Vår onödigaste ordklass kommer äntligen försvinna

En läsare reagerade på passusen ”jag kommer sparka döda hästar” i förra krönikan. Inte för våldet mot avlidna djur, utan för att hon saknade ett att. Lustigt att det var just den meningen hon reagerade på, eftersom hon själv i och med sitt påpekande sparkade på en av de dödaste hästarna i modern språkvård. Dagens språkkrönika är således en zombiehäst: mycket nöje!

Infinitivmärke är en ordklass som innehåller endast ett ord: att. Som namnet antyder markerar ordklassen när ett verb står i infinitivform. Det heter ”att sparka” men inte ”att sparkar”, för sparka är infinitiv och sparkar är inte det. På motsvarande sätt heter det ”jag älskar att sparka”, men absolut inte ”jag älskar sparka”, så infinitivformen måste alltid föregås av infinitivmärket.

Eller … det är ju inte riktigt så det funkar. Ni skulle titta väldigt konstigt på mig om jag till exempel sa ”jag behöver att sparka”; så säger man bara inte. Skillnaden mellan exempelmeningarna är det som kommer före att: älskar eller behöver. Användning av infinitivmärke beror alltså på föregående verb. Så: är kommer ett verb som kräver eller förbjuder att?

Som ni säkert förstått är det inte så svartvitt. Det finns en tredje grupp: den där det går lika bra både med och utan att. Till denna grupp hör verb som kommer, men också slutar, fortsätter och många fler. Konstigt att folk så sällan klagar på ”jag fortsätter sparka”.

Hjälpverb är verb som inte har så mycket egen betydelse, utan hjälper till att specificera betydelsen hos andra verb. Och hjälpverb förhindrar ofta infinitivmärket! I meningen ”jag ska sparka” hjälper ska till att markera framtid, och eftersom ska är ett hjälpverb blir det knasigt att säga ”jag ska att sparka”.

Och – kan ni tänka er – verbet kommer har samma funktion som ska, alltså ett framtidsmarkerande hjälpverb. Däremot godkänns både kommer att och kommer, men ska vi vara väldigt strikta med reglerna så är det rimligen kommer att som borde förbjudas – inte ensamt kommer.

Det stackars infinitivmärket är alltså ganska meningslöst. Varför ägna en ordklass åt att markera verb som redan markeras av sin böjningsform? Just på grund av den här onödigheten försvinner infinitivmärket sakta men säkert från språket, och allt färre verb kräver att det ska användas.

Betyder detta att ordet att försvinner? Nej, bara infinitivmärket: subjunktionen att som jag använde i förra meningen är inte på väg någonstans. En fördel med verb i grupp tre – som innebär valfrihet mellan att använda att och inte – är att texten slipper bli tjatig. Den ifrågasatta meningen var nämligen ”Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar”, och där finns det ju redan ett att. Skönt att slippa ett till!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Ett missförstått favoritskiljetecken

Vissa menar att det är lika bra att sluta upp med det onödiga tecknet, andra tycker att det är höjden av stil – åtminstone så länge det används rätt. Men enligt Språkrådet är felanvänt semikolon ”antagligen det enskilt vanligaste regelbrottet i dagens texter”. Samtidigt räcker deras rekommendationer uppenbarligen inte till för att det ska bli rätt. Varför är det så?

Frågan om hur semikolon ska används återkommer med jämna mellanrum. Inget annat skiljetecken röner så stor osäkerhet, och även hos språkpolisen gör sig frustrationen påmind: ”Hur svårt kan det vara att bara följa reglerna?” Inte alldeles lätt, ska det visa sig. Jag har studerat hur bruket av semikolon ser ut, och i Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, står det att tecknet i sin huvudfunktion ska användas

  1. mellan två huvudsatser
  2. för att markera ett nära samband mellan satserna
  3. när man tycker att komma är för svagt och punkt för starkt

Eller i sin specialfunktion

  1. för att skilja grupper åt i uppräkningar

Min upplevelse är att när folk får höra dessa råd så svarar de med ett ”jahaaaa” och återgår sedan till att använda semikolon precis lika fel som innan. I stället för att skylla på språkbrukarna vill jag dock rikta blicken mot Språkrådets rekommendation.

Det första kriteriet är ganska tydligt, i alla fall för den som har koll på vad en huvudsats är, men på punkt två kan man bli lite fundersam. Vad för samband? Alla meningar i en text hör väl ihop på något sätt, så var går gränsen för när semikolon är motiverat?

