Tränjonen kan vara något av det svenskaste vi har

Det var några som blev lite fundersamma på förra krönikan om körsbärsmorfem, som heter cranberry morpheme på engelska. Grejen med körsbärsmorfem är att deras ursprung är oklart, precis som morfemet körs i bärets namn, men cranberry kommer väl från crane+berry, precis som på svenska trana+bär? Räknas det verkligen som ett körsbärsmorfem då?

För en svensk som vet att trana heter crane på engelska verkar ordets ursprung alldeles uppenbar, och visst stämmer det; det engelska ordet cranberry är besläktat med tranbär. Men! För en engelskspråkig är det här släktskapet inte alls självklart. En uppenbar skillnad är ju att det fattas ett e i bärets namn: det heter inte craneberry, vilket också innebär att orden uttalas olika. Jag vet inte vilka missuppfattningar som florerar, men för en engelsktalande är det kanske närmare till hands att tro att namnet är en förkortning av crannyberry, ’vråbär’ (alltså vrå som i en trång öppning). Eftersom vi svenskar har facit i vårt språk är det alltså mycket lättare att göra rätt koppling, så det här ordet begriper vi bättre än engelsktalarna!

Det kan vara lätt att tro att ordet från början var craneberry, och sedan har uttal och stavning förenklats, men faktum är att det alltid har hetat cranberry på engelska. Det här beror på att det engelska ordet är inlånat; tyska nybyggare i Amerika kände igen de röda bären hemifrån, och kallade dem förstås för kraanbere, alltså bär från tranans häckplatser (eller möjligen bär med tranformade stjälkar, det är lite oklart), trots att det inte rör sig om samma bär. Ordet spreds och anglifierades, och kopplingen till tranor försvann. Hade det varit engelsmän som hittat de röda bären så hade de nog hetat fenberries (’kärrbär’), precis som de gjorde i England på den tiden.

Allt detta är intressant kuriosa om engelskan, men det väcker en fråga om svenskan (och andra nordiska språk): Hur kommer det sig att vårt ord för trana börjar på t, medan samma ord börjar på k-ljud i andra germanska språk? Kraan på lågtyska, Kranich på högtyska, kraanvogel på nederländska, crane på engelska … Det är ju samma ord förutom att första bokstaven är helt fel på svenska. Fågeln har också gett namn åt kran, lyftanordningen, och där stämmer den svenska stavningen med de andra. Någonstans på vägen verkar ett k ha blivit ett t, och om sanningen ska fram är det ingen som riktigt vet hur det har gått till.

Tranans namn är alltså lite av en svensk egenhet, liksom -on-ändelsen i bärnamn (det är ju märkligt att vi säger hjortron i stället för hjortbär). Den som letar efter ett supersvenskt ord har alltså en stark kandidat i tranbärens dialektala namn tränjon; om svenskan inte haft sina egenheter för sig skulle de rimligen hetat kranbär.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Har du träffat min kära kompis Mello?

När jag påbörjar den här krönikan har Melodifestivalen precis avgjorts (fel låt vann, men jag är inte bitter), så jag vill skriva av mig lite. Det går säkert att säga mycket om Mello i en språkkrönika, men jag vill prata om just smeknamnet Mello. Vad kommer det från? Hur har det dykt upp?

Det uppenbara svaret är att det är en förkortning av Melodifestivalen, enligt samma princip som att jag får smeknamnet Alex, eller att en Jan blir Janne. Eller vänta här nu, Janne är ju inte en förkortning, så hur kan det följa samma princip? Nu när jag tänker på saken är det ganska märkligt med ett smeknamn som blir längre; hela poängen är ju att det ska bli kortare.

Nja, det är faktiskt inte riktigt det som är poängen, även om det är en uppenbar fördel med smekformer av jättelånga namn som Melodifestivalen. Grejen med smeknamn verkar vara att de är två stavelser långa, oavsett hur långt ursprungsnamnet var; det kan innebära förkortning, förlängning eller varken eller (som när Susanne blir Sussie).

Den uppmärksamma läsaren noterar att Mello och Alex inte heller följer exakt samma princip: Mello får ju en extra bokstav. Det här beror på att l-ljudet förlängs i uttalet. Prova att börja säga ”Melodifestivalen”, men avbryt dig efter ”Melo-”; det låter inte likadant som ”Mello”. Men i själva verket förlängs l-ljudet i Alex också, så rimligen borde det stavas Allex (eller Alleks, men nu tar vi ett steg i taget). Kort sagt följer Mello reglerna för ett klassiskt svenskt smeknamn, till och med bättre än vad vissa smeknamn (som mitt) gör!

