Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Tankstrecket siar om en spännande framtid

Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.

Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.

I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.

Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.

Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Tankstrecket – är det utdöende på två sätt?

Jo, för ett tag sedan fick jag ett brev med många språkfunderingar från Kerstin i Hudiksvall. Ja, ett riktigt brev! Handskrivet på papper och skickat med post! Jag har tyvärr underlåtit att skicka ett ordentligt svar (förlåt mig) förrän nu. Tidningen är ju också skriven på papper och skickad med post, så det är väl nästan som ett brev?

Främst fastnade jag för Kerstins fundering om tankstreck. Hur långt är ett tankstreck? När jag läste frågan ropade jag ut ”en halv fyrkant!” och började i tanken formulera en språkkrönika om typografiska fyrkanter, men då kom följdfrågan: ”Hur lång tid behöver eftertanken?”

Det kan vara svårt att peka ut skiljetecken i talat språk, men visst finns de. Ni känner nog till att talspråket är lite äldre än skriftspråket, och som en lillebror så försökte skriften att efterlikna talet så mycket som möjligt, med bokstäver för att härma ljud, och andra tecken för att härma ton och tystnad. Lillebror har dock haft svårt att släppa sin barndoms vanor, och stavar fortfarande ordet skjorta med sju bokstäver fast storasyster sedan länge bara använder fyra ljud.

Skriftspråket använder alltså skiljetecken, som punkt och tankstreck, för att markera talspråkets olika pauser. Länge fungerade de olika tecknen som olika långa pauser vid högläsning, men här har skriftspråket blivit mer sofistikerat med åldern, och nu markerar tecknen i stället olika grammatiska funktioner.

I dag är tankstreckets främsta syfte att ge eftertryck åt det som följer, kanske för att det är oväntat eller på annat sätt anmärkningsvärt – hur lång paus det utgör är oviktigt. Läs om förra meningen och prova själv. Spelar det verkligen någon roll om tankstrecket är tyst i 0,3 eller 0,8 sekunder? Eftertanken tar den tid den tar, och det kan variera mellan olika texter, men också mellan olika läsare.

Förresten har lillebror blivit lat på sistone, och ersätter ofta tankstreck med vanliga bindestreck. Det är inte så konstigt: tankstrecket finns inte på vanliga tangentbord, så många som inte handskriver brev blir illa tvungna att fejka med bindestreck – eller låta bli tankstreck över huvud taget. Fast det är inte en dum idé: tankstrecket ska markera något utöver det vanliga, men förlorar sin styrka när det överanvänds, och tidningsrubriker – som denna texts – bidrar till den utvecklingen. Det är viktigare att vi lär oss skapa överraskning med orden, i stället för att förlita oss på skrikiga symboler som snart tappat rösten. Annars kommer vi snart göra små gula explosioner för att framhäva texten!

Ni är alltid välkomna att skicka era språkliga frågor och tankar precis som Kerstin, och om kuvertslickandet inte lockar så fungerar det utmärkt med e-post också!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den nya teknikens under(streck)

Ah, datorn. Detta teknologiska underverk som förenklar våra liv. Hur skulle det väl se ut om vi fortfarande behövde gå till affären eller umgås öga mot öga? Nej, datorn sköter det åt oss. Och tänk vad det gör för skrivandet! Hela teckenuppsättningen ligger för våra fingerspetsar, och ett snabbt nedtryck ger symboler som skulle ta mycket längre tid att skriva för hand. Det handlar förvisso om bråkdelar av sekunder, men många bäckar små gör en stor å, och att slippa alla bäckar små gör en uttorkad flodbädd som man kan köra sin miljöförstörande stadsjeep genom för att klara deadlinen. Teknik!

Allt är förstås inte en dans på flodbäddar: där pennan har obegränsade möjligheter är datorskriften begränsad till tangentbordets strax över etthundra tangenter. Men det går ju att skifta tangentfunktioner också, så för att få ett semikolon trycker jag skift och komma, och för att få ett tankstreck trycker jag skift och bindestreck _ så utökas teckengränserna.

Nej, vänta, det där blev ju inte ett tankstreck. Vem i all världen använder understreck?

Tankstrecket är ett väldigt vanligt skiljetecken, och eftersom vi ofta ser det så har vi ett bra hum om hur det ska användas. Det är enkelt: tankstreck fungerar som ”från och till”-tecken, till exempel om jag talar om sträckan Ljusdal–Gävle, eller tidsrymden 1–30 september. Dessutom kan det användas i stället för andra skiljetecken när man verkligen behöver klämma i. Men utan tankstreck på skrivbordet finns det bara ett sätt att klämma i﹣med bindestreck. Visst saknar det stuns?

Tankstrecket är längre än bindestrecket, har en separat språklig uppgift … och är spårlöst försvunnet från våra tangentbord. Är det utrotningshotat? Nja, i alla fall inte i funktion, men om Språkrådet en vacker dag skulle rekommendera bindestreck i stället för tankstreck så är det förmodligen tangentbordsgrundarnas fel. Allvarligt talat, de gav oss Pause/Break-tangenten, men inte tankstreck? Själv har jag installerat ett program som kopplar om tangenter, så jag kan enkelt skriva tankstreck genom att trycka Alt Gr och bindestreck, precis som Gud avsåg.

Tangentbord sätter andra käppar i stadsjeepens hjul: det enda citattecken som finns tillgängligt är det “dumma” med raka streck, och det krävs en rejäl ansträngning för att producera ett ”äkta” citattecken, som är formad som kommatecknet. Allvarliga grejer för en typograf, men visst, ingen ropar språkförfall om du använder raka citattecken på Facebook.

Men att göra ett löst accenttecken när det egentligen skulle vara apostrof – som ligger lättillgänglig bredvid Ä – det är oförlåtligt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.