Rubriken börjar med förkunskap – sedan kommer nyheten

Läsaren Roger ställde en fråga om hur man formulerar nyheter. Det kan väl inte heta ”En man blev skjuten i Söderhamn”; Söderhamn är ju inte en kroppsdel! En rimligare ordföljd är väl ”I Söderhamn blev en man skjuten ”? Nja, det korta svaret är att båda meningar är lika korrekta. De flesta som hör  eller läser nyheten förstår att det rör sig om en plats och inte en kroppsdel, oavsett ordföljd.

Om två ordföljder är lika korrekta, väljer journalister bara enligt slump och smak då? Nej, det handlar om vilken information de vill lyfta fram. I svenska och många andra språk placerar vi principmässigt förkunskapen först i meningen. Den nyhetskälla som skriver ”I Söderhamn blev en man skjuten” vill alltså att läsaren först ska känna till platsen; kommer nyheten i en lokaltidning kan det till och med vara underförstått.

Principen att sätta förkunskap först går att vända på: vi sätter den främmande informationen sist. I det här fallet är själva nyheten att någon blivit skjuten, och därför kommer det sist. Men det går att värdera händelser eller vinkla nyheten på olika sätt. Visst kan orten vara underförstådd om tidningen är Söderhamnsnytt, men man kan också resonera tvärtom: skjutningar är vardagsmat, men att någon skulle skjutas i fridfulla Söderhamn av alla ställen är verkligen uppseendeväckande. Då är det bättre med den första meningen: ”En man blev skjuten i Söderhamn”.

Det som står allra först i den här meningen är ”en man”, så mannen lär vara relevant förkunskap. När  en nyhetsartikel börjar på det sättet kan vi ana att den tar offrets vinkel: det som står först blir artikelns huvudtema (fast i så fall skulle tidningen nog också berätta mer än bara ett kön). En till möjlighet är att göra skjutningen till tema, men då blir det knepigare att formulera en grammatiskt fullständig mening. Om vi däremot inte kräver att meningen ska vara fullständig kan vi få till massa olika formuleringar och vinklar, och då är vi inne på rubrik- och löpsedelsspråk: ”Skjutning i Söderhamn – en skadad”. Här markeras gränsen mellan förkunskap och nyhet med ett tankstreck.

Olika sammanhang kräver att informationen formuleras olika, beroende på vad som är viktigt för läsarna och lyssnarna, men journalister kan göra olika bedömningar. I rubriker är tankstrecket en väldigt stark markör för att det som kommer före är förkunskap och tema, och att det som kommer efter är själva nyheten eller förvecklingen. Därför irriterar sig många på tankstreck i rubriker; den som värderar informationen annorlunda tycker att tankstrecket gör rubriken överdriven eller missvisande. Rådet är att vara sparsam med tankstrecken, fast å andra sidan: en galen rubrik är ju mer minnesvärd än en alldaglig!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Tankstrecket siar om en spännande framtid

Den 22 mars, på självaste grammatikdagen, fick jag det tråkiga beskedet att kultursidan lägger ner språkkrönikan på grund av bristande läsarintresse. Det betyder att jag i och med denna krönika tyvärr måste sätta punkt i Arbetarbladet, men först ska vi hinna med en utsvävning om ett helt annat skiljetecken.

Tankstreck ockuperar mina tankar just nu, vilket kan bero på att jag gör en studie om tecknet, och eftersom tiden är knapp vill jag bjuda på en första inblick. Tankstreck är ett långt streck – så här – som kan användas för att utöka en färdig mening med en vidareutveckling eller ett tillägg, till exempel en bisats. I princip ersätter tankstreck andra skiljetecken – parenteser i förra meningen, kolon i denna och semikolon i nästa.

I februari skrev jag att skrivreglerna för skiljetecken behöver uppdateras – för tankstreck är detta särskilt tydligt. Skrivreglerna anger att tankstreck markerar paus, vilket är märkligt eftersom det inte finns pauser i skriven text. Och om det finns pauser i texten måste väl i princip alla skiljetecken markera paus! Vad gör tankstreck unikt?

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde. Men så ser det väldigt sällan ut i vanlig brödtext – som den här krönikan. Det är rimligt, för tankstrecket gör ju inte texten oväntad; rubriker råkar bara vara uppbyggda så att det intressanta kommer sist.

Nej, i stället verkar tankstreck dela upp långa meningar så de blir lättare att läsa, särskilt om de redan innehåller flera andra skiljetecken. Det handlar inte om att dela upp en mening i mindre bitar, utan om att avskärma en mindre viktig del från meningen (eller skilja två delmeningar från varandra). Den mindre viktiga delen kan finnas i meningens början eller slut, eller inskjuten mitt i, men principen är alltid densamma: det som tankstrecket avgränsar kan plockas bort, och kvar blir ändå en grammatiskt komplett mening.

