Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Drakarnas beskrivning

Den här gången hade jag tänkt skriva om Svenskans beskrivning, en konferens om svenska språket som hålls var tredje termin på ny ort. Senaste konferensen hölls i Uppsala i oktober, men i januari släpps ju senaste delen i Monster Hunter (en serie asgrymma tv-spel, reds. anm.), så låt oss prata om min senaste språkfascination i stället: drakar!

Nu använder jag drakar som en övergripande term för många olika kräldjursartade fantasidjur. Somliga menar att drake (engelska dragon) specifikt syftar på varelser med sex extremiteter: ett par framben, ett par bakben och ett par vingar. Vi skulle kunna kalla dessa för äkta drakar, precis som man säger äkta sälar för att separera dem från de ”falska” öronsälarna.

Den som sett Game of Thrones minns att drakarna där inte passar in i beskrivningen av äkta drakar, eftersom de bara har fyra extremiteter. Denna variant med vingar på frambenen kallas på engelska för wyvern och förekommer även i heraldiken.

Wikipedias artikel om wyvern leder till svenska lindorm. Men lindormen är ju en helt annan best; den saknar wyverns vingar och bakben, och har bara två framben i stället. Och svenska lindorm leder till engelska lindworm, inte tillbaka till wyvern. Nåja.

Olika fantasyuniversum har olika namn och definition på de olika draktyperna, och ord som dragon, drake, wyvern, wyrm med flera används huller om buller på engelska. Här ligger svenskan i underläge, eftersom vi bara klumpar ihop allt detta under orden drake och orm. Precis som engelska squid och octopus blir tioarmad respektive åttaarmad bläckfisk.

För att generalisera kan vi säga att wyrm används om en drake utan extremiteter, alltså en stor orm (orden wyrm och orm är mycket riktigt nära släkt). Drake (med engelskt uttal: ”drejk”) används om landlevande varelser som går på fyra ben men saknar vingar.

I Monster Hunter klassas de allra flesta monster som någon sorts wyvern. Det funkar ofta, men det finns vinglösa avvikare som brute wyverns, som går på bakbenen liksom tyrannosaurus. I fållan för fyrbenta vinglösa varelser finns även leviathans, som tar sitt namn av Bibelns Leviatan, havsvidundret. Namnet avviker från typiska draknamn, men har ju biblisk hävd om vi vill prata om långa, simmande drakar med fyra ben men utan vingar.

Slutligen kan vi i Monster Hunter hitta elder dragons – urdrakar. Dessa otroligt gamla och otroligt mäktiga drakar beskrivs som levande naturkatastrofer, och drar förödelse var de går.

Hur som helst, i spelet dödar man dem och gör skor av deras skinn. Jag ser fram emot det!

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Naturen gav oss språket

Ord är roliga. De har oftast absolut inget att göra med det de betecknar: vad är likheten mellan bokstavskombinationen ben och kroppsdelen man går med? Uttalet liknar inte något ljud ett ben kan tänkas göra (om du nu inte har väldigt knarriga ben). Benen kan egentligen heta vad som helst, som jalka eller skonk eller varför inte leg – så länge alla i omgivningen är med på det.

Och det är bra! Skulle allt döpas efter hur det låter skulle det bli svårt att göra sig förstådd. Det är lämpligare att vi skapar godtyckliga ord, för då kan vi i alla fall vara säkra på att två saker inte har samma namn.

Eller nej, skelettets delar heter ju också ben. Tusan.

Det stämmer att vi skapat språket, men det har skett så omedvetet att vi lika gärna kan tacka naturen för jobbet. Och Naturen är en lat elev, som nöjer sig med godkänt. När Naturens klasskompis Gud ville göra klorofyll svart orkade Naturen inte köpa nya kritor utan kladdade på med grönt. Gud var fett besviken på Naturen, och sedan dess har de inte gjort några grupparbeten tillsammans. Men det gick bra för Gud: han skapade några religioner och ett paradis med svarta löv, medan Naturen gick ut med svag tvåa och fick ägna resten av livet åt att skriva Svenska Akademiens grammatik för att hålla reda på alla språkliga undantag.

(Obs: Jag är inte naturvetare. Eller teolog.)

Ord som ben och ben kallas homonymer: olika ord som har samma form. Andra homonymer är skena och skena. Det ena betyder ’långsmal metallbit’ och är släkt med skida, medan det andra betyder ’spåra ur’ och är släkt med skev. Homonymer har ofta olika ursprung, men med tiden har deras stavning och uttal råkat glida samman. Det var bättre förr!

