Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Varför spenderar vi fortfarande tid på frågor som dessa

Man kan inte spendera tid, utan bara pengar. Slår jag upp spendera ser jag att det kommer från ett latinskt ord som betyder skänka, så rimligen kan man bara spendera pengar genom att donera dem, inte köpa saker. Ord utvecklas alltså och får nya betydelser, och visst kan det kännas ovant när betydelserna är nya … men spendera tid har funnits i svenskan i åtminstone trehundra år.

Ett annat ord som förknippas med pengar är investera, och konstigt nog är det ganska få som klagar på uttrycket investera tid: att lägga tid på något man hoppas kommer löna sig. Och jag har aldrig hört någon klaga på slösa tid, men det är kanske inte så konstigt eftersom ordet slösa kommer från ett ord som betydde ’dagdriva’: låta tiden gå till ingen nytta. Det hade alltså inget med pengar att göra, och det är därför språkpoliser jämt protesterar mot uttrycket slösa pengar.

Va, gör de inte? Språkpoliser är så ologiska.

Det är inget konstigt att allmänspråket tar över ord från olika fält och ger dem nya betydelser. Tvärtom är det ett av de främsta sätten som språket utvecklas på, och också ett mycket uppskattat grepp inom poesin. Jag saxar lite Tomas Tranströmer:

… Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Jag följde förvisso inte snacket så noga när Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, men min fördom är att han inte kritiserades för taffligt ordval: ”stjärnbilder kan inte stampa!” Om ingen sade spendera tid till vardags hade Tranströmer hyllats för en sådan metafor, men när det används av folk i allmänhet är det tydligen fult och ska motarbetas. Som alltid osar språkpoliseriet av elitism.

Språkpoliser talar ofta om språkligt förfall, att svenskan tappar nyanser och blir fattigare när folk slutar göra skillnad på var och vart, eller själv och ensam. Men när folk lägger till nyanser, till exempel med spendera tid i stället för tillbringa, visa på i stället för visa eller döpa istället för namnge, då är det visst också förfall! Notera den gemensamma nämnaren ”folk”.

Med nya vanor behöver ord förnyas. Ett tydligt exempel är radera som i datasammanhang tagit ett kliv ifrån den gamla betydelsen ’skrapa bort’, men nyansskillnaderna är sällan så distinkta. Samtidigt har vissa tänkbara nyanseringar aldrig varit aktuella, som skillnaden mellan vi (’jag och du’) och vi (’jag och andra än du’), vilket jag hellre skulle se språkpolisen kämpa för. Nå, vi behöver förstås inte krysta in nyanser som inte kommer naturligt, men varför motarbeta de som gör det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Drakarnas beskrivning

Den här gången hade jag tänkt skriva om Svenskans beskrivning, en konferens om svenska språket som hålls var tredje termin på ny ort. Senaste konferensen hölls i Uppsala i oktober, men i januari släpps ju senaste delen i Monster Hunter (en serie asgrymma tv-spel, reds. anm.), så låt oss prata om min senaste språkfascination i stället: drakar!

Nu använder jag drakar som en övergripande term för många olika kräldjursartade fantasidjur. Somliga menar att drake (engelska dragon) specifikt syftar på varelser med sex extremiteter: ett par framben, ett par bakben och ett par vingar. Vi skulle kunna kalla dessa för äkta drakar, precis som man säger äkta sälar för att separera dem från de ”falska” öronsälarna.

Den som sett Game of Thrones minns att drakarna där inte passar in i beskrivningen av äkta drakar, eftersom de bara har fyra extremiteter. Denna variant med vingar på frambenen kallas på engelska för wyvern och förekommer även i heraldiken.

Wikipedias artikel om wyvern leder till svenska lindorm. Men lindormen är ju en helt annan best; den saknar wyverns vingar och bakben, och har bara två framben i stället. Och svenska lindorm leder till engelska lindworm, inte tillbaka till wyvern. Nåja.

Olika fantasyuniversum har olika namn och definition på de olika draktyperna, och ord som dragon, drake, wyvern, wyrm med flera används huller om buller på engelska. Här ligger svenskan i underläge, eftersom vi bara klumpar ihop allt detta under orden drake och orm. Precis som engelska squid och octopus blir tioarmad respektive åttaarmad bläckfisk.

För att generalisera kan vi säga att wyrm används om en drake utan extremiteter, alltså en stor orm (orden wyrm och orm är mycket riktigt nära släkt). Drake (med engelskt uttal: ”drejk”) används om landlevande varelser som går på fyra ben men saknar vingar.

I Monster Hunter klassas de allra flesta monster som någon sorts wyvern. Det funkar ofta, men det finns vinglösa avvikare som brute wyverns, som går på bakbenen liksom tyrannosaurus. I fållan för fyrbenta vinglösa varelser finns även leviathans, som tar sitt namn av Bibelns Leviatan, havsvidundret. Namnet avviker från typiska draknamn, men har ju biblisk hävd om vi vill prata om långa, simmande drakar med fyra ben men utan vingar.

