Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Små pluttar som skapar din egen melodi

Språkvetaren Alva Dahl gav nyligen ut boken Interpunktion, som handlar om just interpunktion, eller skiljetecken: punkt och komma och det där. Men det är inte en regelsamling, som lär ut rätt användning, utan bokens fokus ligger på tecknens effekt på texten. Skiljetecknen representerar på många sätt de delar av vår muntliga kommunikation som bokstäverna inte omfattar: röstläge, intonation och till och med tystnad. Vad betyder de här meningarna egentligen?

● Jag tycker texten var spännande!
● Jag tycker: texten var spännande.
● Jag tycker texten var – spännande.
● Jag tycker texten var … spännande.

Utropstecknet gör första meningen entusiastisk, eller kanske upprörd. Kolonet gör att den andra ser ut som början av en listuppräkning. Tankstrecket i tredje meningen verkar skapa en dramatisk paus, eller kanske bara eftertanke. I fjärde meningen är tankstrecket utbytt mot tre punkter, och plötsligt verkar pausen nästan uttråkad eller sarkastisk. Orden är samma, men första och sista meningen betyder knappast samma sak. När du läser en roman, visst känner du figurernas personligheter och avsikter i hur skiljetecknen används i just deras repliker?

Det finns en uppfattning om skiljetecken som reglerade pluttar – på sin höjd pausmarkörer – som hör hemma i formell text. I vardagen kan de kännas onödiga; många tycker till och med att man låter arg om man avslutar ett sms med punkt. Men är inte det ett bevis på att tecknen ger texten känsla? Hör du klangen i din väns röst när du får ett sms helt utan skiljetecken, eller bara en monoton (men stressad) harang? Skiljetecknen är som noter på pappret: de skapar melodi!

Språket är vår id-bricka, och det är roligare att ha en melodisk än en monoton sådan. Därför kan alla som använder och möter det skrivna språket ha glädje av Interpunktion, som uppmärksammar och ger nya perspektiv på en underskattad men viktig del av alla texter – som inte alls är så reglerad som man kan tro. Skiljetecknen är en anpassningsbar del av din id-bricka, alltså din personliga stil.

När du läst boken kommer du därför att ta en extra tankevända innan du skickar det där mejlet eller lägger upp Facebook-statusen. Inte för att du tvekar på om du följt språkreglerna och använt skiljetecknen på rätt sätt, utan för att känna in om dina skiljetecken förmedlar just din röst. Att de skapar den melodi du vill att andra ska höra.

Skiljetecken är inte bara små, onödiga pluttar mellan orden, och inte heller förkroppsligade grammatikregler. Tvärtom är de viktiga textelement som påverkar läsbarhet och struktur, men också känsla och rentav betydelse. Utan skiljetecken blir texten anonym och enformig, och utan ett markerat meningsslut känns läsningen otillfredsställande

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hur kan man ha fem och i rad?


En vän ställde den frågan nyligen, förmodligen efter att ha snubblat över någon rolig exempelmening i stil med ”Det måste vara större mellanrum mellan Kaffe och och, och och och te.” Det handlar alltså om en skylt med texten ”Kaffe och te” tryckt med lite för små mellanrum. Meningen är krånglig som den är, men havererar fullständigt utan rätt formatering: ”mellanrum mellan kaffe och och och och och te”.

I allmänhet undviker vi att upprepa ord; om vi redan har använt och en gång i meningen så väljer vi gärna samt nästa gång, även om orden inte följer direkt på varandra. Upprepning kan göra texter svårlästa, men det betyder inte att det i och för sig är grammatiskt fel. Kaffe och te-meningen är alltså helt tänkbar, om än osannolik.

Ord kan upprepas av olika anledningar, till exempel homonymi, omnämnande eller kronisk stamning. Låt oss titta närmare på alternativ nummer två.

När ni läser språkkrönikan märker ni förhoppningsvis att vissa ord är kursiverade (annars har redaktionen missat det och då får ni skälla ut dem åt mig). Kursivering kan markera allt från betoning till främmande språk, men i språkkrönikan betyder det oftast omnämnande av ord. När ett ord omnämns innebär det att vi pratar om själva ordet, i stället för att använda det i sin vanliga betydelse.