För att krångla till det lite extra har Naturen också skapat homografer – ord som har samma stavning, och homofoner – ord som har samma uttal. (Det finns också något som heter homofober, men det råder viss oenighet om vem i klassen det var som skapade dem.) Typiska homografer är kör som sjunger, och kör som fordon gör. Typiska homofoner är i stället skäl och själ … och stjäl. Suck.

Gud skapade åtminstone tungotal. Jag har inte studerat dess grammatik så ingående, men ju mer svenska jag lär mig, desto säkrare blir jag på att det är mer strukturerat att tala i tungor. Ändå skriver folk in till språkvetare och begär ordning och reda, rätt och fel. Och språkvetarna kan bara skratta tills tårarna rinner och väsa fram ”Varför håller jag på med det här?”

För att det är superkul, förstås!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Mörkrets och ljusets fest

I dag är det lucia! En skandinavisk högtid där vi uppmärksammar ett italienskt helgon. Varför inte ett svenskt? Sanningen att säga så har luciafirandet inte mycket att göra med martyren Lucia; kanske mer med hennes namn.

När ett nytt namn skapas så har det ofta en tydlig betydelse. För länge sedan ville någon kalla sin nyfödda för vacker segrare, vilket på den tiden uttalades Sigfrid. Men oftast är det inte för betydelsens skull man väljer ett namn. Problemet med vår namnkultur är ju att vi bestämmer namnet innan personen fått chans att leva upp till det; det finns nog många Sigfrid som inte är särskilt vackra eller segerrika.

Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ’ljus’. Den 13 december är ljus lite av en bristvara i Sverige, så vi plockar in all konstgjord ljussättning vi kan få. Att vi hämtade Lucia beror alltså på hennes symboliska namn; hade vi haft ett svenskt helgon som hette ”Lampa” så hade vi nog valt henne i stället. Ljus i håret kommer inte från Lucia utan från en tysk tradition, likaså att färga bröd gult. Det är också symboliskt: det gula skulle lysa upp mörkret. (Numer behandlar vi årstidsbunden depression med ljusterapi, men jag tror fortfarande att saffran är svaret.)

Eftersom lussekatten är äldre än lucia så har dess namn inget med Lucia att göra. Bullarna har nämligen också kallats för dövelskatter, alltså djävulskatter. Inte för att de är onda, men för att deras symboliska gula ljus skrämde bort djävulen, som förklädde sig till katt i årets mörkaste tid. Dövelskatten eller lussekatten är alltså döpt efter det monster den skulle skrämma bort. Nej, inte Lucia! Den ska förstås skrämma bort Lucifer.

13 december ägnades åt en religiös figur som har med ljus att göra långt innan Lucia dök upp. Lucifer kommer ju också från lux, och från ferre som betyder ’att bringa’. Fast varför mörkrets herre kallas ljusbringare är inte helt klart (han kan ha förväxlats med en meteor, som ju också faller från himlen). Är det då bara ett sammanträffande att Lucifer och Lucia uppmärksammas samma tid på året?

Det är svårt att säga. Det kanske är själva högtiden som är ljusbringare, för den leder mot ljusare tider? Precis som språk är traditioner blandningar av inhemska och utländska kulturdrag, och sällan särskilt logiska. På samma sätt som med språket kan man alltså inte säga att lucia var bättre förr; går man tillbaka lagom långt finns ju själva Lucia inte kvar!

(Och jo: helgonet stavas med stor bokstav, och högtiden med liten.)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Gudomligt inflytande

Låt mig ta en minut att tala om Bibeln, och allt gott den gjort för oss än i dag.

Ja, alltså, allt gott den gjort för vårt ordförråd! Bibeln är världens mest spridda bok, och med den kolossala kulturella påverkan den haft genom åren är det inte så konstigt att den bidragit också till språket. Man kan tycka vad man vill om Bibelns innehåll, men man kan inte blunda för dess inflytande – det är ju därför vi läser religion i skolan!

Till att börja med har vi de uppenbara bidragen som apokalyps, ängel, budord och påsk, men nu för tiden pratar vi oftare om surdeg. Bibeln förespråkar osyrat bröd, och surdeg symboliserade något som ledde till bråk. I dag har betydelsen förändrats: surdeg är helt plötsligt brödens frälsare, även om LCHF-anhängare tycker att alla bröd är demoniska.

Syndabock kommer från den gamla vanan att offra värdefulla saker, som boskap, för att Gud ska bli nöjd. I det här fallet handlar det om en sorts försoningspresent från en syndare som gärna vill hamna på rätt sida vågskålen. Presenten består av en (förmodligen oskyldig) bock, och betydelsen i dag är ju någon som får lida för en annans misstag. Apropå synd har vi staden Sodom, som var full av syndare. I dag har ordet sodomi sexuella betydelser, men de lärda tvista om originaltexten ska tolkas så.