Slutligen kan vi i Monster Hunter hitta elder dragons – urdrakar. Dessa otroligt gamla och otroligt mäktiga drakar beskrivs som levande naturkatastrofer, och drar förödelse var de går.

Hur som helst, i spelet dödar man dem och gör skor av deras skinn. Jag ser fram emot det!

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Liten poesiskola

I skrivande stund (7 oktober) är det spontanpoesins dag. När den här texten publiceras har dagen sedan länge passerat, men det känns ändå som ett bra tillfälle att – spontant – prata om ett språkligt element i klassisk poesi, nämligen rim.

Rim är egentligen ett samlingsbegrepp för ljudlikheter. Det förknippas oftast med ljudlikhet i slutet av ord och rader (eller verser, som de heter på poetiska), men kan också finnas i början eller mitten:

Är det värt att vara ärlig
när smärtan inte härdar?

Se där, lite spontan poesi från mig. Fullt med inrim på är, och som bonus en allusion till ordspråket ”det som inte dödar härdar”. Ordspråket i sig är ett bra exempel på inrim: dödar och härdar har inget typiskt slutrim, men båda har två stavelser, lång vokal i första stavelsen, samma betoning och samma slut. De här små ljudlikheterna tillsammans gör ordspråket minnesvärt, och är mycket bättre än nödrim som ”morgonstund har guld i mund”.

Men låt oss gå till slutrimmen. Vad är det som gör att dödar inte rimmar på härdar fast båda har samma slutstavelse? Måste det vara de två sista stavelserna? Nej, tillbringare rimmar inte på kypare, fast båda har samma två slutstavelser. Hemligheten är att de måste rimma från och med den betonade stavelsen, -ingare. Det är ofta lite krångligt med trestaviga rim, men vad sägs om tillbringare–springare?

Nej, det fungerar faktiskt inte heller. Orden springare och tillbringare har nämligen olika melodi (det kan illustreras med accenttecken: sprìngárè och tìllbríngarè). Svenska kallas ofta för ett ”sjungande språk” för att vi gör den här melodiskillnaden. Ordmelodi är svårt att lära sig för den som inte har det i sitt hemspråk, men lyckligtvis leder fel melodi sällan till missförstånd – fast jämför uttalet i ”en tillbringare” och ”en till bringare”! Vi har åtminstone inte mandarinens olika melodier.

Trestaviga rim, även kallade löpande rim, är som sagt lite krångliga att jobba med. Vi borde hålla oss till det normala. Män ska ju vara män, och kvinnor ska vara kvinnor!

Ja, alltså, det heter faktiskt manliga rim om det är sista stavelsen som är betonad, som i pretentiösgös. I kvinnliga rim är näst sista stavelsen betonad: stjärnorlanternor. Men man ska behöva vara väldigt gammaldags för att skriva slutrimmade dikter över huvud taget; professionella poeter slutade nämligen rimma för länge sedan (utom i låttexter, men är låtskrivare poeter?). Det betyder tyvärr också att den som försöker krossa könsmaktsordningen genom att bara använda tre- och till och med fyrstaviga rim är hopplöst ute. Och på fel spår.

Vad var då poängen med krönikan? Jo, det finns ju traditionsbundna domäner där rimkunskaper är oumbärliga: det börjar bli dags att fundera på julklappsrimmen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ironi: en liten guide till ett svårt grepp och begrepp

Ironi är ett stilgrepp som går ut på att säga något annat än vad egentligen man menar, till exempel att påpeka något självklart genom att hävda en absurd motsats (typ att ett av världens 100 största språk skulle vara mer hotat än något av världens 6 000 minsta). Ironi kan ofta vara svårgripbar, särskilt i text, där viktiga detaljer som tonfall och röstläge försvinner, men ännu svårare verkar själva begreppet ”ironi” vara.

För det räcker inte med att säga något annat än man menar: den definitionen passar ju också in på lögn. Skillnaden är att lögn är till för att föra någon bakom ljuset, medan ironin lika gärna kan vara sann, men handla om något annat. För ironin är det viktiga att den uppfattas och uppskattas som ironisk – åtminstone av vissa.

Nu för tiden talas det om en ny motsvarighet till den språkliga ironin: det att agera på ett sätt som man egentligen inte menar. Till exempel kan man klä sig som hipster ironiskt, lyssna på country ironiskt eller skaffa barn ironiskt, allt för att förlöjliga. De som tror att man faktiskt är hipster, countryälskare eller förälder på riktigt har bara inte fattat ironin.

