behöver studera främmande språk: allt översätts ändå. Och det som inte översätts klarar Google Translate, som ju är rätt hyfsat nu för tiden.

Jag kan bara rekommendera Gaston Dorrens språkresa, om inte annat så för att den är ett billigare alternativ till att tågluffa genom kontinenten. För alla språkintresserade som hellre sörplar lättläst allmänbildning än tuggar högskolelitteratur passar boken utmärkt, och Dorren kostar på sig att skoja till sina redogörelser med pedagogiska (om än ganska långsökta) jämförelser och bilder. Högskolan i all ära, men den populäraste personen på festen är inte den som kan allt om svenska partikelverb, utan den som kan lite om alla Europas språkgrupper och deras historia.

Du behöver naturligtvis inte vara språkexpert för att ta dig igenom boken, men vissa förkunskaper kan vara bra för att hänga med i svängarna. Den som läst språk på gymnasiet borde ha koll på vad kasus är, men även svårare ord som vokativ kan gå oförklarade en bra bit in i boken, innan författaren väljer att fördjupa sig i dem. Samtidigt verkar Dorren rädd för att gå ut på djupare vatten; det är frustrerande hur han tid och åter avbryter sina redogörelser med ”men det är bara intressant för experter”.

Lingo släpptes på engelska 2014, och för den som läst originalet och nu vill få det svenska perspektivet har jag dåliga nyheter: Översättningen är inte lokaliserad, det vill säga anpassad för den svenska läsekretsen. De främmande språken betraktas fortfarande ur ett engelskt perspektiv, och den största förändringen i innehållet är att det annars matnyttiga kapitlet om svenskan helt plockats bort. Varje kapitel avslutas med ett stycke om några lånord från det aktuella språket, ett inslag som kunde ha varit riktigt intressant om det faktiskt handlat om svenskans inlån, inte engelskans.

Trots brister i guidningen är det en underhållande och lärorik resa som Dorren drar med oss på. Boken kan inte ersätta skolundervisning inom främmande språk och kulturer, men kanske kan den få upp våra ögon för hur viktigt det faktiskt är att den kunskapen ges i skolan, i stället för att skäras bort. Det vore ju tråkigt om lokalisering i framtiden bara innebär att begrepp som kasus måste förklaras för svenska läsare, bara för att de inte får lära sig dem under skoltiden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Rätt och fel i språket

Hej och välkomna till den nya språkkrönikan! Språkkrönikor är lättsamma texter om ett språkvetenskapligt ämne, till exempel ordhistoria, samtalslära, klarspråk, grammatik … Men eftersom det är första gången i dag så tänkte jag börja med det vanligaste: språkriktighet. Det kan innebära att väga två språkliga alternativ mot varandra och säga vad som är rätt och fel, eller åtminstone rekommenderat och avrått. Eller kanske bara vanligt och ovanligt.

För det brukar ju vara svårt att tala om ”rätt och fel” i språket; det finns olika sätt att säga saker, och så länge vi gör oss förstådda är allt väl. Tanken att språk kan vara ”fel” bildar vi tidigt, kanske redan när vi får höra att ”Nej, morbror heter inte ’Lalf’; han heter Ralf!” och ”Bra, men det stavas station, inte stasjon”. Och det är klart, barnen måste ju lära sig att kommunicera riktigt, så det är inte konstigt att även de mest kärleksfulla och välmenande kommentarerna låter ”Nja, nu blev det lite fel, va?”

Det där lilla ordet fel följer med i skolan, där felen fått högre status och tydligt utpekas i uppgifterna. Missförstå mig rätt: det är jättebra att vi lämnat den gamla skolans minuspoäng – ”straffpoäng”. I stället räknas fel som nollpoängare med illröda bockar, och det är ju mycket skönare för barnen.

Så det är inte alls konstigt att vi i vuxen ålder skriver till språkexperterna och undrar hur det egentligen ligger till med mera och mer, eller och efter kommatecken. Säga vad man vill om pedagogiken; det är ju jätteviktigt att alla lär sig språket ordentligt, för att kunna göra sig förstådda!