Manna var en sorts omvänd syndaflod: när ökenvandrarnas mat var slut gjorde Gud så att manna regnade från himlen i sex dagar och sex nätter. Exakt vad denna manna egentligen var är oklart, men alla som någonsin ätit mannagrynsgröt kan nog intyga att det var helt rätt att döpa grynen efter den bibliska gudagåvan. Till och med mackapären är biblisk, fast namnet kommer från folket mackabéer av någon anledning. Och utropet ”jösses!” är bara svenska för ”Jesus”. Å andra sidan har babbel tyvärr inget att göra med Babel, som man skulle kunna tro.

Varför har vi lånat in så mycket från just Bibeln? Harry Potter har ju också haft stort inflytande, men vi hämtar ganska lite därifrån? Jo, till skillnad från Harry Potter skrevs Bibeln på flera olika språk, och eftersom olika kulturer behöver olika ord förenades en uppsjö svåröversättliga ord i Bibeln. I stället för att försöka översätta de ord som inte fanns på svenska behöll man dem och hoppades att de skulle förstås ändå. Det är också det bästa sättet att införa nya ord i språket: använd dem och sprid dem, så tillräckligt många kan förstå och använda dem själv!

Och unna dig själv lite mannagrynsgröt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Advent betyder ’ankomst’

Så, då har vi klarat av den klichén. Nu ska vi bita i ett lite svårare och mer spännande ämne som har med julen att göra! Julen är Sveriges största högtid, på alla sätt och vis. Vi firar i åtminstone tjugofyra dagar, ibland ännu längre; somliga hävdar rentav att julen varar än till påska. Men det är inte sant, för däremellan kommer nämligen fasta.

Jul är en högtid som finns i nästan hela världen. Jul, däremot, är ett ord som bara förekommer i Skandinavien. På utländska säger man ju Christmas, Navidad, Noël, Weihnacht, عيد الميلاد eller något annat som är helt olikt det svenska ordet – trots att man firar samma sak! Att det finns stora skillnader mellan svenska och franska är kanske inte så förvånande, men hur kommer det sig att närbesläktade språk som engelska och tyska skiljer sig så pass? Låt oss titta på ordens etymologier.

Det engelska ordet Christmas kommer från fornengelska Crīstes mæsse. Som vi ser är fornengelska väldigt likt svenska, och vi kan lista ut att det betyder Kristus mässa. Högtiden är en alltså en mässa till Kristus; fullkomligt logiskt. De gamla tyskarna kallade det för wîhe nah, den vigda natten, som på modern tyska blivit Weihnacht. Eftersom tyskarnas ord bara handlar om en enda natt kan man tro att de har det rätt tråkigt under resten av december, men faktum är att de kallar juldagen för Weihnachtsfeiertag – ’vigdnattsfirardag’. Fantasifullt.

Så varför heter det jul på svenska? Den korta förklaringen är att folk partajade i midvinter redan innan man hörde talas om Jesus; på fornsvenska kallades festen jól, och på fornengelska Géola. När ryktet sedan spreds att den där Jesus skulle ha fötts på vintern så passade vi på att skåla för honom också (det är för övrigt mer sannolikt att Jesus föddes på våren). Med tiden fick han större inflytande, så många språk bytte namn på festen för att visa att man firade Jesus födelsedag; även icke-germanska namn som Noël, Navidad och عيد الميلاد har nämligen med födelse att göra. Men jul kvarstår, och vi undrar fortfarande: vad betyder det?

Sanningen att säga är det ingen som vet. De bästa gissningarna är att jul är namnet på den högtid som man firade då, kanske helt enkelt ett gammalt ord för midvinter eller december – alltså själva perioden. Det kan verka underligt att vi aldrig bytte ord när andra språk gjorde det, men det kanske är lika bra. Jesus har ju tappat i popularitet, så medan andra språk måste trilskas med religiöst laddade ord för en högtid som för många i dag handlar om tv, mat och pynt så fortsätter Sverige med samma neutrala ord som vi alltid haft. De andra språken skulle förstås kunna byta namn igen (engelsmännen pratar om Yule), men det är nog som att få vissa att sluta säga negerboll – helt omöjligt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Hålla isär var och vart

Läsaren Silje vill att jag ska förklara skillnaden mellan var och vart, eftersom hon alltid ser orden blandas ihop. Precis som med de och dem så är det talspråket som ställer till det, och i de flesta fall så förstår vi ju vad som menas oavsett. Ingen blir förvirrad av ”vart ligger centrum?” trots att meningen är ett haveri för en språkpolis.

