Tankstrecket siar om en spännande framtid

Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.

Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.

I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.

Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.

Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vilket är svenskans längsta ord?

Då och då är det någon lustigkurre som vill komma på vilket som är svenskans längsta ord. Svaren varierar, och jag skulle säga att de är påhittiga, men påfallande ofta börjar de nominerade orden med flaggstångsknopp.

Problemen med rubrikfrågan är många. Vad är egentligen ett ord, och hur mäter man dess längd? Det kan verka självklart: ett ord är ju en betydelsebärande samling bokstäver med mellanrum omkring, och längden räknas i antal bokstäver. Visst?

Nej, det är inte så enkelt. Talspråket har ju varken bokstäver eller mellanrum, men där finns ändå ord. Tyvärr är det svårt att exemplifiera detta i tidningen, så vi får nöja oss med skriftspråkliga definitioner så länge.

De flesta är överens om att röd är ett ord, men där tar det enkla slut. Är röda samma ord? Och rödgrön, är det ett ord eller två? Sett till mellanrum är det bara ett ord, men till beståndsdelar är det två. Och rödgrön blindhet då? Mellanrumsargumentet säger två, men vad säger betydelsen? I rödgrön blindhet betyder blindhet något annat än det gör självständigt. Är rödgrön blindhet därmed ett ord? Eller två, tre, rentav fyra? Det består ju av röd, grön, blind och het. Het gör adjektivet blind till ett substantiv, fast räknas det som ett eget ord när det inte har en egen betydelse? Om det nu är ett ord, är det samma ord som het i betydelsen ’varm’, eller är det ett annat ord som råkar stavas likadant?

Det är väldigt många frågor, och språkvetenskapen har inte alla svar. Men vi är inte intresserade av vetenskap, utan av att hitta det längsta ordet. Oavsett om sammansättningar som rödgrön eller flaggstångsknoppsochsåvidare räknas som enskilda ord eller inte så är de poänglösa för en ordlängdstävling. Om sammansättningar inte är egna ord så är de inte längre än sin längsta beståndsdel, och om sammansättningar är ett enda ord så finns inget enda ”svenskans längsta ord”, utan oändligt många oändligt långa ord.

Men det finns en lösning. Morfem är betydelsebärande (eller grammatiska) delar av ord: röd är ett morfem, medan röda är två (-a är pluralmorfem), och rödgrön blindhet är fyra. Vi skulle kunna säga att morfem är ordens rötter, och de kan vi räkna längden på. Vilket är längst?

Orangutang är ett lånord från malajiska, och där betyder det ’skogsmänniska’: två morfem. Men nu är det ändå svenskan vi pratar om, och orangutang är definitivt ett morfem på svenska; det går inte att dela upp det i mindre beståndsdelar som fortfarande har någon betydelse eller funktion.

Fast mitt bidrag till tävlingen om svenskans längsta morfem är palsternacka. Det har fyra stavelser, liksom orangutang, men fler bokstäver. Om du kommer på ett ännu längre – gärna ett morfem som har fem stavelser – så skriv!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Hur ser språket ut på andra världar?

Vanligtvis är bio inte min grej, men när språkvetare i mina sociala mediekretsar haussar upp en film kan jag ju inte annat än att utnyttja biopresentkorten jag fick förrförra julen. Därför har jag äntligen sett Arrival, en scifi-film med en lingvist som huvudperson. ”Äntligen får en språkvetare vara hjälten” lät det i mitt Twitterflöde. Skönt med bekräftelse!

Jag kommer inte avslöja hur filmen slutar, men om du är som jag och helst inte vill veta någonting alls på förhand är det kanske bäst att se filmen (eller läsa boken som den är baserad på) innan du läser vidare.

Arrival börjar med att jorden besöks av rymdfarkoster. Huvudpersonen, Louise, får besök av den amerikanska armén, som ber henne att tolka en ljudinspelning av utomjordingarnas språk (det låter mest som ett ekande stön). Louise har tidigare hjälpt armén tolka persiska, så de blir lite irriterade när hon inte kan hjälpa dem med en sådan här bagatell. Hela scenen är en mycket naturtrogen återgivning av livet som frilansöversättare.

Det hela leder till att Louise får följa med till en rymdfarkost för att själv lära sig kommunicera med utomjordingarna, som man kallar heptapoder. Heptapodernas motsvarighet till ett skriftspråk ser ut som cirklar med diverse utsmyckningar, och varje cirkel utgör en hel mening. Det gäller alltså att hålla reda på alla krusiduller, var på ringen de sitter, deras form och storlek, för att försöka pussla ihop budskapet.

När folk konstruerar filmspråk blir de ofta ganska lika befintliga mänskliga språk, kanske med ett nytt teckensystem eller någon grammatisk egenhet. Det krävs inte mycket eftertanke innan man når frågan hur en civilisation många ljusår från vår kan ha råkat utveckla ett språksystem som är så väldigt likt vårt eget. Därför är det trevligt att se att heptapodiskan faktiskt skiljer sig mer än så – även om Louise och tittarna snart märker att likheterna är ganska många fast konstruktionen är unik. Skulle det ens vara möjligt för en mänsklig hjärna att begripa ett riktigt utomjordiskt språk?

