Kommatecken som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö

Jag sjunger i kör, ett roligt och socialt tisdagsnöje som aldrig går på tvären med det faktum att jag är språkvetare. Eller okej, oftast är kören inget som kniper i språkvetarnerven, men ibland blir jag lite fundersam på den makt som mina kära medkorister tillskriver språket, nämligen makten att avgöra om vi får andas eller inte – makten över liv och död.

Okej, jag överdriver, men det handlar i alla fall om andning. Hos korister finns en föreställning om att skiljetecken i låttexten betecknar andningspaus (och saknas tecken så saknas andningspaus). Det betyder att i en mening som den här, så insisterar folk på att klämma in två andningspauser, fast de rimligtvis inte skulle ta en enda om de inte läste innantill.

Prova själv att läsa förra meningen högt med och utan paus vid kommatecknen. Visst går det att ta paus där, men det går minst lika bra, kanske bättre, att inte göra det. Och ta första meningen i det här stycket: låter inte den lite bättre om du tar en kort paus före ”med”? För den bokstavstroende koristen så är det strängeligen förbjudet, eftersom det inte finns något komma där. Det näst bästa sättet att ta livet av en hel kör är alltså att ge dem en lång sångtext helt utan skiljetecken.

(Det bästa sättet är att förgifta deras pausfika.)

Att körsångare har den här uppfattningen är kanske inte så konstigt. Den musikaliska symbolen för andningspausen ser nämligen ut som ett stort kommatecken. Egentligen heter paustecknet cesur, men det är mycket begripligare att bara kalla den för ett komma. Så lär sig korister att ”komma betyder andningspaus”, fast det sällan är sant. Cesuren sitter inte ens i närheten av sångtexten; den hänger ovanför notraden, medan sångtexten med alla sina komman placeras under.

Men det är inte bara körpedagogernas fel; föreställningen om att kommatecken ska beteckna paus är mycket gammal. En gång i tiden kanske den till och med stämde, men under större delen av skiljetecknens historia har deras huvudsyfte varit att göra texter begripliga och lättlästa, inte markera pauser. För inte så länge sedan gällde en kommateringsprincip, som kallas satskommatering, och gick ut på, att man skulle sätta komma mellan var sats i en mening, liksom jag gör i den här meningen, för att illustrera. Sådana meningar blir svåra att läsa och tyda, och att ta en andningspaus vid varje kommatecken vore störtlöjligt. Nu har vi färre komman, men de som är kvar har inte nödvändigtvis med andningen att göra, utan bara med läsbarheten.

Om sångtextförfattaren själv använder komma för paus så är det ju egentligen inga problem, men hur ska vi i kören kunna veta det? Klokast är nog att använda lite logiskt tänkande och anpassa andningen efter musiken. Och lungorna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Inför julklappsrimmen: Poesiskolan 2

Vi fortsätter med poesilektionen! Förra månaden pratade vi om rim, och i dag går vi in på rytm. Hör på detta julklappsnödrim för ett våffeljärn:

Juldagsmorgonens järngap är fyllt
I god tid tills kidsen vaknar och är sugna på något med sylt

Metaforen ”järngap” i all ära: som helhet var det inget vidare. Jämför med detta:

På juldagsmorgon fylls ett gap
Som gräddar smet åt bottenskrap

Det klingar lite bättre nu! Dessutom slipper vi det problematiska ordet kidsen; nu känns det mer representativt för typiskt svenska familjesituationer. Det som ger rimmet sin följsamhet är naturligtvis rytmen, som kommer av ordens betoningsmönster (och det hjälper att raderna är lika långa). En vanlig form är nämligen att varannan stavelse i en versrad är betonad, och varannan obetonad: på JULdagsMORgon FYLLS ett GAP.

I italienskan betonas de flesta ord på näst sista stavelsen, och i franskan på den sista. Därför har de språken ganska lätt att få till en bra rytm; man behöver bara variera ordlängden. På svenska kan det vara svårare. Förr i världen låg betoningen nästan alltid på första stavelsen, men nu har vi ju blivit ett så kallat sjungande språk. Som jag sa förra gången så innebär vårt sjungande att tonen kan variera mellan ord, men det innebär också att betoningen kan ligga på lite olika stavelser. I modern diktning är det inte så noga med rytm eller rim, men i klassiska dikttraditioner (som julklappsrim) kan det vara fint att följa stabila mönster.