På tredje punkten havererar rekommendationen. Hur svagt är egentligen ett komma? Hur stark är en punkt? Och vadå ”tycker”, alla tycker väl olika? Språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket – men semikolon används fel oftare än det används rätt, så hur kan känslan för semikolon vara något att lita på?

Rekommendationerna om skiljetecknens styrka stammar från en tid när den skrivna texten bara var en representation för talet, och interpunktionen alltså markerade pauser. Men skriftspråket har utvecklats sedan den tiden: i dag är det mer än bara ett retoriskt hjälpmedel, och skiljetecknen har framför allt grammatiska funktioner som inte har med styrka att göra.

Språkrådets första anvisning är grammatisk: semikolon ska bara användas mellan huvudsatser. Men i avsnittet om kommatecken avråder Språkrådet från komma mellan huvudsatser – så varför jämför de semikolon med kommatecken? Om vi måste jämföra kan vi väl hålla oss till något som faktiskt kan sammanbinda huvudsatser.

Vad sägs om konjunktioner?

Konjunktioner binder ihop två huvudsatser (eller andra grammatiska enheter med sinsemellan lika värde) precis som semikolon. Men dessa bindeord knyter inte bara ihop enheterna; de visar också hur enheterna betydelsemässigt förhåller sig till varandra. Kan semikolon ha en liknande funktion?

Jag valde att titta på hur semikolon användes i en korpus av tidnings- och bloggtexter från året innan, 2013. Hur väl stämde användningen överens med Språkrådets anvisningar, respektive med konjunktionernas funktioner?

Det enda Språkrådet med säkerhet kan säga om semikolon är att de inte ska förväxlas med kolon. Mycket riktigt hände just det – i 42 % av fallen i nyhetstexter och hela 76 % i bloggtext. Men utifrån de semikolon som faktiskt följer rekommendationerna går det ändå att hitta mönster för tecknets funktion och användning – utan Svenska skrivreglers koppling till retorisk styrka eller subjektivt tycke.

I undersökningen kom jag fram till detta: semikolon kan ersätta de samordnande konjunktionerna förty och , men också ochsamtmenfast eller utan, mellan huvudsatser. Exakt när det fungerar att använda semikolon beror på vilken konjunktion som avses, men också på meningens innehåll. Till exempel används semikolon nästan aldrig om något huvudord återkommer i båda satser (få skriver ”Jag tycker bra om honom; jag tycker han är snäll”, men det verkar gå bra med ”Jag tycker bra om Jocke; han är snäll”). Den enda konjunktion som semikolon inte ersätter i vanliga fall är eller. I sin specialfunktion står det dock mellan led i uppräkningar där komma skulle missuppfattas, och där blir dess betydelse och funktion ju densamma som antingen och eller eller, som skrivs ut före det sista ledet.

Semikolonets motståndare tycker att semikolon är ”otydligt”, ”överflödigt” och ”pretentiöst”. Samtidigt röstade Språktidningens läsare fram semikolon som sitt favoritskiljetecken hösten 2013. Oavsett vad vi tycker kan vi inte förbjuda semikolon; det skulle bland annat innebära att alla landets tangentbord måste brännas på bål. Och vad tjänar vi i slutändan på att minska vår redan begränsade skiljeteckenuppsättning?

Visst kan man kalla semikolon överflödigt; det går ju lika bra att använda konjunktionen som semikolonet ersätter. Det skulle dessutom minska tvetydigheten i meningar som ”Maria har svårt att gå; hon ramlade i trappan i går.” (Har hon svårt att gå för att hon ramlade i trappan, eller ramlade hon i trappan för att hon har svårt att gå?) Men att ett språkligt element fyller samma funktion som ett annat betyder inte att vi borde förbjuda det. I så fall vore ju frågetecken helt onödiga, eftersom frågor även markeras med ordföljd. Och de flesta skribenter som eftersträvar tydlighet skulle nog välja att utelämna eller omformulera en oklar mening. Annat gäller i skönlitteratur, där flertydighet kan vara önskvärd!

Som ett någorlunda ovanligt skiljetecken har semikolon också fått rykte om sig att vara pretentiöst. Att semikolon står för ett formellt, skriftligt språkande och på sin höjd används för att visa hur duktig man är som hanterar detta ofta felanvända skiljetecken. Men semikolons funktion är inte formell och skriftspråkspräglad, utan reflekterar något vi ofta gör i talet, nämligen att utelämna konjunktioner. Att det finns en skriftspråklig markering för utelämnad konjunktion är inte konstigare än att apostrofer markerar utelämnade fonem, som i ”tro’t om du vill”.