Ta meningen ”Tidningen förbjuder kaffe på redaktionen.” Utan kursivering betyder det att journalisterna inte får dricka kaffe, men med kursivering betyder det bara att de inte får skriva ordet kaffe. Vid tveksamhet hjälper alltid lite logiskt tänkande: den rimliga tolkningen här är att tidningen har infört censur, för det är helt osannolikt att journalister skulle sluta dricka kaffe på jobbet.

Kaffe och te-meningen blir snäppet tydligare med rätt kursivering; de kursiverade och:en handlar om själva ordet och på skylten. Omnämnandet liksom överträder grammatiska gränser och gör och till ett substantiv. Jo, det är sant: det kan till och med skrivas i plural, som jag gjorde nyss!

Formatering som kursiv stil kan alltså vara lika viktigt för förståelsen som orden själva. Men visst, trots allt putsande är meningen väldigt dryg; de flesta behöver förmodligen läsa den två gånger för att förstå vad som pågår, och då finns bara en lösning: sudda och skriv om!

I talspråk finns inga kursiveringar, men med rätt betoning kan vi tydliggöra strukturen. Det sägs att svenska låter som sång, och det stämmer verkligen med meningar som blandar använda och omnämnda ord. Prova själv med ”Kaffe och och och och och te”!

(Nu kanske du lät som en apa vid matbordet. Jag ångrar ingenting.)

Nu har jag skrivit och så mycket att ordet förlorat all mening och bara ser konstigt ut. Det fenomenet kanske är värt att prata om någon gång?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Den nya teknikens under(streck)

Ah, datorn. Detta teknologiska underverk som förenklar våra liv. Hur skulle det väl se ut om vi fortfarande behövde gå till affären eller umgås öga mot öga? Nej, datorn sköter det åt oss. Och tänk vad det gör för skrivandet! Hela teckenuppsättningen ligger för våra fingerspetsar, och ett snabbt nedtryck ger symboler som skulle ta mycket längre tid att skriva för hand. Det handlar förvisso om bråkdelar av sekunder, men många bäckar små gör en stor å, och att slippa alla bäckar små gör en uttorkad flodbädd som man kan köra sin miljöförstörande stadsjeep genom för att klara deadlinen. Teknik!

Allt är förstås inte en dans på flodbäddar: där pennan har obegränsade möjligheter är datorskriften begränsad till tangentbordets strax över etthundra tangenter. Men det går ju att skifta tangentfunktioner också, så för att få ett semikolon trycker jag skift och komma, och för att få ett tankstreck trycker jag skift och bindestreck _ så utökas teckengränserna.

Nej, vänta, det där blev ju inte ett tankstreck. Vem i all världen använder understreck?

Tankstrecket är ett väldigt vanligt skiljetecken, och eftersom vi ofta ser det så har vi ett bra hum om hur det ska användas. Det är enkelt: tankstreck fungerar som ”från och till”-tecken, till exempel om jag talar om sträckan Ljusdal–Gävle, eller tidsrymden 1–30 september. Dessutom kan det användas i stället för andra skiljetecken när man verkligen behöver klämma i. Men utan tankstreck på skrivbordet finns det bara ett sätt att klämma i﹣med bindestreck. Visst saknar det stuns?

Tankstrecket är längre än bindestrecket, har en separat språklig uppgift … och är spårlöst försvunnet från våra tangentbord. Är det utrotningshotat? Nja, i alla fall inte i funktion, men om Språkrådet en vacker dag skulle rekommendera bindestreck i stället för tankstreck så är det förmodligen tangentbordsgrundarnas fel. Allvarligt talat, de gav oss Pause/Break-tangenten, men inte tankstreck? Själv har jag installerat ett program som kopplar om tangenter, så jag kan enkelt skriva tankstreck genom att trycka Alt Gr och bindestreck, precis som Gud avsåg.

Tangentbord sätter andra käppar i stadsjeepens hjul: det enda citattecken som finns tillgängligt är det “dumma” med raka streck, och det krävs en rejäl ansträngning för att producera ett ”äkta” citattecken, som är formad som kommatecknet. Allvarliga grejer för en typograf, men visst, ingen ropar språkförfall om du använder raka citattecken på Facebook.