Inom diktkonsten talar man om versfötter, som är de minsta rytmenheterna i en dikt. De vanligaste versfötterna är jamb, som består en obetonad och en betonad stavelse i den ordningen, och troké, som gör tvärtom. Mitt andra rim ovan består alltså av fyra jamber per rad, ett versmått som kallas jambisk tetrameter (tetra betyder ’fyra’ och meter betyder ’mått’). Det första rimmet har inte lika stabil rytm – det behöver man som sagt inte ha, men det är bra om raderna överensstämmer något, särskilt när rimmet bara är två rader långt.

Det finns längre versfötter också, med olika kombinationer av betonade och obetonade stavelser. Vi skulle kunna ta till dem för att beskriva det första rimmet, men det är lite överkurs just nu. Däremot kan det vara bra att känna till att det går bra att avsluta rader med en avbruten versfot om man behöver en extra stavelse:

På juldagsmorgon fylles gapet
Som gräddar smet åt bottenskrapet

Nu när rimmet fått en extra stavelse i varje rad blir det jambisk pentameter, men eftersom sista versfoten är avbruten så får man lägga till att den har cesur, vilket är poetiska för ’paus’.

Jag hoppas ni kommer få nytta av poesiskolan för att skriva julklappsrim som verkligen glänser kring granen!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Konsten att gräva upp begravda hundar

Johanna på kören har börjat undervisa i svenska som andraspråk, vilket alltid är lika roligt när man kommer till idiom och talesätt, alltså uttryck som betyder något helt annat än vad deras beståndsdelar gör var och för sig. Till exempel ”här ligger en hund begraven”, som ju inte har något med nedgrävda husdjur att göra, utan betyder att något misstänkt pågår.

Här kommer eleverna med den motiverade frågan ”när använder man egentligen sådana här talesätt, och när säger man rakt ut att något misstänkt pågår?” Det skiljer sig förstås mellan personer och situationer, men för sin egen del svarade Johanna att … det händer aldrig. Hon är ju inte 60 år. Många klassiska talesätt används inte så ofta av yngre i dagligt tal, men det är fortfarande nödvändigt att känna till flera av dem.

Jag funderade på min egen användning. Det stämmer nog att jag inte använder idiom i talspråket, men i skrift då? Nja, jag skulle nog aldrig använda uttrycket ”här ligger en hund begraven”. Jag, och mången skribent med mig, är mer benägen att leka med idiomen och använda dem på nya sätt. Kanske ”hunden är uppgrävd” eller ”här ligger en grand danois så dåligt nedgrävd att tassarna sticker upp”! De formuleringarna är inget man får höra i skolan, men man måste ha koll på ursprunget för att ha någon chans att förstå dem. (De formuleringarna bjuder jag på, förresten. Använd dem i din politik- eller ekonomikrönika.)

Vissa idiom är begripliga även för den som aldrig hört dem förr, typ ”lägga sten på börda”, men somliga betyder något helt annat än vad intuitionen säger. Varför blir ingen glad av en björntjänst, när det är så mysigt med en björnkram? För att begripa det måste vi känna till en fransk fabel från 1600-talet, som handlar om en man som hade en björn till husdjur. Björnen ser en fluga landa på den sovande mannens näsa, och hjälpsam som björnen är så kastar den en stor sten som krossar flugan. Och husses kranium.

(Sensmoralen är att obegåvade vänner är farligare än vettiga fiender.)

Många idiom härrör till kända texter ur till exempel Bibeln (typ det om kamelen och nålsögat), men ju färre som har koll på de gamla texterna, desto underligare ter sig våra talesätt. När jag översätter engelska texter känner jag kanske inte igen alla idiom, men om en mening känns helt tagen ur sitt sammanhang kan jag misstänka att det är just ett idiom jag stött på – och försöka lära mig det. Ge en man en hund och han är klok för en dag; lär en man att gräva upp begravda hundar och han är mätt resten av livet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ironi: en liten guide till ett svårt grepp och begrepp

Ironi är ett stilgrepp som går ut på att säga något annat än vad egentligen man menar, till exempel att påpeka något självklart genom att hävda en absurd motsats (typ att ett av världens 100 största språk skulle vara mer hotat än något av världens 6 000 minsta). Ironi kan ofta vara svårgripbar, särskilt i text, där viktiga detaljer som tonfall och röstläge försvinner, men ännu svårare verkar själva begreppet ”ironi” vara.