Förra året släppte Språkrådet en ny upplaga av Svenska skrivregler, där de öppnar för att semikolon inte bara behöver användas mellan huvudsatser. Det borde innebära att tecknet även kan ersätta subjunktioner som medaneftersom och för att, kanske till och med adverb som dessutom – men exakt hur det används i de här sammanhangen behöver studeras närmre. Och även om rekommendationen om semikolon har fräschats upp så är de gamla oklarheterna tyvärr kvar och förvirrar; så länge de finns i skrivreglerna kommer det nog dröja innan felanvändningen upphör.

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Gefla Högtryck.


Enklare rekommendationer för semikolon

  1. Semikolon kan oftast ersätta konjunktionerna för, ty eller mellan satser
  • Jag tycker bra om Scandic; det är ett spännande bolag.
  • I debatten har Holm ingen framgång; det blir inget löfte om en förhandlingsplan.
  1. Semikolon kan i vissa fall ersätta konjunktionerna och, samt, men, fastutan, eller subjunktionerna för atteftersommedan mellan satser
  • Flygvapnet bombade presidentpalatset; tusentals människor fängslades och dödades.
  • Det är inte detta som är fascism; sådant kan komma från annat …
  1. Semikolon kan ersätta komma i uppräkningar där komma kan missuppfattas, eller det uppräknade redan innehåller komma
  • De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, försöka få tag i en biljett och ta tåget eller ställa sig vid landsvägen och hoppas på lift.
  • Teamet består av agent Grant Ward, specialutbildad i stridsteknik och spionage; agent Melinda May, pilot och kampsortsexpert; agent Leo Fitz, extraordinär ingenjör; agent Jemma Simmons, geniförklarad biokemist, samt nybörjaren Skye som är en lovande hacker.

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Hotet mot svenska språket

Det ser mörkt ut för svenskan. Vi lånar in ord som aldrig förr, dels för att vi inte orkar hitta på svenska översättningar (åt ord som chatt), dels för att ersätta fullt fungerande svenska ord (med ord som event). Fortsätter det så här kommer språket vara helt utrotat om exakt etthundra år.

Svenskan har alltid varit ett enhetligt språk som sett mycket litet förändring, men detta luckras upp på subtila sätt. Till synes oskyldiga uttryck som spendera tid eller öppna upp har infiltrerat språket, men dessa anglicismer i fårakläder är i själva verket mycket skadliga. Varför? För att de inte är svenska! De är bara konstruerade av svenska ord och används av svensktalande i svenska kontexter.

Den stora boven i dramat är globaliseringen, som gör att vi kommer i kontakt med andra språk som aldrig förr. Förr i tiden fanns det helt enkelt ingen anledning att tycka att det lexikala gräset var grönare på andra sidan, när vi bara importerade från svenska köpmän, översatte svenska författare och allierade oss med svenska monarker.

De moderna influenserna rubbar ett språk som varit sig likt i alla tider. Inte ens på Hansatiden, när vi lånade in 30 % av vårt nuvarande ordförråd från tyska, lånade vi in så mycket som nu när nästan 0,6 % av orden i tidningstext är engelska lån. Om vi inte gör något åt språkutvecklingen kommer väl, som Johan III sade, ”wårt egedt måhl så bliffue fördärffuedt att thenn ene medh tiidhen icke skulle wäll förstå thenn andre”.

Vi kan se logiska strukturer i språk som inte påverkas utifrån. Franska ord har som regel betoning på sista stavelsen, och italienska ord på näst sista stavelsen. Våra svenska ord betonas, som ni ju vet, på första stavelsen, men den regeln får fler undantag i och med alla lån. Våra uppenbara regler för den eller det blir också svårare att tillämpa. Heter det en eller ett caukā? Ingen aning, men om vi skulle låna in det ordet behöver vi veta.

Sedan arabiskan nyligen blev Sveriges näst största modersmål märker vi särskilt stora förändringar från det hållet. Modersmålstalande svenskar har börjat använda arabisk ordföljd i vardagssamtal, och alla finska kasusböjningar vi så ofta använt har redan försvunnit nu när grannspråket blivit omsprunget. Dessutom är alla språkvetare överens om att det bara är en tidsfråga innan vi konsekvent skriver från höger till vänster, både för hand och i datorn.