Därför blir vi besvikna när språkkrönikor som den du läser nu inte är så svartvita, för mer och mera är precis lika rätt. Eller ännu värre: när de säger att det vi lärt oss faktiskt är det som är fel – för det går faktiskt utmärkt att använda och efter kommatecken. Vi har lärt oss att det finns ett rätt svar på fråga 5, men som så mycket annat vi lär oss i skolan så gäller det inte i verkliga livet.

Med det inte sagt att allt är rätt. Om jag vill önska alla en god fortsättning på det nya året så kan jag ju inte säga ”Sov gott och köp blomkål först.” Det kommer bara förvirra! Och det är klart, när allt kommer omkring kan vi vara överens om att det är fel att stava station som stasjon – så varsågoda att fortsätta blänga på norrmännen och deras fullständigt nedgångna språkbruk.

Hoppsan, nu blev det ingen typisk språkriktighetsfråga ändå; snarare en fråga om språkriktighet. Nåja, vi får ta det nästa gång. Skicka gärna in dina språkfrågor till dess! Och om du verkligen vill så ska jag försöka att ge ett svartvitt svar. Lovar.

Sov gott och köp blomkål först!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Håll det kort

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter (@​Eliderad, för den som är nyfiken). Till en början var det mest ett sätt att kunna snoka på folk utan att behöva fråga först, men sedan upptäckte jag andra kvaliteter med forumet: jag blev bättre och bättre på att fatta mig kort!

Polonius, kammarherren i Shakespeares Hamlet, säger att ”brevity is the soul of wit”. Eller på svenska av C. A. Hagberg, ”korthet är förståndets själ”. På Twitter är användarna begränsade till 140 tecken för att förmedla en idé, ett budskap eller en vits, och då gäller det att inte sväva ut med omständliga meningar eller långa ord för att verka beläst. Även utanför Twitter brukar det ha motsatt effekt: det enda du verkar beläst på är en synonymordbok.

Svåra texter är svåra att förstå. Det är lätt att tro att den som kan svåra ord är smart, men vad spelar smarthet för roll om ingen fattar? Med lite tur kanske de blir imponerade, vilket lär förklara varför elever tillika politiker gärna skriver och pratar mycket när de inte har något att säga. En riktigt uppblåst typ kan göra ett enkelt ämne oförståeligt med sitt språkbruk. Att däremot ta ett svårt ämne och göra det enkelt – det är det riktiga tecknet på smarthet.

Då kan övre teckengränser vara bra träning. Å andra sidan finns de undre teckengränserna, som lärare ger elever för att slippa få tillbaka en halvsidig ”uppsats”. Undre gränser kan vara bra riktlinjer, men visst leder de också till ett himla ordbajseri för att dryga ut en text som förmodligen skulle varit bättre om den hållit sig till en halv sida.

Med det inte sagt att långa och svåra ord är av ondo; ibland är de helt nödvändiga just för att hålla texten kort. Men då handlar det inte om att motivlöst säga erhålla när duger, utan att skriva ”pretentiös” i stället för ”kaxig och högdragen typ som använder många svåra ord för att verka smartare”. Det senare alternativet äter snabbt upp både Twitter-utrymme och läsares tålamod.

Polonius själv lever inte alls efter sin replik, som kommit att bli ett ordspråk i engelskan; tvärtom håller han långa monologer där andra rollfigurer skulle nöja sig med en mening. Kortfattad blir han först med sitt sista andetag, och även det är onödigt långt (”O, jag är mördad!”). Mycket riktigt är även ”brevity is the soul of wit” för långt för en twittrare; det räcker ju gott och väl med ”brevity is wit”. Korthet är förstånd!

Twitter är inte det enda sättet att träna på smart skrivande. Mitt favoritsätt är att på 2 500 tecken klämma in en språkspalt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.