Men att göra ett löst accenttecken när det egentligen skulle vara apostrof – som ligger lättillgänglig bredvid Ä – det är oförlåtligt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Å är a och o i alfabetet

Jag tänkte att vi kan fortsätta med diakritiska tecken. Framför allt de svenska. Framför allt trema.

Trema är det snofsiga namnet för två prickar (för er som inte kan svenska förekommer detta i Ä och Ö), och precis som cirkumflex har det lite olika funktioner i olika språk. I svenska markerar det omljud, alltså att bokstavens uttal har förändrats från sitt ursprungliga. Som alla svenskar vet så låter Ä väldigt annorlunda A, och den som talar tyska vet att Ü inte låter som U.

Förra gången sa jag att franska cirkumflex från början var ett S som vandrade upp ovanpå föregående bokstav, som i pasté till pâté. Svenska trema är lite samma sak: det började som ett E som sedan vandrade upp. Förut kunde ordet alltså stavas haenga, men i dag blir det hänga. I danska har E också krupit närmare A, fast inte ovanpå, utan på sidan, så där stavas det hænge. Varför ett E? Tja, man kan säga att ljudet helt enkelt är en blandning av just A och E: det bildas med tungan framtill i munnen, och så är munnen lite mellanöppen medan den är helt öppen i A och nästan stängd i E. Det här kommer inte på provet.

Trema kan också markera dieresis, vilket är grekiska för åtskillnad. Då markerar tecknet att två vokaler inte ska smälta ihop utan uttalas separat. Denna funktion är också bekant från franska. Tänk på Citroën, som utan trema skulle uttalas sitrön, eller naïve, som annars skulle uttalas näv. (På gammaldags engelska skriver man coöperate, vilket är kul för svenskar att läsa.)

Lägg märke till att för att kunna stava de felaktiga uttalen måste jag på svenska ändå använda trema. Det beror alltså på att i franskan används trema för att skilja vokaler, medan det på svenska använts för att slå ihop dem!

En annan diakrit som kommer från en uppvandrad bokstav är ringen, som tyvärr inte har ett snofsigare namn än så. Ringen är förstås ett O, som på svenska vandrat upp ovanpå A och skapat Å. Å är därmed A och O i det svenska alfabetet! För länge sedan, innan Å-ljudet var uppfunnet, sa man helt enkelt ett långt A i stället, och därför stavades det just aa. I gamla ord och i namn, speciellt danska, ser man ofta ord som Haakon: i dag uttalas det Håkon på danska. När uttalet förändrades byttes dubbel-a ut till ao, och snart blev det Å.

Därför är Å min favoritbokstav!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Skrivtecken men inte skiljetecken

Hoppas alla hade en trevlig semikolonets dag! Apropå det: En bekant på teaterföreningen berättade att hon reagerat på en tidigare text. Den handlade om, vad heter det nu då? Cirkumflex. Eller nej, men det där tecknet som är en punkt och ett komma? Ja, semikolon. Hon hade i alla fall använt det fel i hela sitt liv och tänkte att det är lättast att fortsätta så. ”Cirkumflex”, vad är det? sa hon med ett skratt.

Tja, lika bra att ta det på en gång.

Cirkumflex är ett litet specialtecken ovanpå en bokstav, som markerar att det är något speciellt med den. Vi känner främst igen cirkumflex från lånord som crêpe och pâté. De orden kommer från franska, vilket gör dem till ganska dåliga exempel, för cirkumflex påverkar inte bokstäver på franska. Den visar bara att orden förr i tiden stavades crespe och pasté (samma som krispig och pastej). S:et vandrade upp ovanpå bokstaven när det slutade uttalas.

I andra språk kan cirkumflex ha en mer radikal påverkan. I portugisiska markerar det att en vokal ska betonas, och dessutom ha stigande tonhöjd. Med de reglerna skulle det hälsingska uttalet av Stockholm kunna stavas med cirkumflex: Stôckholm. Stockholmarna själva uttalar första vokalen med fallande tonhöjd, vilket enligt portugisiska regler stavas Stóckholm. Detta händer med de flesta tvåstaviga ord med betoning på första stavelsen: min lillebror heter Jôhan, men alla andra Johan i landet kallar jag för Jóhan.