Smeknamnet Mello dök först upp i offentligheten under 2006, och sedan växte det rejält under de följande åren, tills SVT själva plockade upp ordet. Att det blivit så populärt har säkerligen till del att göra med att det följer smeknamnsreglerna, så det låter som att vi pratar om en god vän.

Smeknamnsreglerna beskrevs av språkforskaren Tomas Riad för knappt tjugo år sedan, men precis som vi kan följa grammatiska regler utan att känna till dem har vi kunnat hitta på smeknamn utan att reglerna funnits på papper. Och även om Mello känns som en god vän så blir det aldrig riktigt en bästis, för det missar en smeknamnsregel: det slutar på o (vilket bara är okej om första vokalen är u eller o, som i Lollo). Hade Melodifestivalen varit en person hade vi förmodligen försökt kalla hen för Melle eller Mellen (Mellan och Mellis hade funkat, men betyder något annat). Detta visar att Mello trots allt bara är en folklig förkortning, och inte ett smeknamn, men i framtiden kanske programmet förnyas till allas vår bästis Mellen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkets logik utesluter ingen

Ganska ofta tar jag upp språkriktighetsfrågor här i språkkrönikan. Fullt rimligt, eftersom vi gillar att dela upp världen i rätt och fel eller vi och dem, men tyvärr är jag som språkvetare orimligt diplomatisk och svarar nästan alltid att ”båda är rätt”, vilket har fått några läsare att be om lite mer språkpoliseri. De vet naturligtvis själva vad som är rätt (nämligen det de själva använder), men språkkrönikan borde sprida kunskapen, och inte uppmuntra oordning med kontraproduktiv diplomati.

Tyvärr är det inte så enkelt, för det egna bruket räcker inte som facit. Att du skriver äppelmos betyder inte automatiskt att äpplemos är olärt, och argumenten för litet grand behöver inte tala emot stavningen lite grann. I det första fallet rör det sig om en regional variant, och i det andra om stavningsutveckling. Vi vill väl inte förbjuda dialekter och modern stavning?

”Båda är rätt”-svaret bemöts ofta av besviken irritation. Eller motfrågan ”jaja, men vilket är rätt på riktigt”? Det räcker inte att höra att det egna alternativet är rätt, utan man vill ha bekräftelse på att det andra är fel. Tyvärr är språket sällan så ensidigt, och språkvårdare kan inte hitta på en logik bara för att nöja en grupp. Att ge en sida mer rätt är att samtidigt kränka en annans språkvärld. Svenskan är ett sällan uttalat samarbete mellan elva miljoner användare; det blir inte alltid perfekt.

Visst kan vi dra majoritetsargumentet: äppelmos är fem gånger vanligare än äpplemos när jag söker i en textsamling, så då måste det senare vara fel. Mja, men då är ju även litet grand fel, för lite grann är hela 43 gånger vanligare.

Fast med litet grand kan vi dra det historiska argumentet. Förr i tiden var litet grand det enda rätta, och allt därefter är språkförbistring. Fast hur vet vi när språkförbistringen började? Den kan väl lika gärna ha börjat när det hette lutilla grindanan? På den tiden betydde det något annat, så vi har minsann en betydelseförbistring också!

Naturligtvis existerar språkfel, men de flesta brukar stoppas redan i stavningskontrollen och sällan behöva nagelfaras i språkkrönikor. Och visst är det lämpligt att få ett alternativ att hålla sig till, inte minst för den som lär sig språket, men det är viktigt att veta att andra människor inte har fel bara för att de lärt sig en annan sak. Språkvården försöker inte vara dryg, oordnad eller hemlighetsfull när den säger att allt går bra, utan i detta snår av motsägelsefulla argument är det bara svårt att nå någon annan slutsats.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Naturen gav oss språket

Ord är roliga. De har oftast absolut inget att göra med det de betecknar: vad är likheten mellan bokstavskombinationen ben och kroppsdelen man går med? Uttalet liknar inte något ljud ett ben kan tänkas göra (om du nu inte har väldigt knarriga ben). Benen kan egentligen heta vad som helst, som jalka eller skonk eller varför inte leg – så länge alla i omgivningen är med på det.

Och det är bra! Skulle allt döpas efter hur det låter skulle det bli svårt att göra sig förstådd. Det är lämpligare att vi skapar godtyckliga ord, för då kan vi i alla fall vara säkra på att två saker inte har samma namn.

Eller nej, skelettets delar heter ju också ben. Tusan.