Fast … om den här språkförändringen är något som alla svensktalande gör – helt naturligt också – då måste det väl vara okej? Är det inte bara bra att språket ändras för att fungera när världen ändras?

Nej, hälsosammast för språkets fortlevnad är att backa och hålla det statiskt. Det är framgångsreceptet som fungerat utmärkt för anrika språk som sanskrit, gotiska, koptiska och preussiska.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar, som en bearbetning av en text i Gefla Högtryck.

Mer kontroversiellt än politik och religion

För några veckor sedan var det en snubbe som hade ett förslag, och Sverige skälver ännu av upprörda känslor. Det var inte det att han tog ställning i en kontroversiell politisk fråga, nej – han tyckte till om språkets framtid. Jag har skrivit om de och dem tidigare i år, men till skillnad från exempelvis påvebesök och presidentval så är vissa ämnen helt enkelt tidlösa.

Det anspråkslösa förslaget är alltså att sluta skilja på de och dem i skrift, eftersom vi ändå inte gör det i talspråket. I stället skulle båda ersättas med dom, ordet de flesta säger, eller de, ordet vi oftast skriver (de är nio gånger vanligare än dem). Motargumenten är att ordet skulle bli otydligt jämfört med de andra pronomenen, som ju fortfarande har fungerande objektsformer, och att texter som använder dem snart skulle kännas gammalmodiga och krångliga.

Det första argumentet faller snabbt: vi har inga problem med att orden uttalas likadant, så varför skulle stavningen skapa otydlighet? Å andra sidan är det sant att text blir svårare att läsa om den innehåller främmande ord eller stavning: det är därför rättstavning är så viktigt. Men samtidigt förväntas en lagom bildad person kunna läsa lite äldre texter: vi vet att det finns en gammal form som stavas gingo. Nog kan vi lära oss att det finns en gammal form som stavas dem? Ärligt talat, oroar vi oss för att det skulle bli svårt att lära sig så glömmer vi hela anledningen till att vi har den här diskussionen.

Det är inte det att jag vill propagera för hopslagningen av de och dem, men låt oss vara realistiska: språket förändras. Varför vara så rädda för en skriftspråklig förändring som varit verklighet i talet i över ett halvt sekel? Om vi så gärna vill skilja på de och dem, varför fnyser vi åt tanken på att börja skilja dem åt i talspråket igen? Svaret på båda frågor är att det inte är kul att ändra på något som man gör automatiskt. Därför blir vi upprörda när någon påpekar att förändringen är verklighet, men för sinnesron (och blodtrycket) är det nog bra att förlika sig med den.

En språklig nyhet blir regel först när de som använder den är gamla nog att påverka, och de som trotsar den är döda nog att inte göra det. Det kan vara en tröst att veta att även om alla svensklärare skulle börja lära ut konsekvent dom (eller de) i stället för både de och dem så kommer det offentliga språket, och språkvårdens rekommendation, förmodligen inte att slå om helt förrän eleverna blivit vuxna och hörs i offentligheten – och själva skriver ordböckerna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

De dansar vals, dem dansar tango

Monika i Ludvika undrar varför dem ofta ersätts av de nu för tiden. Andra läsare kanske opponerar sig och tycker att folk skriver dem när det ska vara de. Ytterligare någon förfasas över att både de och dem är på utgående och håller på att ersättas av dom. Hur ligger det egentligen till?

Naturligtvis är varken de eller dem på väg ut. De står snarare och tar ett glas lite för sig själva, tittar på klockan och undrar om det inte är dags att tänka på refrängen, men inser att natten ännu är ung och stärker sig med något kaloririkt. Till skillnad från den minderåriga dom släpptes de åtminstone in på festen.

Men det är sant, både de och dem är lite överförfriskade; dem har velat visa sig på styva linan några gånger när Subjektsvalsen har spelats – annars är det ju de som äger dansgolvet då – och de har resolut hämnats genom att allt oftare knuffa bort dem under Objektsatstangon utan att någon lägger sig i.

(Ja, de och dem dansar vals och tango. Dom är mer ungdomlig och dansar bugg. Mina yngsta läsare fattar ingenting och dubsteppar till nästa sida.)

