Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Kan vi höra ljudet av ljus?

Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.

Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.

Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!

Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!

Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?

Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.

Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?

Kanske ljuset har ett läte.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Är en varmkorv en macka?

En av årets hetaste språkdiskussioner på sociala medier är den om mackan. Vad är egentligen en macka? Bröd med pålägg? Är en varmkorv en macka?

Den här typen av frågor är vardagsmat (vardagsmackor?) inom semantiken, eller betydelseläran, där man talar om prototyper. Vi kan föreställa oss en prototypisk ”macka”, som kanske består av två skivor formbröd, och mellan dem finns kanske smör, ost, gurka och ångesten över att man inte hann laga en riktig middag i dag heller. Vi kan också tänka oss mackor som avviker lite från prototypen, som submarine, tunnbrödsrulle eller varmkorv. Eller har vi korsat en gräns nu?

Debatten om mackan genererade en tabell över olika ståndpunkter, kategoriserade efter idén om mackans form respektive pålägg. Formskalan går från ”två brödskivor med pålägg mellan” till ”bröd som omsluter pålägg”. Påläggsskalan går från ”traditionella pålägg, som ost och tomat” till ”typ vad som helst, som glass och glasyr”.

Kul idé, men jag ser genast två problem med tabellen: den klumpar ihop alla söta pålägg (en glassmacka kanske inte är en macka, men en marmeladmacka då?) och gör inte plats för öppna mackor, alltså där pålägget inte omsluts av bröd. Det senare beror på kulturell skillnad – man äter knappt öppna mackor i anglofona länder – så vi behöver nog acceptera att svenskans macka har en annan definition än engelskans sandwich.

Häromhelgen bad jag några bekanta definiera vad en macka är, och utmanade definitionen med exempel som skar sig mot deras macksinne (är en tårta en macka?). De kom fram till ”inte allt för sött bröd, vars form inte är anpassad efter pålägget, med pålägg som ligger platt”, men fastnade tyvärr när de inte kunde definiera skillnaden mellan en macka och en pizza.

Min nya favoritpodcast om språket är australiska Talk the talk. De tog upp den här frågan i maj, och presenterade en egen definition: om man kan lägga till ”-macka” efter ordet, och det fortfarande betyder samma sak, då är det en macka. Det är subjektivt, men för mig betyder submacka samma sak som sub. Däremot får jag en annan bild i huvudet av varmkorvsmacka eller pizzamacka, vilket tyder på att varmkorv och pizza inte är mackor. I semantiken får man räkna med subjektiva eller rekursiva definitioner, men de fungerar ofta rätt bra.

Vad är förresten skillnaden mellan en macka och en smörgås? Är smörgåsen mer proper än den slangklingande mackan? Har smörgåsen öppet pålägg, medan mackan har omslutande bröd precis som en sandwich? Är de exakt samma sak? Berätta vad du tycker!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språket färgas av tanken

Färg är ett populärt ämne inom lingvistiken, närmare bestämt hur ord för färger påverkar vår upplevelse av färgerna. Uppfattningen att språket begränsar och riktar tanken är mest känd i form av Sapir–Whorf-hypotesen som blev populär på 1950-talet. Enligt hypotesen skulle det vara svårt eller omöjligt för en svensk att se ryskans blå nyanser sini och goluboj som skilda saker (annat än i direkta jämförelser). Båda är ju blå! På samma sätt skulle en walesare ha svårt att skilja på svenskans blå och grå. Båda är ju glas!

Sapir–Whorf-hypotesen dras ofta upp som ett exempel på en helt galen idé. Naturligtvis finns alla färger och nyanser oavsett vad vi kallar dem: färgen lila fanns även på den tiden vi betraktade lila som en nyans av brunt (den lila blomman kallas än i dag för brunkulla); däremot kanske vi inte hade något behov av att skilja färgerna åt, och i så fall är det ju tanken som begränsat språket, inte tvärtom. När vi behövde prata om lila så skaffade vi sonika ett ord för det (eller flera, men violett och gredelin tappar i popularitet).