För det räcker inte med att säga något annat än man menar: den definitionen passar ju också in på lögn. Skillnaden är att lögn är till för att föra någon bakom ljuset, medan ironin lika gärna kan vara sann, men handla om något annat. För ironin är det viktiga att den uppfattas och uppskattas som ironisk – åtminstone av vissa.

Nu för tiden talas det om en ny motsvarighet till den språkliga ironin: det att agera på ett sätt som man egentligen inte menar. Till exempel kan man klä sig som hipster ironiskt, lyssna på country ironiskt eller skaffa barn ironiskt, allt för att förlöjliga. De som tror att man faktiskt är hipster, countryälskare eller förälder på riktigt har bara inte fattat ironin.

Men ironi behöver inte vara något man medvetet säger eller gör, utan kan vara ett omedvetet eller oavsiktligt händelseförlopp. Men blanda inte ihop sammanträffanden med ironi! Det är inte ironiskt att bli dumpad samma dag som du gjort något alldeles extra för din partner, utan bara ett olyckligt sammanträffande. Däremot är det ironiskt om du blir dumpad för att du gjort något alldeles extra för din partner, som otacksamt blev avskräckt av din svanktatuering av era namn. (Exempel på denna sorts ironi tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller per mejl. Jag kan behöva ett gott skratt.)

När man gör något som får motsatt effekt än avsett handlar det ofta om ironi. Det främsta exemplet på detta är när en förebyggande åtgärd i stället orsakar just det den skulle motverka: tänk på Oidipus, som skickas bort som spädbarn på grund av en profetia att han ska mörda sin far och gifta sig med sin mor. Det hela leder till att han inte känner igen sina föräldrar och därför mördar sin far och gifter sig med sin mor. Hatar när det händer.

Klarspråk är en dygd inom offentlig kommunikation, och ironi är som sagt inte så tydlig i text. För att lösa detta har vissa föreslagit ett nytt skiljetecken, ironitecknet, som ser ut som ett spegelvänt frågetecken. Men charmen med ironi är ju att den kan smyga omärkt förbi och bara uppfattas av uppmärksamma: många skribenter har kunnat kringgå censur med ironi. Men visst, vi måste ju tänka på klarspråkslagen; att belysa ironin bortom all subtilitet låter som en jättebra idé som ofelbart kommer höja kvaliteten på all text⸮

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språket är en prisutdelning

I våras skickade läsaren Margareta en fråga om det hon kallar för ”jag-reformen”. Förr i tiden sa man ”min syster och jag”, och fick bock i kanten om man satte jag först, men nu för tiden verkar det vara vanligast att säga tvärtom. Vad hände? Först och främst är det nog många läsare som inte ser vad problemet skulle vara, så vi kan kika på det först.

Kort sagt är det inte artigt att alltid sätta sig själv först. Häromveckan skrev jag ut en ny namnlapp till brevlådan, men trots att jag har bokstavsordningen på min sida kändes det ofint att skriva mitt eget namn överst. Tänk dig en middagsbjudning där värden serverar sig själv först och gästerna sist! Av samma anledning uppmanas vi alltså att släppa fram andra även i meningsbyggnaden. Tanken är fin, men tyvärr missriktad. Språket fungerar inte som en middagsbjudning, utan snarare som en prisutdelning.

Precis som guldmedaljen delas ut sist så nämner vi det viktigaste mot slutet av meningen, kanske för att det ska vara färskast i minne. Att säga ”min syster” först innebär att snabbt flytta fokus från henne till något annat. Jämför meningarna ”jag såg min syster på klubben” och ”på klubben såg jag min syster”. I den första är platsen viktigast, och i den andra är systern det.

Artighet är viktigt, men artighet i grammatiken är något helt annat än artighet i matsalen. Visst ska dina gäster få första portionen mat, men dela ut guldmedaljen sist så vinnaren inte överglänsas av bronsmedaljören!

Å andra sidan behöver bockar i kanten inte bara anklaga barn för egoism; att börja meningar med jag kan vara fel av andra skäl. Det kan nämligen leda till en av svenskans dödssynder: upprepning. Vi säger inte ”Min syster kom på middag, och min syster hade en present med sig”, utan byter ut det andra min syster mot hon, eller stryker helt och hållet. Annars blir meningen bara konstig.