När jag skrev om språkbevarande i höstas sa jag att språk inte bara är ett sätt att prata, utan också ett sätt att tänka. I Arrival dras den idén till sin spets: ju mer heptapodiska som Louise lär sig, desto mer förändras hennes tankemönster. Att språket skulle kunna påverka hjärnan så mycket är förmodligen bara hittepå, fast vem vet? Det finns saker i universum som forskningen inte kan förklara, och kanske är det för att våra hjärnor helt enkelt inte tänker på rätt sätt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Undermedvetna språkregler ställer till det ibland

De flesta av mina läsare är förmodligen bekanta med långa och korta vokaler. Till exempel skiljer vokalens längd uttalet i förra och föra. Vi lär oss att det ska vara dubbel konsonant efter kort vokal, så att skillnaden syns i skrift, men det är inte riktigt hela sanningen; det finns ju inga dubbla konsonanter i ord som hon, kalops eller salamander, trots att alla vokaler är korta. Är det något annat som spelar in?

Begrunda stavningarna kallops och kallopps. Uttala dem högt. Låter de likadant som kalops? Förmodligen inte. Om du skulle spela in uttalet av varianterna och sedan försöka stycka upp inspelningarna precis där du byter bokstav skulle du märka att i kallopps är l- och p-ljuden mycket längre än i kalops. Nu har vi nämligen att göra med långa konsonanter.

I svenskan är det inte bara vokalernas längd som är viktig, utan även konsonanternas. Det är inte självklart att det ska vara dubbel konsonant bara för att vokalen är kort, utan det beror på om själva konsonanten är lång eller inte. Abborre och abonnemang brukar framhållas som några av svenskans mest förvillande och felstavade ord, för att båda börjar på kort a men har olika konsonantbeteckningar. Men det hela är helt logiskt! Lyssna bara på hur långt b-ljudet är i respektive ord: i abonnemang rullar det förbi nästan direkt, men i abborre blir det som en paus innan o-ljudet kommer, nästan abb-orre.

(Om du däremot pratar mål kan stavningen bli lite svårare, för då kommer pausen förmodligen före b-ljudet. Det är inte så konstigt att man hoppar över ett b i stavningen när ordet nästan låter som a-borr-e.)

De svenska uttalsreglerna säger att en betonad stavelse ska ha en lång vokal och en kort konsonant eller tvärtom. Precis som de flesta språkregler är det här sällan något vi lär oss i skolan, utan snappar upp det undermedvetet när vi lär oss språket. Men det kan bli lite förvirrande när vi stöter på lånord, eller obetonade stavelser som ändå är lite mer framhävda än de andra (abonnemang är ett exempel på bådadera).

Det är förstås inte bara stavningen som kan bli fel när vi missbrukar uttalsreglerna, utan själva uttalet också. Bob Dylan har varit på tapeten på sistone, men hur uttalas hans namn? Det ska inte vara med långt y, men är det kort y så säger svenska uttalsregler att det ska uttalas dyllan, med långt l. Men som vi vet är Dylan inte den som följer svenska regler.

Rättesnöret för uttal av namn brukar vara namnbärarens (eller namngivarens) eget uttal, fast det blir svårt när namnet kommer från ett språk som har andra uttalsregler, kanske till och med andra ljud, än vi är bekanta med. På engelska uttalas ju inte heller y och a som på svenska, utan Dylan uttalas dilen! Med kort i, förstås.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Mer kontroversiellt än politik och religion

För några veckor sedan var det en snubbe som hade ett förslag, och Sverige skälver ännu av upprörda känslor. Det var inte det att han tog ställning i en kontroversiell politisk fråga, nej – han tyckte till om språkets framtid. Jag har skrivit om de och dem tidigare i år, men till skillnad från exempelvis påvebesök och presidentval så är vissa ämnen helt enkelt tidlösa.

Det anspråkslösa förslaget är alltså att sluta skilja på de och dem i skrift, eftersom vi ändå inte gör det i talspråket. I stället skulle båda ersättas med dom, ordet de flesta säger, eller de, ordet vi oftast skriver (de är nio gånger vanligare än dem). Motargumenten är att ordet skulle bli otydligt jämfört med de andra pronomenen, som ju fortfarande har fungerande objektsformer, och att texter som använder dem snart skulle kännas gammalmodiga och krångliga.

Det första argumentet faller snabbt: vi har inga problem med att orden uttalas likadant, så varför skulle stavningen skapa otydlighet? Å andra sidan är det sant att text blir svårare att läsa om den innehåller främmande ord eller stavning: det är därför rättstavning är så viktigt. Men samtidigt förväntas en lagom bildad person kunna läsa lite äldre texter: vi vet att det finns en gammal form som stavas gingo. Nog kan vi lära oss att det finns en gammal form som stavas dem? Ärligt talat, oroar vi oss för att det skulle bli svårt att lära sig så glömmer vi hela anledningen till att vi har den här diskussionen.

Det är inte det att jag vill propagera för hopslagningen av de och dem, men låt oss vara realistiska: språket förändras. Varför vara så rädda för en skriftspråklig förändring som varit verklighet i talet i över ett halvt sekel? Om vi så gärna vill skilja på de och dem, varför fnyser vi åt tanken på att börja skilja dem åt i talspråket igen? Svaret på båda frågor är att det inte är kul att ändra på något som man gör automatiskt. Därför blir vi upprörda när någon påpekar att förändringen är verklighet, men för sinnesron (och blodtrycket) är det nog bra att förlika sig med den.

En språklig nyhet blir regel först när de som använder den är gamla nog att påverka, och de som trotsar den är döda nog att inte göra det. Det kan vara en tröst att veta att även om alla svensklärare skulle börja lära ut konsekvent dom (eller de) i stället för både de och dem så kommer det offentliga språket, och språkvårdens rekommendation, förmodligen inte att slå om helt förrän eleverna blivit vuxna och hörs i offentligheten – och själva skriver ordböckerna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.