Tona ned särskrivningsprotesterna

Särskrivningen är det i särklass mest omnämnda språkfelet, och kan ha förödande följder när fraser får helt ny innebörd. Hur hjälpsam är den som ”kan underlätta förhållanden” om andra ordet särskrivs? Hur uppfattar vi den som driver en ”renhållningspolitik” men särskriver efter ren? (Min första tanke är att vi fått en rabiat yogaguru i kommunfullmäktige, vilket faktiskt låter helt okej.)

Lyckligtvis är särskrivningar allt som oftast fullt förståeliga och som värst en nagel i ögat för språkpolisen; jag tror alla kan uttyda vad ”choklad asken är tom” egentligen betyder. Och språket utvecklas ju, så särskrivningar kommer tids nog att bli helt godkända om alla fortsätter använda dem.

Hörde ni? Det var ljudet av tusen språkpoliser som gnisslande tänder.

En studie på Uppsala universitet 2012 har visat att särskrivningar inte alls gör text otydlig; tvärtom blir det lite lättare att läsa när orden är uppdelade och överskådliga. Samma studie tyder däremot på att skribentens trovärdighet sjunker om texten är ovårdad, vilket egentligen är argument nog till att vara noga med språket om andra ska läsa det. (Särskriven dagbok är helt okej!)

Vi skyller ofta särskrivningar på engelskans inflytande. Det är kanske inte osant, men särskrivningar förekom ju före internet också: Bellman klantade till det redan i Fredmans epistel numero 1 med ”bränvins flaska”. Numera lär vi oss sällan att skriva genom att ljuda; fokus ligger i stället på bokstäverna, och hur texten ser ut i skrift blir viktigare än hur den låter uppläst. Men särskrivning påverkar uttalet: pröva högläsningen med ”han inför skaffade ett kul lager till bil däcket”! För den som alltid har ljudbilden i bakhuvudet blir särskrivningar ett synnerligen märkbart stackato.

Särskrivningar är jobbiga, men det är ännu jobbigare med pedanter som tror att en text blir oläslig bara för att det står ”choklad ask”. Vi får tona ned de våldsamma särskrivningsprotesterna, för de kan nämligen ge upphov till ett annat problem: hopskrivning. Och stavningarna såkallad och tillslut kommer minsann också orsaka tandgnissel.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Är det så illa med ovårdat språk?

Språk skrämmer. Vi blir ”mörkrädda” när vi möter ett språkbruk som vi fått lära oss är fel – eller inte fått lära oss är rätt. Häftiga diskussioner blossar upp och man ser det som plikt att tillrättavisa såväl språk som skribent – oavsett om textens budskap faktiskt har blivit lidande eller inte.

I en undersökning vid Uppsala universitet 2012 skulle studenter läsa och bedöma en bloggtext. En grupp fick en variant full av särskrivningar medan en annan grupp fick en vårdad version. Undersökningen visade att den särskrivna texten inte alls uppfattades som svårare, utan tvärtom som aningen mer lättläst. Däremot tvivlade studenterna på skribentens kompetens och bedömde således texten som mindre trovärdig. Det största argumentet för korrekt språkbruk är att undvika missförstånd: känner du själv att du har svårt att greppa texter bara för en felstavning?

Språkliga fel är förstås bara ett första steg. När vi kommer till språkligt nydanande får man passa sig noga. Jag gillar allt som kan berika språket, men med tanke på det totala ramaskri som det gamla nyordet hen medfört så känns det som att somliga föredrar att hålla svenskan statiskt och ensidigt (svenska är visserligen inte ett fattigt språk, men det tar vi en annan gång). Även vi yngre studenter börjar komma in i åldern där de yngre generationernas kultur är skräp och tecken på förfall (”vadå, Disneyfilmer VAR mycket bättre på min tid”). När vi gamlingar försvinner ur leken så kan språket äntligen ta nästa steg – hade bakåtsträvarna fått som de ville hade vi fortfarande sagt smörgäss när vi menar smörgåsar (men Gud förbjude att vi börjar säga skärde i stället för skar).

Vi har alltså någon sorts belägg för att ovårdat språk inte är så himla svårt; den enda effekt det ger är att det retar folk (slå gärna upp inlärd irritation). Det kan tyckas onödigt att bry sig om ett korrekt språkbruk om de enda som blir lidande av det är de som hävdar att andra blir lidande av det. Tyvärr/lyckligtvis är just denna grupp så utbredd (har ni någonsin gjort ett betydelsebärande stavfel på Internet?) att vi måste ta hänsyn till dem. Inte hade ni läst den här texten om jag itne kndue stvaa?

Det finns en webbserie som heter Syftningsfel. Den uppdateras alltför sällan, men den granskar språkligheter på ett alldeles underbart vis. Låt mig avsluta med ett citat:

Det är en sak att hjälpa folk korrigera sina fel, men de flesta som hatar särskrivningar är riktiga översittare. […] nästa gång någon särskriver ett ord — låt det vara! Du kommer märka hur mycket bättre det är för blodtrycket.

– ”Särskrivningar”, Syftningsfel.se

Den här texten publicerades ursprungligen i Gefla Högtryck.