Svårigheten att skilja på de och dem kommer av att båda uttalas likadant. Det var bättre förr, när de uttalades ”di”! I allmänhet ska de användas som subjekt, och dem som objekt, men på grund av det förvirrande uttalet kommer vi nog att behöva hitta en kompromiss inom två generationer.

Däremot ger Monika exempel som faktiskt redan börjat tumma på rekommendationerna: ”Man kan se de som springer i tävlingen”. I en satslösning av den meningen är ”man” subjekt, och objektet är ”de som springer i tävlingen”. I objekt borde det stå dem, men det är som sagt ingen som lägger sig i när dem knuffas bort från objektssatser. Utanför sitt sammanhang ser ju objektet ut som början till en egen mening, och i den meningen är de subjekt – då blir det fel med dem! Därför är kompromissen att i objektssatser är både de och dem rätt.

de och dem fungerar lika bra om det går att skriva som efter, fast det gäller bara om det dessutom går att ha en preposition innan (i Monikas mening fungerar ). Men glöm krånglet: den bästa och enklaste minnesregeln är att du ska kunna byta ut de mot vi, och dem mot oss!

Den nya rekommendationen gör att de accepteras lite oftare. Om två generationer kanske vi alltid kommer att skriva de? Inte omöjligt, fast nackdelen är att uttalet är helt annorlunda. Men det löser nog sig själv, för vi börjar ofta uttala ord som de stavas i stället för tvärtom.

Det fenomenet är kanske ett ämne värt att ta upp någon gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi måste rädda de rädda barnen!

En av våra vanligare språkfrågor är den om de rädda barnen, eller framför allt vad det heter när det bara finns ett av dem. Två rädda barn, ett … rätt barn?

Ibland dyker det upp luckor i språket: något saknar helt enkelt en benämning, fast det rimligtvis borde finnas en. Det kan handla om ett könsneutralt alternativ till honom och henne, eller en pluralform till både. Den ena luckan har vi klarat av att täppa till med hen, men vi är så illa tvungna att säga ”både han, hon och hen var där” fast det känns fel när det syftar på tre.

Många luckor borde gå lätt att fylla, för det finns ofta många motsvarigheter att ta efter. Som en superlativform till och färre, eller en neutrumform för rädd och lat. Den första luckan är i princip fylld av det gamla ordet färst, men den andra ställer till besvär. Vi kan ju inte säga rätt, för det låter som motsatsen till fel. Och latt? Det låter ju bara konstigt.

Logiken säger att det inte ska vara några problem: Vi har många ord som låter eller ser likadana ut som andra, och det ställer sällan till missförstånd. Och ord som inte finns, som latt, måste vi ju kunna införa utan problem, för de kan inte missförstås. Logiskt!

Tyvärr är logik sällan den största faktorn i språkutvecklingen, utan vi är väldigt känslosamma av oss. Så länge ”ett rätt barn” känns fel för de flesta så kommer det också att vara det; det finns ingen högre makt som bestämmer hur språket ska vara. Om Språkrådet hade varit lite mer diktatoriska, och värderade logik över allt annat, så hade uppmaningen nog blivit att det ska heta ”ett rätt barn” och därmed basta. Och om det varit lag på det så hade vi kanske tagit till oss den formuleringen på allvar?

Eller så hade vi bara gjort precis som vi gör i dag: skrivit ”en rädd flicka” eller ”ett skrämt barn” för att undvika både språkproblemet och språkpolisen. Det är tur att språket ger oss många uttrycksmöjligheter, så att vi kan säga allt vi någonsin behöver, på mer eller mindre krångliga sätt.

Men för all del: säg och skriv gärna ”ett rätt barn” och ”ett latt barn”. Ju fler som gör det, desto mer accepterat blir det, och desto tidigare fyller vi dessa språkliga luckor. Det är svårt att vara pionjär – du kan bli missförstådd och hånad – men om några år kanske vi hyllar dig som hjälten som förnyade språket. Lite som vi gör med Bror Rexed för du-reformen.

Den är förresten ett annat spännande språkämne att titta närmare på – om ni inte har några egna språkfrågor, vill säga. Skicka in dem, så hörs vi!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Ska vi pafronga några nya ord?

På senaste tiden har jag snubblat över påfallande många ilskna kommentarer i stil med ”det är bara båtar som går av stapeln”. Upphovspersonerna tycks se någon sorts språkförbistring i meningar som ”det var många åskådare på plats när tävlingen gick av stapeln”.