Det stämmer att vi skapat språket, men det har skett så omedvetet att vi lika gärna kan tacka naturen för jobbet. Och Naturen är en lat elev, som nöjer sig med godkänt. När Naturens klasskompis Gud ville göra klorofyll svart orkade Naturen inte köpa nya kritor utan kladdade på med grönt. Gud var fett besviken på Naturen, och sedan dess har de inte gjort några grupparbeten tillsammans. Men det gick bra för Gud: han skapade några religioner och ett paradis med svarta löv, medan Naturen gick ut med svag tvåa och fick ägna resten av livet åt att skriva Svenska Akademiens grammatik för att hålla reda på alla språkliga undantag.

(Obs: Jag är inte naturvetare. Eller teolog.)

Ord som ben och ben kallas homonymer: olika ord som har samma form. Andra homonymer är skena och skena. Det ena betyder ’långsmal metallbit’ och är släkt med skida, medan det andra betyder ’spåra ur’ och är släkt med skev. Homonymer har ofta olika ursprung, men med tiden har deras stavning och uttal råkat glida samman. Det var bättre förr!

För att krångla till det lite extra har Naturen också skapat homografer – ord som har samma stavning, och homofoner – ord som har samma uttal. (Det finns också något som heter homofober, men det råder viss oenighet om vem i klassen det var som skapade dem.) Typiska homografer är kör som sjunger, och kör som fordon gör. Typiska homofoner är i stället skäl och själ … och stjäl. Suck.

Gud skapade åtminstone tungotal. Jag har inte studerat dess grammatik så ingående, men ju mer svenska jag lär mig, desto säkrare blir jag på att det är mer strukturerat att tala i tungor. Ändå skriver folk in till språkvetare och begär ordning och reda, rätt och fel. Och språkvetarna kan bara skratta tills tårarna rinner och väsa fram ”Varför håller jag på med det här?”

För att det är superkul, förstås!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Alla bryter!

Människan är väldigt känslig för brytning, alltså att höra ljudavvikelser i andras tal. Det kan räcka med att höra någon säga ”hej” över telefon för att vi ska förstå att talaren inte är uppvuxen i samma land som oss själva – och då kan våra fördomar vakna.

Något vi är sämre på är att identifiera brytningen. Vi hör att den finns där, men utan erfarenhet kan vi inte säga varifrån den kommer. De flesta svenskar har erfarenhet nog att känna igen brytning på bland annat engelska, franska och finska, men när det kommer till wu, oromo eller tamil går de flesta av oss bet. Och de språken är ändå sju, åtta gånger större än svenska!

Stark brytning förknippar vi ofta instinktivt med dumhet eller dålig utbildning, men den har inget med språkkompetensen att göra; man kan ha en perfekt grammatik men ändå bryta! Språks olika ljudegenskaper får man sällan lära sig när man pluggar grammatik, och då är det lätt att behålla sitt förstaspråks ljudmönster: så uppstår brytning.

Och ljudegenskaper är svåra att lära sig. Det svenska uttalet av bokstaven u, till exempel, är väldigt sällsynt i världen: det långa djuuupa uuu:et existerar bara i svenska och norska. Eftersom över 99 % av världens talapparater aldrig skapat ett uuu så drar de hellre till med ett o eller y i stället. Precis som svenskar har svårt att få till ett ordentligt ryskt Ы.

Svenskan beskrivs ibland som ett sjungande språk: medan den franska melodin är väldigt förutsägbar (betona sista stavelsen i varje ord) så varierar den svenska hela tiden – ibland går det upp, ibland går det ned. Dessutom har alla svenska ord minst en lång stavelse, och det är inte bara vokalen som är lång, utan lika ofta konsonanten (jämför fika och ficka). När spanjorer talar svenska känns det som att det går väldigt fort, men det är bara för att de talar i korta stavelser, precis som det är på spanska.

Vi ska alltså inte mobba folk som säger ”gol” i stället för ”gul”, eller ”eplträd” i stället för ”äppelträd”, för det är vi som har utvecklat ett uttal som är superkonstigt, internationellt sett. Vänder man på steken så bryter vi svenskar precis lika mycket! Redan när det kommer till engelska avslöjar vi oss med att säga ”shikken” åt fågeln som uttalas ”tchikn” av infödda. På engelska uttalas ch med t-ljud (och sh utan), och ck är en lång konsonant på svenska, men mycket kortare på engelska.

De kanske skulle ändra stavningen till ”tchikn” för vår skull! Fast då skulle vi nog uttala det med långt i-ljud i stället …

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Fastna gärna i semantiken!