Samtidigt finns förstås fler färgord än själva basfärgerna: behövs det så kan vi ju prata om turkos, azur, safir, cyan, akvamarin och många andra nyanser som vanligtvis kategoriseras under ”blå”, och då är ryskans två blå inte så konstiga. Jag har sett en skämtsam färgkarta cirkulera i sociala medier, där en spalt betecknar kvinnors ord för färgerna – ett nytt ord för var och varannan nyans. Andra spalten betecknar mäns ord – allt hopklumpat under basfärgerna. Det betyder förstås inte att kvinnor är någon sorts fjärilar från Venus, utan att de lär bry sig mer om mode. Det betyder också att den som skapade bilden är något sexistisk.

Jag nämner fjärilar just för att de faktiskt kan se fler färger än vi människor kan, precis som vi människor ser fler färger än hundar. Vissa fjärilsarter kan se många miljarder fler färger än vi. Undrar just hur deras språk skulle se ut?

Så varför hänger Sapir–Whorf-hypotesen kvar? Tja, den är inte helt fel; bara lite missförstådd. Visst kan språket påverka hur vi tänker. Saker vi har ord för blir mer märkbara – man breddar lätt sin sinnevärld genom att lära sig nya språk – men det betyder inte att vi är kognitivt oförmögna att uppleva saker vi inte har ord för.

Apropå sexism: i sociala sammanhang försöker vi lista ut könet på alla i omgivningen, så att vi vet vilket pronomen vi ska använda om dem. Beror det på att språket tvingar oss välja, eller formades språket snarare för att vi alltid tyckt att kön är så viktigt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkriktighet i juletid

Många läsare har bett om lite mer undervisning i språkkrönikan; om viktiga regler som skolan inte längre tar upp. Därför ska vi i dag titta på två klassiska språkriktighetsfrågor!

Heter det ”tomten är rödare än jag” eller ”tomten är rödare än mig”? Den klassiska ståndpunkten för språkmedvetna är att ”än jag” är det enda rätta. Än är nämligen en subjunktion, alltså en bisatsinledare, och bisatser innehåller verb. Det finns alltså ett underförstått verb efter jaget (”tomten är rödare än jag är”), fast varför skulle den som är noga med språket stryka ett så viktigt ord som verbet?

Låt oss byta ut jaget. Ingen förnekar att ”tomten är rödare än sin ren” är en korrekt mening, men vad händer om vi sätter tillbaka det underförstådda verbet? ”Tomten är rödare än sin ren är” känns inte så bra. Då är det rimligare att tolka än som en preposition, som bara ska följas av ett objekt. Betyder det att ”rödare än mig” är mer rätt?

Nja, det kan bli fel med ”än mig” också. Jämför ”tomten gav mamma fler julklappar än jag” och ”tomten gav mamma fler julklappar än mig”, två meningar som betyder olika saker! Första meningen kan utökas till ”tomten gav mamma fler julklappar än jag (gav henne)”, och andra till ”tomten gav mamma fler julklappar än (han gav till) mig”. Valet mellan ”än jag” och ”än mig” är alltså en fråga om betydelse, inte språkregler – och när betydelsen är densamma blir valet av ordform mest en fråga om smak.

Heter det ”storebror kommer hem innan jul” eller ”storebror kommer hem före jul”? Den klassiska uppfattningen är att ”före jul” är rätt, eftersom före är en preposition som alltså kan följas av ett objekt, medan innan är en subjunktion och måste ha en bisats efter sig. Till exempel skulle ”innan det blir jul” vara rätt. Fast om ”tomten är rödare än jag” är rätt för att det finns ett underförstått verb så borde väl ”storebror kommer hem innan jul” vara rätt av samma anledning?

Jämför i stället meningarna ”storebror kommer hem innan i morgon” och ”storebror kommer hem före i morgon”. Många föredrar nog den första meningen, trots allt – fast säkert inte alla. Det ser alltså ut som att innan fungerar utmärkt som tidsmarkerande preposition, medan före passar bäst om rumsliga förhållanden. Det går alltså bra med ”storebror kommer hem innan jul”, men inte med ”storebror stod innan mig i kön”.

När två uttryck är korrekta är det klokt att välja det som inte irriterar läsaren, men som vi har sett är det inte alltid så enkelt; ibland kommer båda alternativ att reta upp folk!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.