Det stämmer att uttrycket kommer från båtspråk. Fartyg byggs på en bädd av staplar på torra land, och när de är färdiga att sjösättas måste de förstås flyttas från stapelbädden, alltså gå av stapeln. Ursprunget är inte helt genomskinligt, eftersom de flesta inte associerar ordet stapel med fartyg. Kan det vara så att när man får veta vad något ”egentligen” betyder så tycker man att allt annat är fel?

Vi använder alltid bildspråk när vi talar; den som är emot gå av stapeln måste rimligtvis vara emot alla metaforer. Ändå är det mer sällan jag hör någon säga ”Det är bara jägare som kommer till skott!” efter uttrycket komma till skott. Och ingen klagar på ordvalet i ”Tage har en djup och mörk röst”, trots att Tages röst inte på något vis går att sjunka ned i eller kan absorbera ljus.

(Min vän som gillar Tage invänder att hon väldigt lätt försjunker i hans röst.)

När ord och uttryck används om något annat än vad de bokstavligen syftat på heter det att de används i överförd betydelse. Skulle vi ta bort överförda betydelser skulle språket inte bara bli platt och tråkigt; det skulle bli nära på omöjligt att kommunicera annat än det mest banala. Och om ord bara får användas i sin ursprungliga betydelse skulle språket bli oigenkännligt. Plötsligt skulle ordet person betyda ’mask’, ordet mask skulle betyda ’spratt’ och ordet spratt skulle betyda ’krafsning’, för det är vad orden betydde i det forna Grekland och Sverige.

Men vi ska kanske inte backa så långt? En tjugo–femtio år kanske räcker? Visst, men då är gå av stapeln fortfarande godkänt att använda om evenemang, eftersom det har använts med den betydelsen i nästan två hundra år.

Nej, vi måste omfamna överförda betydelser; det är en av våra största källor till språkutveckling! Om vi inte ger nya betydelser till gamla ord och uttryck är alternativet att låna in från andra språk, men lånord är också en sådan där grej som folk gnäller på. Då finns bara en lösning kvar: hitta på helt nya ord – från grunden. I stället för att kalla Tages röst ”mörk och djup” kan vi säga att den är pafrong. Det finns ju många oanvända bokstavskombinationer, så nykonstruktion skulle enkelt bli en jätteproduktiv ordkälla.

Undrar varför den inte redan är det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Språkets mudasik

Häromveckan var jag på ordmässa i Järvsö och fick tillfälle att prata språkligheter. Av någon anledning presenterades jag i programmet som ”ett slags ordpolis” … hoppas det var väl menat.

Fotografen Bie Erenurm kom fram till mig och tog upp ordet pratsnöre. Hon förklarade på fotografers vis (med ett vykort) att pratsnöre är ett svenskt ord för hesadset. För Bie är det mer rimligt att anordningen är ett ”snöre att prata i” än något man ”sätter på huvudet” (jag tror dock att Bie inte menade headset, utan handsfree, eftersom en sådan är mer snörformad).

Vi vill gärna använda så svenska ord som möjligt. Dels är det onödigt att använda lånord för sådant vi kan uttrycka på vårt modersmål, dels är lånorden inte sällan svåra att böja. Ändå tycks vi inte kunna låta bli att tala utländska, påfallande ofta inom teknik. För att ett nytt ord ska få genomslag krävs spridning, och gärna att det är praktiskt och funktionellt (ordet hen gör sig påmint).

Författaren Alexzander von Post funderade på sitt eget nyord: mudasik. Det ska ersätta reinkarnation, som är ett tråkigt ord för något lustfyllt, tycker han (mudasik är en blandning av dans och musik). Här kommer rimligheten på fall, för ordet mudasik har i och för sig inget med pånyttfödelse att göra, och när det gäller ett så väletablerat ord som reinkarnation blir det svårt att vinna.

Men rimlighetskriteriet behöver inte vara ett krav; vi säger ju kafferep trots en påtaglig brist på rep, eller prinskorv även till den korv som är 100 % Carl Philip-fri. Dock finns ofta en mer eller mindre glömd historia som rättfärdigar namnet; i dag har de bara drabbats av lite betydelseförskjutning.

Jag sa förresten till Alexzander att jag inte håller med om att reinkarnation är tråkigt. Det betyder ordagrant att åter bli kött: reinkarnation innebär alltså att själen på nytt får en kropp. Mycket målande!

Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Hela Hälsinglands dagstidningar.