Men ironi behöver inte vara något man medvetet säger eller gör, utan kan vara ett omedvetet eller oavsiktligt händelseförlopp. Men blanda inte ihop sammanträffanden med ironi! Det är inte ironiskt att bli dumpad samma dag som du gjort något alldeles extra för din partner, utan bara ett olyckligt sammanträffande. Däremot är det ironiskt om du blir dumpad för att du gjort något alldeles extra för din partner, som otacksamt blev avskräckt av din svanktatuering av era namn. (Exempel på denna sorts ironi tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller per mejl. Jag kan behöva ett gott skratt.)

När man gör något som får motsatt effekt än avsett handlar det ofta om ironi. Det främsta exemplet på detta är när en förebyggande åtgärd i stället orsakar just det den skulle motverka: tänk på Oidipus, som skickas bort som spädbarn på grund av en profetia att han ska mörda sin far och gifta sig med sin mor. Det hela leder till att han inte känner igen sina föräldrar och därför mördar sin far och gifter sig med sin mor. Hatar när det händer.

Klarspråk är en dygd inom offentlig kommunikation, och ironi är som sagt inte så tydlig i text. För att lösa detta har vissa föreslagit ett nytt skiljetecken, ironitecknet, som ser ut som ett spegelvänt frågetecken. Men charmen med ironi är ju att den kan smyga omärkt förbi och bara uppfattas av uppmärksamma: många skribenter har kunnat kringgå censur med ironi. Men visst, vi måste ju tänka på klarspråkslagen; att belysa ironin bortom all subtilitet låter som en jättebra idé som ofelbart kommer höja kvaliteten på all text⸮

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Håll det kort

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter (@​Eliderad, för den som är nyfiken). Till en början var det mest ett sätt att kunna snoka på folk utan att behöva fråga först, men sedan upptäckte jag andra kvaliteter med forumet: jag blev bättre och bättre på att fatta mig kort!

Polonius, kammarherren i Shakespeares Hamlet, säger att ”brevity is the soul of wit”. Eller på svenska av C. A. Hagberg, ”korthet är förståndets själ”. På Twitter är användarna begränsade till 140 tecken för att förmedla en idé, ett budskap eller en vits, och då gäller det att inte sväva ut med omständliga meningar eller långa ord för att verka beläst. Även utanför Twitter brukar det ha motsatt effekt: det enda du verkar beläst på är en synonymordbok.

Svåra texter är svåra att förstå. Det är lätt att tro att den som kan svåra ord är smart, men vad spelar smarthet för roll om ingen fattar? Med lite tur kanske de blir imponerade, vilket lär förklara varför elever tillika politiker gärna skriver och pratar mycket när de inte har något att säga. En riktigt uppblåst typ kan göra ett enkelt ämne oförståeligt med sitt språkbruk. Att däremot ta ett svårt ämne och göra det enkelt – det är det riktiga tecknet på smarthet.

Då kan övre teckengränser vara bra träning. Å andra sidan finns de undre teckengränserna, som lärare ger elever för att slippa få tillbaka en halvsidig ”uppsats”. Undre gränser kan vara bra riktlinjer, men visst leder de också till ett himla ordbajseri för att dryga ut en text som förmodligen skulle varit bättre om den hållit sig till en halv sida.

Med det inte sagt att långa och svåra ord är av ondo; ibland är de helt nödvändiga just för att hålla texten kort. Men då handlar det inte om att motivlöst säga erhålla när duger, utan att skriva ”pretentiös” i stället för ”kaxig och högdragen typ som använder många svåra ord för att verka smartare”. Det senare alternativet äter snabbt upp både Twitter-utrymme och läsares tålamod.

Polonius själv lever inte alls efter sin replik, som kommit att bli ett ordspråk i engelskan; tvärtom håller han långa monologer där andra rollfigurer skulle nöja sig med en mening. Kortfattad blir han först med sitt sista andetag, och även det är onödigt långt (”O, jag är mördad!”). Mycket riktigt är även ”brevity is the soul of wit” för långt för en twittrare; det räcker ju gott och väl med ”brevity is wit”. Korthet är förstånd!

Twitter är inte det enda sättet att träna på smart skrivande. Mitt favoritsätt är att på 2 500 tecken klämma in en språkspalt!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Två sorters svensklärare

En ny skoltermin har nyss börjat (höstterminen fortsätter ju en bit in i januari), vilket innebär att massa elever ska fortsätta lära sig svenska och snart se den här språkspalten som överflödig. Eller kanske otillräcklig; den behandlar ju inte allt man lär sig i svenskan i skolan.

