Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vår onödigaste ordklass kommer äntligen försvinna

En läsare reagerade på passusen ”jag kommer sparka döda hästar” i förra krönikan. Inte för våldet mot avlidna djur, utan för att hon saknade ett att. Lustigt att det var just den meningen hon reagerade på, eftersom hon själv i och med sitt påpekande sparkade på en av de dödaste hästarna i modern språkvård. Dagens språkkrönika är således en zombiehäst: mycket nöje!

Infinitivmärke är en ordklass som innehåller endast ett ord: att. Som namnet antyder markerar ordklassen när ett verb står i infinitivform. Det heter ”att sparka” men inte ”att sparkar”, för sparka är infinitiv och sparkar är inte det. På motsvarande sätt heter det ”jag älskar att sparka”, men absolut inte ”jag älskar sparka”, så infinitivformen måste alltid föregås av infinitivmärket.

Eller … det är ju inte riktigt så det funkar. Ni skulle titta väldigt konstigt på mig om jag till exempel sa ”jag behöver att sparka”; så säger man bara inte. Skillnaden mellan exempelmeningarna är det som kommer före att: älskar eller behöver. Användning av infinitivmärke beror alltså på föregående verb. Så: är kommer ett verb som kräver eller förbjuder att?

Som ni säkert förstått är det inte så svartvitt. Det finns en tredje grupp: den där det går lika bra både med och utan att. Till denna grupp hör verb som kommer, men också slutar, fortsätter och många fler. Konstigt att folk så sällan klagar på ”jag fortsätter sparka”.

Hjälpverb är verb som inte har så mycket egen betydelse, utan hjälper till att specificera betydelsen hos andra verb. Och hjälpverb förhindrar ofta infinitivmärket! I meningen ”jag ska sparka” hjälper ska till att markera framtid, och eftersom ska är ett hjälpverb blir det knasigt att säga ”jag ska att sparka”.

Och – kan ni tänka er – verbet kommer har samma funktion som ska, alltså ett framtidsmarkerande hjälpverb. Däremot godkänns både kommer att och kommer, men ska vi vara väldigt strikta med reglerna så är det rimligen kommer att som borde förbjudas – inte ensamt kommer.

Det stackars infinitivmärket är alltså ganska meningslöst. Varför ägna en ordklass åt att markera verb som redan markeras av sin böjningsform? Just på grund av den här onödigheten försvinner infinitivmärket sakta men säkert från språket, och allt färre verb kräver att det ska användas.

Betyder detta att ordet att försvinner? Nej, bara infinitivmärket: subjunktionen att som jag använde i förra meningen är inte på väg någonstans. En fördel med verb i grupp tre – som innebär valfrihet mellan att använda att och inte – är att texten slipper bli tjatig. Den ifrågasatta meningen var nämligen ”Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar”, och där finns det ju redan ett att. Skönt att slippa ett till!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

En promenad bort från boklådorna

I mellandagarna åkte jag för att hälsa på pappa med familj i Nynäshamn. På perrongen när jag klivit av pendeln gick en äldre herre fram till mig och frågade varför jag stirrar ned i telefonen i stället för att uppleva världen omkring mig (ni som har varit i Nynäshamn förstår exakt varför). Jag gick med honom en bit och deltog i ett samtal med en underton av ”dagens ungdom”. Så frågade han vad jag håller på med. Språkvetenskap, sa jag, och då blev han minsann intresserad.

”Vet du”, frågade han, ”vad bokhandel heter i plural form?”

Jag svarade att det naturligtvis heter bokhandlar. Nöjd med att ha överlistat en yngling till självutnämnd språkvetare sa han att nej, faktiskt inte. ”Okej, nu kommer du säga att det heter boklådor”, sa jag.

Han inledde en tirad om att böcker förr i världen bara såldes i lådor, och därför heter det boklådor än i dag. Jag sa att på den tiden var singularformen boklåda. Han lyssnade inte.

Frågan bokhandlar–boklådor var främmande för mig tills jag mötte den på Språkrådets frågelåda för några år sedan. Språkrådet rekommenderar att bokhandel ska böjas bokhandlar hellre än boklådor. Jag fattade inte varför de ens nämnde ett så avvikande ord, men det måste ju betyda att det används. Ingen ställer språkfrågor när det bara finns ett sätt att säga en sak på, men när olika personer säger på olika sätt vaknar osäkerheten och högre instans blandas in för att väga alternativen.