Det finns mer att säga om tankstreck, och så oändligt mycket om svenska och språk i allmänhet att jag inte vet hur jag ska sluta. Och därför tänker jag trots allt inte sätta punkt i och med den här krönikan, utan bara ett tankstreck. Det må markera en paus i läsningen, men jag hoppas att den framför allt markerar gränsen mellan en bisats i språkkrönikans liv, och något mycket viktigare – något riktigt oväntat!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Semikolon – ett mångsidigt skiljetecken

Språkvården har länge beskrivit semikolon som ”starkare än komma men svagare än punkt”, ett tveksamt råd i tystläsningens tidsålder. Rådet är ofta att semikolon får användas när man ”tycker” att det passar, men språkkänslan är olika för alla, inte minst i dag när allt fler svensktalande har ett annat förstaspråk.

Så hur används semikolon? Nya upplagan av Svenska skrivregler jämför tecknet med bindeord som för och ; det kan alltså användas mellan två satser för att markera att det som kommer efter är en orsak till eller följd av det som kommer före. Semikolon kan även stå mellan led i uppräkningar om kommatecken blir otydligt, men det inleder inte uppräkningen; det gör vanligt kolon. Semikolon kan dessutom ersätta utan (som i förra meningen), men eller och mellan satser.

Förr var rådet att semikolon endast fick användas mellan huvudsatser, men nu talar Svenska skrivregler bara om ”satser”. Så länge den ena satsen inte är en nödvändig del i den andra, kan semikolon alltså även ersätta ord som medan och eftersom med flera; det är särskilt lämpligt för att undvika upprepning av bindeord (som jag precis gjorde). Men ur klarspråkssynpunkt bör semikolon användas sparsamt, just för att det inte alltid är tydligt vilken av alla betydelser som avses. Är du tveksam: använd bindeordet!

Den här texten publicerades ursprungligen i bulletinen Klarspråk.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Hur var det med semikolon, nu igen?

I våras släpptes ju nya Svenska skrivregler, och den nyhet jag gillar mest är den om semikolon. Rekommendationen för semikolon har alltid varit lite otydlig, vilket har lett till att tecknet ofta används fel. De nya skrivreglerna förtydligar … men oklarheterna finns fortfarande kvar.

För några år sedan undersökte en mycket begåvad och snygg singelkille (kontaktuppgifter ges på begäran) semikolonets användning, och kom fram till att tecknet användes fel i två tredjedelar av fallen. Han rekommenderade därför nya skrivregler. Det räcker inte att säga att semikolon markerar ”ett nära innehållsligt samband” mellan det som kommer före och efter, för alla meningar i en text har väl ett samband? Och det funkade verkligen inte att säga att semikolon används ”när punkt är för starkt men komma för svagt”, för hur mäts den styrkan?

Den klipska unga man som gjorde undersökningen (han finns förresten att följa på Twitter) föreslog därför att det här sambandet kunde jämföras med bindeord: om man kan skriva ihop två huvudsatser med något av orden för, , utan, men eller och, så kan man även ersätta det ordet med ett semikolon.

Språkrådet valde att följa det här spåret i sina nya skrivregler, så nu står det klart för envar att semikolon fungerar som ett bindeord. Tyvärr nappade de inte på att stryka jämförelsen med punkt och komma och deras ”styrka”.

Men oklara rekommendationer är inte det enda hindret för semikolons tillfrisknande. Det faktum att det främst bör användas mellan två huvudsatser ställer till problem för alla som inte har koll på skillnaden mellan huvudsats och bisats (nu förfasas hälften av mina läsare, medan andra hälften febrilt googlar för att täppa kunskapsluckan). Vet man inte riktigt var det hör hemma så är det ju lättare att bara skippa det.

Och det kanske största problemet är att bindeord har olika betydelse: för och är till exempel varandras motsatser! Hur ska läsaren veta vilken betydelse som ett semikolon har? Skiljetecknet kanske inte lämpar sig i formell, informerande text. Dess flertydighet passar bättre i skönlitteraturen, men sedan när oroar sig skönlitteratur för regler?

Den vackra och intelligenta killen (dejt- och jobberbjudanden hänvisas till mejl respektive LinkedIn) som genomförde studien skulle nöja sig med att uppmärksamma rekommendationen med en språkkrönika och sedan låta språkutvecklingen ha sin gång. Om ingen använder tecknet på rekommenderat sätt så kommer vi helt enkelt se en ny ändring i nästa upplaga av Svenska skrivregler.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Grundläggande avstavningsutbildning

Avstavning är det att dela upp ord när raden tar slut men ordet inte gör det, något som händer ganska ofta i till exempel en tidning med smala spalter. Det är ofta typografiskt nödvändigt att avstava, men samtidigt rekommenderar språkvårdare att undvika avstavning så ofta som möjligt eftersom det kan störa läsningen. Å tredje sidan skulle det ofta störa läsningen ännu mer att behöva bryta av rader i förtid bara för att ett ord är för långt, och hur gör man om ett ord är längre än en hel rad? Därför är vi så illa tvungna att avstava ändå.