Innan Svenska Akademien i höstas tillkännagav nobelpristagaren i litteratur hade kultursidan ett uppslag med spekulationer från skribenter och kulturpersonligheter i länet. Av obegripliga anledningar blev också jag tillfrågad att bidra. Jag svarade att tack, det vore roligt, men jag kan tyvärr ingenting om litteratur och har knappt läst nobelpristagarna, än mindre potentiella kandidater. Jag vet inte om redaktören trodde mig, för hon svarade att jag inte behövde om jag inte ville.

Alla har läst svenska i skolan. Ämnet innefattar massa roliga saker, som att läsa böcker, nöta grammatik, dyka i berättandets historia, hantera datorprogram, hålla tal, skriva texter … Den som jobbar med svenska språket måste ju bli en baddare på alla de där sakerna, eller hur?

Nej, svenskämnets olika delar är för väsensskilda. Det märks inte minst på universitetet, där grundskolans ”svenska” inte finns. Däremot finns språkvetenskap – och litteraturvetenskap (och retorik och datavetenskap, men strunt i dem), som uppenbarligen är helt olika ämnen. Visst finns det språk i litteraturen, men med det argumentet kan man lika gärna slå ihop teknik och musik; det ligger ju mycket teknik bakom musikproduktion.

Så uppfostrar vi årskullar och generationer av elever att tro att språk och litteratur har något med varandra att göra. Många svensklärare verkar föredra litteraturen, och suckar ljudligt när de obligatoriska grammatikmomenten kommer. ”Tyvärr måste vi göra det, för det står i kursplanen.” Inspirerande!

Men om hälften (generöst sagt) av alla svensklärare tycker grammatik är tråkigt, varför inte dela? I stället för att utbilda två svensklärare kan vi väl ha en i litteratur och en i språk! Det vinner alla på; den som väljer att bli gedigen språklärare gillar ju grammatik, och kommer därmed göra ämnet kul för sina elever. Då lär sig ungarna grammatik ordentligt i stället för att litteraturlärare ska göra det tråkigt!

Och apropå missuppfattningar: Vi har en tendens att överskatta vår egen kunskap eller förmåga i ämnen som vi bara är ytligt bekanta med. Det kallas Dunning–Kruger-effekten (slå upp det!) och är anledningen till att det alltid finns någon som försöker rätta dig eller lära dig göra ditt jobb.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Varför semikolon måste förbjudas

De läsare som hängt med minns att jag försökt förtydliga hur semikolon egentligen används, nämligen i stället för konjunktion mellan två huvudsatser. Problemet är att det finns många konjunktioner, och de har olika betydelser. Sammanhanget klargör ofta vilken man menar, men ibland är semikolon helt enkelt otydligt. Det är kanske ett av de främsta argumenten till att man ska låta bli tecknet: det kan missuppfattas.

Ta meningen ”Stina ramlade i trappan; hon har ett skadat ben.” Meningen får helt olika innebörd beroende på om semikolonet fungerar som för eller . Ramlade Stina i trappan SÅ att benet skadades, eller ramlade hon FÖR att benet redan var skadat?

Eller ”Markus är taxichaufför; hans fru är forskare.” I det här fallet ändras inte själva betydelsen, men det är möjligt att läsa in olika attityder beroende på om semikolon ersätter och eller fast. Om Markus är taxichaufför FAST hans fru är forskare så antyder det att det skulle vara något konstigt med hans yrkesval – eller deras relation. Skribenten kan använda semikolon för att slippa stå för sina kontroversiella åsikter … eller så kan läsaren missuppfatta en neutral skribent.

Vi ska inte förbjuda semikolon för att det används fel. Det är bättre att alla lär sig använda semikolon rätt – och sedan förbjuder vi det för att det används så tvetydigt. Vi har ju en klarspråkslag i Sverige.

Faaast ett semikolonförbud skulle kräva att vi samlar in landets alla tangentbord och bränner på bål. Det kan bli svårt. Förresten finns bara tio skiljetecken; har vi råd att förlora ett?

Men vänta nu, där har vi det! Vi inför nya skiljetecken som kan ta semikolons olika betydelser. Ta plustecknet (+) som betyder och, minustecknet (−) för fast och men, dubbel högerpil (⇒) i stället för , och så kan vi behålla semikolon (;) för att beteckna för, eftersom det ändå är dess vanligaste användning. Perfekt!

Nya ord skapas ständigt, för att fylla luckor och ge namn till sådant vi aldrig talat om förr. Men det är svårt att föra in nyord för sådant som redan har ett namn, även om det nya ordet är bättre. Och samma sak gäller skiljetecken: semikolon finns redan. Visst gillar vi att hitta på nya saker, men är inte alls förtjusta i att konkurrera ut gamla. Förresten ser minus ut som tankstreck.

Det bästa är nog att bara använda konjunktionen när det finns risk för missförstånd. Men å andra sidan får man vara otydlig när man skriver skönlitteratur; då är det okej att peppra med semikolon och verkligen utmana läsarnas tolkningsförmåga!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.