Boklådor kommer från tyska Buchladen, som mycket riktigt betyder ’bokbutik’, men även på tyska är Buchhandel det föredragna alternativet. Det finns förstås argument mot bokhandlar. Ett är att handel syftar på industrin, inte på en enskild butik. Det må så vara, men problemet är ju att vi faktiskt säger bokhandel i singular, och byter ut ordet när vi böjer det. Om handel är fel ord borde vi helt enkelt säga boklåda även i singular, men det gör vi inte, och därför är boklådor så mycket mindre begripligt. Och vad är det för fel på bokbutiker och bokaffärer?

Det är inte konstigt att folk vill dela upp språket i rätt och fel: som barn får vi ofta bilden av att det är så det funkar. Språkpoliser tar gärna till majoritetsargument, men bokhandlar är mycket vanligare än boklådor. Vad har man för självuppfattning om man är övertygad att alla säger fel utom en själv?

Det vanligaste argumentet mot bokhandlar är att det i bestämd form blir bokhandlarna – men det är ju också den bestämda formen för bokhandlare, alltså en person som säljer böcker. När herren på perrongen nämnde detta påpekade jag att exakt samma sak händer med fiskar och fiskare, som blir fiskarna i bestämd form. Att olika ord har samma form har ju aldrig varit ett problem i svenskan. Här tyckte han det var dags att ta avsked.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Hur var det med semikolon, nu igen?

I våras släpptes ju nya Svenska skrivregler, och den nyhet jag gillar mest är den om semikolon. Rekommendationen för semikolon har alltid varit lite otydlig, vilket har lett till att tecknet ofta används fel. De nya skrivreglerna förtydligar … men oklarheterna finns fortfarande kvar.

För några år sedan undersökte en mycket begåvad och snygg singelkille (kontaktuppgifter ges på begäran) semikolonets användning, och kom fram till att tecknet användes fel i två tredjedelar av fallen. Han rekommenderade därför nya skrivregler. Det räcker inte att säga att semikolon markerar ”ett nära innehållsligt samband” mellan det som kommer före och efter, för alla meningar i en text har väl ett samband? Och det funkade verkligen inte att säga att semikolon används ”när punkt är för starkt men komma för svagt”, för hur mäts den styrkan?

Den klipska unga man som gjorde undersökningen (han finns förresten att följa på Twitter) föreslog därför att det här sambandet kunde jämföras med bindeord: om man kan skriva ihop två huvudsatser med något av orden för, , utan, men eller och, så kan man även ersätta det ordet med ett semikolon.

Språkrådet valde att följa det här spåret i sina nya skrivregler, så nu står det klart för envar att semikolon fungerar som ett bindeord. Tyvärr nappade de inte på att stryka jämförelsen med punkt och komma och deras ”styrka”.

Men oklara rekommendationer är inte det enda hindret för semikolons tillfrisknande. Det faktum att det främst bör användas mellan två huvudsatser ställer till problem för alla som inte har koll på skillnaden mellan huvudsats och bisats (nu förfasas hälften av mina läsare, medan andra hälften febrilt googlar för att täppa kunskapsluckan). Vet man inte riktigt var det hör hemma så är det ju lättare att bara skippa det.

Och det kanske största problemet är att bindeord har olika betydelse: för och är till exempel varandras motsatser! Hur ska läsaren veta vilken betydelse som ett semikolon har? Skiljetecknet kanske inte lämpar sig i formell, informerande text. Dess flertydighet passar bättre i skönlitteraturen, men sedan när oroar sig skönlitteratur för regler?

Den vackra och intelligenta killen (dejt- och jobberbjudanden hänvisas till mejl respektive LinkedIn) som genomförde studien skulle nöja sig med att uppmärksamma rekommendationen med en språkkrönika och sedan låta språkutvecklingen ha sin gång. Om ingen använder tecknet på rekommenderat sätt så kommer vi helt enkelt se en ny ändring i nästa upplaga av Svenska skrivregler.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.