Språk används för att kommunicera, och så länge man kan göra sig förstådd så är resten liksom underordnat. Att stava medicin som medecin kommer visserligen att enervera somliga läsare, men budskapet går ändå fram. Annat är det om man råkar slinta med pennan och stava det som tiramisu. Fast det är klart, för somliga åkommor är tiramisu den perfekta medicinen.

Okej, det är nog inte fråga om felstavning längre. Nu handlar det i stället om vilka betydelser som ligger bakom orden, alltså om semantik.

Ords betydelse är något vi som grupp gemensamt kommer överens om. En grupp är ”alla svensktalande”, men det finns mindre grupper. Alla har ju haft olika uppväxt, och ett ord kan och kommer tolkas på olika sätt av olika personer. Prova själv: be några personer att klia dig på höger skuldra och se de skilda resultaten. Tänk dig nu att du skadar det du kallar skuldran och talar om det för en läkare – som har en helt annan uppfattning om var skuldran sitter. Snart sitter du där med plastikopererad näsa och har fortfarande lika ont.

En semantisk uppfattning som går emot strömmen leder till missförstånd; om du tror att påslakan är ett tygstycke man lägger på madrassen kommer du bli besviken när du handlar sängkläder. Ibland finns dock inte en enhetlig ström att gå emot: nog har du varit i en diskussion där en oenighet visar sig bero på att du och motparten tolkar ett ord på olika sätt (som vilka texter som utgör litteratur och inte). Då har ni stött på en semantisk fråga. Sådana ses ofta som småsaker så fort man är förbi dem, men överge dem inte! Prata om era olika uppfattningar i stället, för i en mångsidig värld är det bra att vara medveten om olika tolkningar, så man inte använder ett ord som kan tolkas helt fel i vissa sammanhang!

Och den medvetenheten är också bra för att undvika de semantiska diskussioner som faktiskt är onödiga. Din motpart kan nämligen använda semantik för att undvika huvudämnet: ”Jag har visst ätit upp alla grönsaker; morötter är ju inte gröna …”

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Upprusta alfabetet!

Q är en överflödig bokstav; vi kan lika gärna använda K i stället (sorry, familjen Qvist). Varför ska vi förresten krångla med C när vi redan har S och K? Finns det något tillfälle där S inte kan ersätta Z? Och X i all ära, vad är meningen med en bokstav som bara kombinerar två andra?

Det latinska alfabetet har fått stor spridning i världen, och många tillägg har gjorts för att symbolisera inhemska ljud som latinet saknat. Dessa nya bokstäver är ofta varianter på de ursprungliga, endera i form av sammanslagningar som Æ, eller med tillagda diakriter som Ä. Vissa undantag finns: till exempel har isländskan behållit runskriftens Þ som står för ett läspljud.

Vi har varit noga med att anpassa alfabetet efter våra egna språk, men av någon anledning har vi inte vågat stryka bokstäver vi inte haft behov av; somliga har inte ens latinet behövt på många år. Det är kanske inget fel med det: ju fler desto bättre, eller hur?

Varför har vi i så fall inte infört fler bokstäver? Vi har en uppsjö av ljud som inte förknippas med någon bokstav, och därför får väldigt godtycklig stavning. Orden skjorta, stjärna, journalist, chans, skytt och sjuk börjar med samma ljud (kan variera med dialekt) som enkelt skulle kunna symboliseras med ett och samma tecken. De avslutande ljuden i bord, örn, svart och lång skulle också kunna tillägnas varsin symbol, och varför inte de olika Ö-ljud som används i öga respektive öra?

Om det stämmer att ”ju fler desto bättre” så borde vi verkligen ha det i åtanke och anpassa alfabetet till språket. Att vi inte har konsekventa tecken för exempelvis första ljudet i kyrka och tjäna förvirrar alla som lär sig svenska, både som modersmål och andraspråk. Vi behöver fler bokstäver så att vi kan stava till de ljud vi använder!

Överflödiga bokstäver är ju egentligen inte något problem (till familjen Qvists stora lättnad); vi kan föra in några sådana också. Vad sägs om en symbol för tjocka L, och en för skorrande R?

Det finns faktiskt ett teckensystem med alla ljud i svenskan: det heter landsmålsalfabetet, består av över 200 tecken och används främst till att skriva av dialekter. Aktivister i England försökte faktiskt införa en motsvarighet som sitt standardalfabet för cirka 40 år sedan, vilket på grund av spännvidden slutade olyckligt.

Det tolkar jag som ytterligare ett bevis på att vi borde ta bort bokstäver!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.