Cirkumflex används ibland i svensk text, för att visa att en vokal har dialektalt uttal. Vanligtvis innebär det stavningar som kôrka och fêsk, för att få den riktigt gôrgoa götebôrska stämningen när vi läser. Man kan göra så här i andra dialekter, men det ser jag inte lika ofta. Har läsarna några fler exempel?

Vänder vi på cirkumflex får vi hake, en lite mer sällsynt symbol som vi främst känner igen från slaviska språk med latinskt alfabet. Där markerar haken vanligtvis att tungan flyttas bakåt: c uttalas ts, medan č uttalas tsh. Det tjeckiska ordet för symbolen är háček, vilket alltså uttalas haa‑tshek.

De här symbolerna som påverkar en bokstav kallas diakritiska tecken. Det verkar krångligt att hålla reda på alla, så det är tur att vi i Sverige slipper det! Fast … svenskan har ju också diakritiska tecken, framför allt ´, ¨ och ˚. Vilken tur att vi helt enkelt gjorde Å, Ä och Ö till separata bokstäver; då behöver vi bara hålla reda på É, och den är bara för att kunna skilja på idé och ide. Enkelt!

Nåja. Tjeckiskans och flera andra språks alfabet har också separata bokstäver för varianterna med diakritiska tecken, så det är inte så krångligt för dem heller.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Att kursivera talspråket

Det här kommer redigeraren gilla.

Vi pratar alltid med ord. Då och då pratar vi även om ord (speciellt när vi skriver språkspalter). Det finns en väsentlig skillnad mellan att använda och att omnämna ett ord, och det måste vara tydligt när man gör vad, annars blir läsarna förvirrade. För att visa att ett ord är omnämnt och inte använt brukar vi markera det, oftast med kursiv stil eller citationstecken.

Det är kort sagt skillnad på tegel och tegel; tegel innehåller sand och lera, medan tegel innehåller fem bokstäver. I det första fallet använder jag ordet, för att kunna prata om de rödbruna stenar man bygger hus av. I det andra fallet omnämner jag ordet, fritt från betydelse.

Sammanhanget brukar ofta göra tydligt om ett ord används eller omnämns, men det är inte alltid så enkelt. Om läraren Pelle på fullaste allvar talar om för Sara, 14 år, att ”socialism är fel” så riskerar han att få ett snack med rektorn. Om han däremot säger ”socialism är fel” så betyder det bara att han rättar Sara som trodde att Fredrik Reinfeldt förespråkar socialism.

Det kan vara lite svårare att tolka talspråket, eftersom det inte kan kursiveras. Omnämner man ett ord i talspråket kan man markera det med en kort paus efteråt eller kanske med fingrarna i luften. Om Pelle inte gör någon sådan markering finns ju risken att Sara börjar planera att sätta en tårta i ansiktet på Stefan Löfven (fjortonåringar är väldigt lättpåverkade).

På en annan lektion säger Pelle till klassen: ”Jag gillar aladåb, det är fint!” Vi som läser kan se att Pelle tycker att aladåb är ett ord som låter fint, men det kan undgå klassen. Sara tänker fjäska lite för att höja sitt betyg, så nästa dag tar hon med en hemlagad äggaladåb att bjuda på. Nog blir hon besviken när Pelle säger ”Jag avskyr aladåb”! Men det är Pelle som får problem när flickvännen bjuder hem honom på en avancerad ratatouillealadåb för att hon trodde att han skulle gilla det. Plågat äter Pelle upp och låtsas att det var jättegott – och måste ta en portion till.

Det är nog så viktigt att vara tydlig med när man omnämner ett ord, även om risken för missförstånd är liten. En text blir svårläst utan rätt kursiveringar, och kursiverar man bara de tvetydiga orden så blir texten inkonsekvent. Oavsett kommer skribenten tolkas som slarvig eller okunnig (fast gäller det en språkspalt kan man kanske skylla på redigeraren).

Och stackars lättpåverkade Sara åker raka vägen till Stockholm och trycker sin äggaladåb i ansiktet på Stefan Löfven – bara för att Pelle var otydlig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.