Språkrådet släppte nyligen den nya upplagan av Svenska skrivregler, som något motsägelsefullt säger ungefär ”undvik avstavning, men om du än­då måste så finns här ett helt kapitel med råd att följa”. Råden känns lite som militärutbildning – krig är något man helst slipper, men om man ändå måste så kan man ju göra det på rätt sätt – så nu kör vi lite språklig GMU tillsammans.

Det går inte att avstava ord hur som helst. Det är inte okej att bara sätta bindestreck exakt där raden tar slut, för då kan det avstavade ordet – eller åtminstone någon halva av det – bli helt obegripligt. I stället tittar man på ordets beståndsdelar. Är det ett sammansatt ord så ska det avstavas mellan de två ordleden.

Om ordet inte är sammansatt, eller om skarven kommer lite för långt ifrån radens slut, ska avstavningen i stället ske mellan stavelser, alltså uttalsenheter: stavelser i och för sig har inget med ordets uppbyggnad att göra, utan handlar mer om hur ordet uttalas rytmiskt – och det kan ju finnas en poäng att inte störa rytmen genom att dela upp ett ord inom stavelser.

Förr talades det om enkonsonantsavstavning, alltså att ordet skulle avstavas så att nästa rad började på en konsonant följd av en vokal, men i vissa fall skulle det bara bli konstigt, ta kast-rull, som för tankarna till en kastande rullning. Därför rekommenderar de nya skrivreglerna avstavningen ka-strull, som ju är baserat på ordets stavelser. Men som sagt, huvudrekommendationen är fortfarande att inte avstava alls: det ser ju inte klokt ut med ka-strull heller.

I svenskan är det möjligt att få tre konsonanter på rad, men vi har av någon anledning bestämt oss för att det är fult och ska förbjudas; därför skriver vi tuggummi fast det rimligen hade varit tugggummi. Men när ord avstavas så frångår vi den besynnerliga principen, och lägger till ett extra g: tugg-gummi. Det här kryphålet kan vara lämpligt att använda när man vill göra skillnad mellan en glasskål och glass-skål. Med det sagt tycker jag det är hög tid att återinföra trippelkonsonanten!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar. Originaltexten illustrerar avstavningarna på tidningssidan, på ett sätt som är svårt att återskapa i en blogg som anpassar sig efter skärmbredden.

Ironi: en liten guide till ett svårt grepp och begrepp

Ironi är ett stilgrepp som går ut på att säga något annat än vad egentligen man menar, till exempel att påpeka något självklart genom att hävda en absurd motsats (typ att ett av världens 100 största språk skulle vara mer hotat än något av världens 6 000 minsta). Ironi kan ofta vara svårgripbar, särskilt i text, där viktiga detaljer som tonfall och röstläge försvinner, men ännu svårare verkar själva begreppet ”ironi” vara.

För det räcker inte med att säga något annat än man menar: den definitionen passar ju också in på lögn. Skillnaden är att lögn är till för att föra någon bakom ljuset, medan ironin lika gärna kan vara sann, men handla om något annat. För ironin är det viktiga att den uppfattas och uppskattas som ironisk – åtminstone av vissa.

Nu för tiden talas det om en ny motsvarighet till den språkliga ironin: det att agera på ett sätt som man egentligen inte menar. Till exempel kan man klä sig som hipster ironiskt, lyssna på country ironiskt eller skaffa barn ironiskt, allt för att förlöjliga. De som tror att man faktiskt är hipster, countryälskare eller förälder på riktigt har bara inte fattat ironin.

Men ironi behöver inte vara något man medvetet säger eller gör, utan kan vara ett omedvetet eller oavsiktligt händelseförlopp. Men blanda inte ihop sammanträffanden med ironi! Det är inte ironiskt att bli dumpad samma dag som du gjort något alldeles extra för din partner, utan bara ett olyckligt sammanträffande. Däremot är det ironiskt om du blir dumpad för att du gjort något alldeles extra för din partner, som otacksamt blev avskräckt av din svanktatuering av era namn. (Exempel på denna sorts ironi tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller per mejl. Jag kan behöva ett gott skratt.)

När man gör något som får motsatt effekt än avsett handlar det ofta om ironi. Det främsta exemplet på detta är när en förebyggande åtgärd i stället orsakar just det den skulle motverka: tänk på Oidipus, som skickas bort som spädbarn på grund av en profetia att han ska mörda sin far och gifta sig med sin mor. Det hela leder till att han inte känner igen sina föräldrar och därför mördar sin far och gifter sig med sin mor. Hatar när det händer.

Klarspråk är en dygd inom offentlig kommunikation, och ironi är som sagt inte så tydlig i text. För att lösa detta har vissa föreslagit ett nytt skiljetecken, ironitecknet, som ser ut som ett spegelvänt frågetecken. Men charmen med ironi är ju att den kan smyga omärkt förbi och bara uppfattas av uppmärksamma: många skribenter har kunnat kringgå censur med ironi. Men visst, vi måste ju tänka på klarspråkslagen; att belysa ironin bortom all subtilitet låter som en jättebra idé som ofelbart kommer höja kvaliteten på all text⸮

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.