Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hotet mot svenska språket

Det ser mörkt ut för svenskan. Vi lånar in ord som aldrig förr, dels för att vi inte orkar hitta på svenska översättningar (åt ord som chatt), dels för att ersätta fullt fungerande svenska ord (med ord som event). Fortsätter det så här kommer språket vara helt utrotat om exakt etthundra år.

Svenskan har alltid varit ett enhetligt språk som sett mycket litet förändring, men detta luckras upp på subtila sätt. Till synes oskyldiga uttryck som spendera tid eller öppna upp har infiltrerat språket, men dessa anglicismer i fårakläder är i själva verket mycket skadliga. Varför? För att de inte är svenska! De är bara konstruerade av svenska ord och används av svensktalande i svenska kontexter.

Den stora boven i dramat är globaliseringen, som gör att vi kommer i kontakt med andra språk som aldrig förr. Förr i tiden fanns det helt enkelt ingen anledning att tycka att det lexikala gräset var grönare på andra sidan, när vi bara importerade från svenska köpmän, översatte svenska författare och allierade oss med svenska monarker.

De moderna influenserna rubbar ett språk som varit sig likt i alla tider. Inte ens på Hansatiden, när vi lånade in 30 % av vårt nuvarande ordförråd från tyska, lånade vi in så mycket som nu när nästan 0,6 % av orden i tidningstext är engelska lån. Om vi inte gör något åt språkutvecklingen kommer väl, som Johan III sade, ”wårt egedt måhl så bliffue fördärffuedt att thenn ene medh tiidhen icke skulle wäll förstå thenn andre”.

Vi kan se logiska strukturer i språk som inte påverkas utifrån. Franska ord har som regel betoning på sista stavelsen, och italienska ord på näst sista stavelsen. Våra svenska ord betonas, som ni ju vet, på första stavelsen, men den regeln får fler undantag i och med alla lån. Våra uppenbara regler för den eller det blir också svårare att tillämpa. Heter det en eller ett caukā? Ingen aning, men om vi skulle låna in det ordet behöver vi veta.

Sedan arabiskan nyligen blev Sveriges näst största modersmål märker vi särskilt stora förändringar från det hållet. Modersmålstalande svenskar har börjat använda arabisk ordföljd i vardagssamtal, och alla finska kasusböjningar vi så ofta använt har redan försvunnit nu när grannspråket blivit omsprunget. Dessutom är alla språkvetare överens om att det bara är en tidsfråga innan vi konsekvent skriver från höger till vänster, både för hand och i datorn.

Fast … om den här språkförändringen är något som alla svensktalande gör – helt naturligt också – då måste det väl vara okej? Är det inte bara bra att språket ändras för att fungera när världen ändras?

Nej, hälsosammast för språkets fortlevnad är att backa och hålla det statiskt. Det är framgångsreceptet som fungerat utmärkt för anrika språk som sanskrit, gotiska, koptiska och preussiska.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Håll det kort

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter (@​Eliderad, för den som är nyfiken). Till en början var det mest ett sätt att kunna snoka på folk utan att behöva fråga först, men sedan upptäckte jag andra kvaliteter med forumet: jag blev bättre och bättre på att fatta mig kort!

Polonius, kammarherren i Shakespeares Hamlet, säger att ”brevity is the soul of wit”. Eller på svenska av C. A. Hagberg, ”korthet är förståndets själ”. På Twitter är användarna begränsade till 140 tecken för att förmedla en idé, ett budskap eller en vits, och då gäller det att inte sväva ut med omständliga meningar eller långa ord för att verka beläst. Även utanför Twitter brukar det ha motsatt effekt: det enda du verkar beläst på är en synonymordbok.

Svåra texter är svåra att förstå. Det är lätt att tro att den som kan svåra ord är smart, men vad spelar smarthet för roll om ingen fattar? Med lite tur kanske de blir imponerade, vilket lär förklara varför elever tillika politiker gärna skriver och pratar mycket när de inte har något att säga. En riktigt uppblåst typ kan göra ett enkelt ämne oförståeligt med sitt språkbruk. Att däremot ta ett svårt ämne och göra det enkelt – det är det riktiga tecknet på smarthet.

Då kan övre teckengränser vara bra träning. Å andra sidan finns de undre teckengränserna, som lärare ger elever för att slippa få tillbaka en halvsidig ”uppsats”. Undre gränser kan vara bra riktlinjer, men visst leder de också till ett himla ordbajseri för att dryga ut en text som förmodligen skulle varit bättre om den hållit sig till en halv sida.

Med det inte sagt att långa och svåra ord är av ondo; ibland är de helt nödvändiga just för att hålla texten kort. Men då handlar det inte om att motivlöst säga erhålla när duger, utan att skriva ”pretentiös” i stället för ”kaxig och högdragen typ som använder många svåra ord för att verka smartare”. Det senare alternativet äter snabbt upp både Twitter-utrymme och läsares tålamod.