För att hålla det kort: var anger befintlighet och vart anger riktning. Om någon frågar ”Var rinner Ljusnan?” så är ett bra svar ”Härjedalen och Hälsingland”. Om man i stället frågar ”Vart rinner Ljusnan?” så är det korrekta svaret ”Bottenhavet”, för det är dit den är på väg. Om du är i Stockholm och får frågan var du bor så är svaret ”Hälsingland”. Om någon däremot frågar vart du bor kan du säga ”norrut” och se lite självgod ut. Eller ännu hellre, säg ”ditåt” och peka.

Det är lätt att blanda ihop frågeorden, men svarsorden brukar vi hålla reda på. En minnesregel är därför att tänka på ordens likheter (de slutar på samma bokstav); där är svar på var, dit är svar på vart. Kom ihåg att vart är en förkortning för varåt – åt vilket håll.

Den envisa språkpolisen har säkert märkt att vart ofta används som synonym till blev. Bruket anses dialektalt och talspråkligt, men för den språkkonservativa har jag goda nyheter! Innan vi började med ordet bli så sa vi varda – i Bibelöversättningen från 1917 sa Gud ”varde ljus”, vilket ju handlar om att ljuset ska ”bli” till. Och visst blev det ljus, eller för att citera Bibeln: ”det vart ljus”, på ren hälsingska.

Att skilja på var och vart är en rätt otymplig detalj som språkpoliser gillar att haka upp sig på, men med tanke på hur ofta de blandas ihop är chansen stor att betydelserna glider ihop och orden blir likvärdiga, ungefär som båda/bägge. Att ett av orden inte redan tagit över, som i engelskans where kontra whither, beror på att Sverige är oense om vilket. Medan Mellansverige säger ”vart” lite för ofta så säger skåningarna oftast ”var”. Och längre norrut bryr man sig inte alls utan säger alltid ”vars”!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Och på den åttonde dagen skapade Gud grammatiken

Och är ett ord som man absolut inte får börja en mening med. Detsamma gäller men och andra konjunktioner. De får heller inte följa direkt på kommatecken, och händer det så måste skribenten vara obildad. Men ändå är det i dag skrämmande många som bryter mot dessa svenskans grundlagar! Tacka vet jag den gamla goda tiden när författare kunde skriva, och vi fick läsa elitens litteratur:

Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.

Hoppsan.

Ryktet om konjunktionernas begränsningar är starkt överdrivet, tidigt inpräntat hos försvarslösa mellanstadieelever. Ur ett språkpedagogiskt perspektiv är det ganska taskigt gjort av lärarna, men de kanske inte vet bättre; de kan ha fått lära sig samma sak av sina lärare.

Den dogmatiska pedagogiken krånglar så fort elvaåringarna lägger märke till att många författare (Astrid Lindgren, Henning Mankell, Bibelkommissionen …) placerar konjunktioner med mer hänsyn till textens flyt än lärarens regler. Tyvärr kan svaret bli naturskymfen ”fast författare kan/får bryta mot reglerna.”

Men hela förbudet är (sannolikt) bara ett sätt att hindra barn från att missbruka konjunktioner i text – ett förbud som barnen tyvärr sent ska glömma. De enda reglerna för vad som är en mening har att göra med stor bokstav och punkt, alltså finns inget som säger att man inte kan inleda med en konjunktion. Detta är Svenska språknämndens klargörande i Språkriktighetsboken. Där påvisas även en rad stilistiska fördelar med att inleda meningar med konjunktion, vilket väl får tolkas som en liten uppmuntran till Bibelkommissionens översättare. Vad gäller och efter kommatecken säger Svenska skrivregler:

Kommatering styrs inte av bestämda ord […] Det finns alltså ingen regel som säger att det ska eller inte ska vara komma före exempelvis och, som, att, när eller eftersom.

Det finns förstås många tillfällen då man inte behöver sätta ut komma före och. I meningen ”krönikan tillägnas Astrid Lindgren, Henning Mankell och mina föräldrar” är det fördelaktigt att undvika det sista kommatecknet. Men det är absolut inte en regel som gäller alla uppräkningar: motsatsen kan vi se i ”krönikan tillägnas mina föräldrar, Astrid Lindgren och Henning Mankell”. Jag tror inte att jag behöver förklara varför det behövs ett kommatecken före och.

Det viktigaste är ändå att man är medveten om hur språket fungerar, för när man vet vad man håller på med så kan man bryta mot vilka regler som helst – precis som en författare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.