När vi pratar om samma grej flera gånger börjar vi undermedvetet att använda pronomen – eller plocka fram synonymordboken. Men jag är redan ett pronomen, och saknar synonymer. Därför är det väldigt vanligt att ovana skribenter, som skolbarn, börjar var och varannan mening i sitt sommarlovsbrev med ”jag”. Att kunna variera språket är viktigt, inte av artighetsskäl, men väl av läslighetsskäl: ser varje mening likadan ut så tröttnar vi snabbt.

Så vill du vara artig är det klokast att säga ”jag och min syster”, för då får hon större fokus. Vad gäller min brevlåda så följde jag samma princip och satte det viktigaste sist: ”Ingen reklam, tack!”

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Tankstrecket – är det utdöende på två sätt?

Jo, för ett tag sedan fick jag ett brev med många språkfunderingar från Kerstin i Hudiksvall. Ja, ett riktigt brev! Handskrivet på papper och skickat med post! Jag har tyvärr underlåtit att skicka ett ordentligt svar (förlåt mig) förrän nu. Tidningen är ju också skriven på papper och skickad med post, så det är väl nästan som ett brev?

Främst fastnade jag för Kerstins fundering om tankstreck. Hur långt är ett tankstreck? När jag läste frågan ropade jag ut ”en halv fyrkant!” och började i tanken formulera en språkkrönika om typografiska fyrkanter, men då kom följdfrågan: ”Hur lång tid behöver eftertanken?”

Det kan vara svårt att peka ut skiljetecken i talat språk, men visst finns de. Ni känner nog till att talspråket är lite äldre än skriftspråket, och som en lillebror så försökte skriften att efterlikna talet så mycket som möjligt, med bokstäver för att härma ljud, och andra tecken för att härma ton och tystnad. Lillebror har dock haft svårt att släppa sin barndoms vanor, och stavar fortfarande ordet skjorta med sju bokstäver fast storasyster sedan länge bara använder fyra ljud.

Skriftspråket använder alltså skiljetecken, som punkt och tankstreck, för att markera talspråkets olika pauser. Länge fungerade de olika tecknen som olika långa pauser vid högläsning, men här har skriftspråket blivit mer sofistikerat med åldern, och nu markerar tecknen i stället olika grammatiska funktioner.

I dag är tankstreckets främsta syfte att ge eftertryck åt det som följer, kanske för att det är oväntat eller på annat sätt anmärkningsvärt – hur lång paus det utgör är oviktigt. Läs om förra meningen och prova själv. Spelar det verkligen någon roll om tankstrecket är tyst i 0,3 eller 0,8 sekunder? Eftertanken tar den tid den tar, och det kan variera mellan olika texter, men också mellan olika läsare.

Förresten har lillebror blivit lat på sistone, och ersätter ofta tankstreck med vanliga bindestreck. Det är inte så konstigt: tankstrecket finns inte på vanliga tangentbord, så många som inte handskriver brev blir illa tvungna att fejka med bindestreck – eller låta bli tankstreck över huvud taget. Fast det är inte en dum idé: tankstrecket ska markera något utöver det vanliga, men förlorar sin styrka när det överanvänds, och tidningsrubriker – som denna texts – bidrar till den utvecklingen. Det är viktigare att vi lär oss skapa överraskning med orden, i stället för att förlita oss på skrikiga symboler som snart tappat rösten. Annars kommer vi snart göra små gula explosioner för att framhäva texten!

Ni är alltid välkomna att skicka era språkliga frågor och tankar precis som Kerstin, och om kuvertslickandet inte lockar så fungerar det utmärkt med e-post också!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Den laktosintoleranta gästlistan

I torsdags gjorde jag något så originellt som att gå på grillpremiär med släkten. När jag fick inbjudan nämnde värden att det skulle bli intressant att fixa lite annorlunda mat, eftersom ”halva gästlistan är väl laktosintoleranta”. Kort paus. Sedan reviderade hon: ”eller halva gästlistan är laktosintolerant”. Och så drog diskussionen igång.

Hon kände att den första meningen var ogrammatisk, eftersom gästlistan är singular, så då borde adjektivet också vara det. Själv tyckte jag att det får det att låta som att själva listan skulle vara laktosintolerant, men innebörden är ju att det är personerna på listan som är det – alltså plural.

Det roliga med att hamna i samtal med en annan språkintresserad är att det plötsligt finns någon som faktiskt bryr sig om mina åsikter om typ semantisk kongruens – och dessutom är beredd att argumentera om saken. Sedan kan vi sitta i en timme och debattera ordvalet intoleranta mot intolerant med orimligt passionerat engagemang (språkvetare är väldigt lättroade).