Polonius själv lever inte alls efter sin replik, som kommit att bli ett ordspråk i engelskan; tvärtom håller han långa monologer där andra rollfigurer skulle nöja sig med en mening. Kortfattad blir han först med sitt sista andetag, och även det är onödigt långt (”O, jag är mördad!”). Mycket riktigt är även ”brevity is the soul of wit” för långt för en twittrare; det räcker ju gott och väl med ”brevity is wit”. Korthet är förstånd!

Twitter är inte det enda sättet att träna på smart skrivande. Mitt favoritsätt är att på 2 500 tecken klämma in en språkspalt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Ett någorlunda vanligt stilgrepp

Häromveckan pratade jag om hyperbolen, den retoriska överdriften. Det faller sig därför naturligt att vända på steken och i dag tala om litotes.

Litotes innebär förstås underdrift. Precis som hyperbolen är den mycket vanlig, även om man inte alltid tänker på den. Att säga ”inte illa” när man menar ”superbra” är litotes, likaså att säga ”hon är ju inte purung längre” i stället för ”hon är gammal”. Litotesen har ofta en komisk klang som påminner om ironi. Strikt talat är litoteser dock inte ironiska, eftersom de faktiskt betyder precis vad de säger, medan ironier säger motsatsen till vad de menar.

Litotesen är praktisk när man vill tala om något känsligt, eller inte vill medge en sak. Tänk att du övertalar en vän, vi kallar henne Beatrice, att se en film hon tror är dålig. Nästa morgon säger hon bara ”det var väl okej” för att behålla sin stolthet (hon älskade filmen). Om du tar Beatrice till din favoritrestaurang säger hon ”jag har ju varit på finare ställen”, men när hon smakat maten ändrar hon sig till ”det här var inte så tokigt!” Glömmer Beatrice plånboken så du får betala kan hon säga ”jag står för evigt i skuld till dig!” Fast det är förstås en hyperbol.

Men om hon faktiskt aldrig betalar tillbaka så blir det inte hyperbol alls. Vilken snåljåp.

När familjen frågar hur jag mår svarar jag ofta ”jo, jag lever väl”. Det är förstås en litotes, men min mamma tolkar det ibland som att jag bara mår dåligt (mamma, om du läser detta så kom ihåg att litotes är inte ironi!). Om vår vän Beatrice har en svår influensa och besvarar samma fråga med ”jag kunde mått bättre” så är det ett gott tecken; hon är fortfarande frisk nog att komma med sina litoteser!

Att använda litotes kan vara att gardera sig. Om Beatrice säger ”jag har ju gått en och annan högskoleutbildning” så framstår hon som beläst. Framgår det att hon bara gått två högskolekurser i hela sitt liv så har hon inte ljugit med ”en och annan”. Låt dig inte luras av språkliga konster!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Lär dig spåra våra metaforer

Metafor är ett ord som snabbt för tankarna till dikter och högtravande språk. Det är en metafor när man byter ut ett begrepp mot ett helt annat för att påvisa en likhet mellan dem. ”Tungt går solen ned” kan visserligen tolkas bokstavligt som att det skymmer, men om nästa vers lyder ”över livets horisont” … ja, då kan man räkna med att vi har att göra med en metafor för döden. Det kan förstås handla om döden även utan de sista orden, men då är det svårare att vara säker. Poesi gillar att vara otydlig.

Vi använder metaforen inte bara i poesi, utan väldigt ofta i vardagligt tal. Kallar jag en bekant för åsna så vet du att hen inte har hovar och långa öron, utan är lite dum. Det är en metafor att kalla sin hemort för håla, att säga att man blir sårad av någons ord eller säga att man ska dränka sina bekymmer när man ska dricka alkohol.

Men metaforen är vanligare än så, och vi tänker nästan aldrig på det; vi använder ständigt konceptuella metaforer. Det innebär att vi tar ord från ett fält och sätter in i ett annat, till exempel från växtlighet till företagsamhet. Vi kan nämligen säga att organisationen grönskar, utan att någon fotosyntes medverkat. På samma sätt kan vi beskriva kvantitet med riktningsord: priserna går upp. Hur vi än formulerar oss så rör sig priserna inte fysiskt uppåt.

Den konceptuella metaforen kan ses som en sorts tankemässig metafor, snarare än en språklig. Vi gör inte dessa kopplingar för att språket ska bli vackrare, som i en dikt. I stället är det ett sätt att förenkla tankegången kring abstrakta ämnen som tid, argumentation eller rentav metaforer. Inte undra på att metaforen är vårt äldsta skrivgrepp!

Och när vi använder neutrala ord i nya sammanhang blir de tids nog värdeladdade. Metaforen gör så att ordet upp kopplas till storhet, tillväxt och positivitet. Upp är helt enkelt lite bättre än ned. Och tung är sämre än lätt, eftersom att man inte vill att det ska vara tungt att leva.

Med det i åtanke blir det ännu jobbigare att läsa ”tungt går solen ned”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.