Det roliga med en språkspalt, å andra sidan, är att jag inte behöver svänga mig med dryga ord som ”semantisk kongruens” för att bevisa min nördighet; det räcker med att säga att jag slösade en timme på att prata ordval.

Kongruens är hur ord byter form för att anpassa sig till ett huvudord, som adjektiv till sitt substantiv: gropen är trång men hålet är trångt och groparna är trånga. Semantik handlar om betydelse, så ”semantisk kongruens” innebär en anpassning efter huvudordets innebörd, i stället för dess grammatiska form. Halva gästlistan syftar inte på en konkret lista, utan är en metonym för hälften av gästerna, och då böjs adjektivet med det i åtanke.

Det här är ju bara mina argument för varför jag föredrar den ena formen, men jag får faktiskt stöd från Språkriktighetsboken. Där står det att om substantivets form och betydelse inte stämmer överens så brukar vi oftare böja adjektiv och pronomen efter betydelsen. Då får vi meningar som ”Alliansen är pinsamma” (pinsam) eller ”affärsbiträdet var hög på jobbet” (högt).

Den där sista får ni tolka själva. Eller ”själv”?

Men det är förstås inte så noga; Språkriktighetsboken säger bara att det här är vanligare, inte att det är mer rätt. Och oavsett hur en sådan här mening är formulerad lär den inte missförstås: vi fattar ju att det är personerna som finns på gästlistan som är laktosintoleranta, inte att själva den fysiska papperslistan skulle må dåligt om den fick mjölk i sig … Fast nu när jag tänker på saken så stämmer ju det också.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Genier är ofta missförstådda

Läsaren Gunnar i Söderhamn hajar till på ”laget har gjort mycket mål den här säsongen”. Här tycker han att mycket används oriktigt i stället för många, och ber om mina ”expertkunskaper”. Vem är väl jag att neka sådant smicker?

Adjektivet många betyder ’ett stort antal av något som kan räknas styckvis’: många mål på säsongen, många skruvar lösa. Adjektivet mycket betyder däremot ’en stor mängd av något som inte kan räknas styckvis’: mycket vatten, mycket sand, mycket solsken. Det går inte att säga ”många sand”, däremot kan du köra med ”många sandkorn” om du är en sådan som gillar att räkna sand. Häromåret behandlade jag ärtor och ärter, som används på det här sättet: om du vill besserwissra heter det ”många ärtor” men ”mycket ärter”, och inte tvärtom.

Ändå finns somliga som säger ”laget gjorde mycket mål”. Vadå, är det en stor mängd mål i stället för ett stort antal?

Japp.

Vi gillar att tänja på språkets gränser för att hitta slagfärdiga formuleringar. Det är bra, för det bidrar till språkutveckling! Klassiker är ”han krossade mitt hjärta” eller ”det blev exponentiellt bättre”. En sorts bildspråkliga överdrifter (eller metaforiska hyperboler!) för att göra vår poäng tydlig. Och det är precis det som händer när vi säger ”laget gjorde mycket mål”: vi antyder att de gjorde så himla många mål att det inte längre är praktiskt att räkna, utan lättare att bara klumpa ihop ”mål” som vore det vatten. Vi kunde ha sagt ”de gjorde miljontals mål”, men det här är mycket roligare, för överdriften skapas inte av förstärkningsord, utan av själva grammatiken! Den som först hittade på det här var ett språkligt geni!

Den här metaforen använder vi lite då och då om sådant som förekommer i stort antal, utan att någon tycker det låter fel: mycket pengar, mycket poäng, mycket mygg … det är inte så konstigt att vi för över det på andra saker. Gunnar blir lite irriterad när mycket ersätter många (fast jag hoppas han ändrat sig nu), men hur arga blir vi på motsatsen, ”det är många solsken i dag”? Tja, inte särskilt, för vi ser det nog aldrig.

Många språkfrågor handlar om att någon tycker att en sak är fel – fast oftast visar det sig vara rätt. När något däremot är fel ”på riktigt” är det ingen som ens ställer frågan. Man ”vet” bara att det är fel, och stöter man på dessa fel leder de till förvirring oftare än irritation.

Så tumregeln lyder: det är bara fel om ingen skulle säga så! Eller ja, förutom de som inte riktigt lärt sig svenska än, men det är sällan någon skickar in arga språkfrågor för att deras treåring säger ”många solsken”.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.