Lita inte på skrivregler som sett likadana ut i alla tider

Skriver du på jobbet? Då kan du inte använda skiljetecken hur som helst, utan bör följa vissa rekommendationer. Svenska skrivregler är klassikern, med anrika regler som nedärvts under 200 år. Men har inte tecknen, och vår kunskap om dem, förändrats under den tiden? Jo, och därför är det tur att Siv Strömquist och Morfem förlag ger ut en ny upplaga av Skiljeteckensboken.

Skiljeteckensboken publicerades första gången 2013. Åren därpå märktes ett uppsving i vetenskapliga studier på skiljetecken, ett ämne som annars förbisetts i forskningen, och boken blev följaktligen snabbt omodern. Häromveckan kom så den andra upplagan, med nya avsnitt, uppdaterade råd och skärpta anvisningar. Siv Strömquists historiska utblickar ger nya perspektiv på tecknen, och gör boken till mer än bara en nischad Svenska skrivregler. Många utblickar bromsas dock in för cirka tvåhundra år sedan, när skiljetecknen ”stabiliseras”.

Ja, framför allt är det väl skrivreglerna som slutar förändras, inte tecknen själva. När handböcker upprepar samma skiljeteckensregler år efter år verkar det som att allt som går att säga om tecknen redan sagts – därav det svala forskningsintresset. Det kanske stämmer att även tecknen är konservativa, men att därför inte studera dem är som att sluta studera fysik bara för att naturlagarna minsann varit desamma i alla tider, och det medför att skrivreglerna sällan bygger på vetenskap.

Skrivregler rabblar gärna upp användningsområden för skiljetecknen, men tecknen används på väldigt många sätt, så av pedagogiska skäl nöjer sig de flesta handböcker med de vanligaste. Strömquist går ett steg längre och får med sådant som andra valt bort eller missat, och kompletterar sin lista med att beskriva tecknens betydelser, så läsaren själv ska kunna avgöra när de passar. Men att Strömquist ofta anger att reglerna naturligtvis är glasklara hjälper knappast den som är osäker efter åratal av ofullständiga regler.

Ett problem hos skrivhandböcker är att de alltid utgår från skiljetecknen: du har ett tecken, och det placeras in si eller så i texten. När vi skriver är processen den motsatta: du har en text, och där behövs det ena eller andra tecknet. Därför är det trevligt att Skiljeteckensboken har ett avsnitt som utgår från skrivperspektivet, men avsnittet är kort och reder bara ut enstaka tveksamheter, som valet mellan kolon och semikolon. Det är ett försiktigt steg i rätt riktning, och jag hoppas på ett stort kliv i nästa upplaga; det är en förnyelse som alla skrivregler behöver.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språk föds och dör: vilken roll spelar tiden däremellan?

I dag är tillgången till språk större än någonsin, och det räcker med att ladda ner en app för att börja lära sig ett nytt. Samtidigt dör språk som aldrig förr; när nationell och global kommunikation blir viktigare kommer minoritetsspråk i kläm, och man räknar med att det försvinner ett språk varannan vecka. I början av september brandhärjades Brasiliens nationalmuseum, och de enda nedteckningarna och inspelningarna av flera utdöda språk – de sista spåren av hela kulturer – gick förlorade för alltid.

I denna tid släpper amerikanska Thorny Games bordsrollspelet Dialect, ”ett spel om språk och hur det dör”. Tre till fem spelare kommer tillsammans skapa berättelsen om en isolerad grupp och deras sakta framväxande språkvarietet, från början och in i slutet. Spelarna får diskutera språkets framväxt, hur kulturella fenomen ger upphov till nya ord, och sedan agera ut scener där deras rollfigurer förhåller sig till de nya orden. En vokabulär tar form, och ordens betydelser och värdeladdningar ändras med tiden.

Spelarna inte bara följer språkets utveckling, utan är själva med och styr i en organisk process. Ert nya ord kanske är en missuppfattning av ett slarvigt uttal, eller ett svenskt ord med ny betydelse? Vissa uttryck används en gång och glöms sedan bort, vilket förstås också är en oundviklig del av språkutvecklingen: ord försvinner. Dialect öppnar ögonen för hur språk växer fram och förändras, och är samtidigt enkelt nog att aldrig bli överväldigande.

Spelet ger en enkel grund för isoleringen: ni är en första expedition på Mars, ett tjuvgille på 1800-talet, en grupp samhällsavfällingar … men resten är upp till er. Varför är ni där? Hur överlever ni? Vad utmärker vardagen? Svaren får spelarna avgöra i grupp eller individuellt, vilket gör varje spelomgång unik. Historien börjar hoppfullt, men allt som tiden går blir samtalen mer präglade av vetskapen att er kultur är hotad. Och hur mycket rollfigurerna än kämpar emot vet spelarna redan hur det kommer sluta: som det alltid gör.

Skillnaden är att språket, kulturen och historien inte försvinner, utan överlever i spelarnas minnen. Detsamma kan inte sägas om det språk som dog förra veckan. Eller det som kommer dö nästa.

Dialect är ett ofta känslofyllt spel som öppnar ögonen för etymologi, dialekter och språkdöd, och för den som har spelintresserade vänner (språkintresse är inget krav, men kanske ett resultat) och en ledig kväll kan jag bara rekommendera det. Spelet kan beställas från thornygames.com.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En läroboksrevolution som bara väntar på att inträffa

Grejen med ordföljd är den nya delen i Sara Lövestams språkboksserie, som började med Grejen med verb 2014 och dito substantiv 2017. Innan serien går in på Grejen med adverb vill författaren lägga en stadig grund i ordklassernas samspel, och avhandlar här satsdelar som subjekt och predikat. Kanske inte det klassiska favoritmomentet på svensklektionerna, men det tänker Sara Lövestam ändra på.

Innan vi börjar har jag två bekännelser att göra. Den första är att jag gillar grammatik. Ganska okontroversiellt för en språkvetare, men det kan vara bra att veta eftersom detta är en recension av en grammatikbok. Den andra bekännelsen är att jag, min grammatikkärlek till trots, har rätt dålig koll på mer avancerade grammatikaliteter, som hur CxG fungerar.

För egen del tycker jag därför att det är synd att Grejen med ordföljd mestadels håller sig till sfi-/gymnasienivå, när den med humor tillgängliggör svenskans satslära. Men för den som har skolan bakom sig är boken ändå en rolig repetition av något som sorgligt ofta var tungt och tråkigt; för den som studerar är den i stället en välsignat oortodox lärobok och kunskapsbas. Hos Sara Lövestam får satsdelarna det liv de alltid förtjänat, genom finurliga liknelser och exempel: ofta för att göra stoffet pedagogiskt begripligt, alltid för att göra det roligt.

Det målande språket till trots känns klivet från föregångarna Grejen med verb och Grejen med substantiv ibland stort. När det är syntax som ska förklaras kan texten, av nöden, bli tung av långa ord som vissa vill glömma och som andra går igång på (jag dömer ingen). Detta är en styrka hos boken, liksom hos dess föregångare: Lövestam fördummar inte, utan behandlar grammatiken med den respekt – och leklust – som hon uppenbarligen hyser och vill dela med sig av.

Boken tvingar till skratt på var och varannan sida, även om några av vitsuppläggen börjar kännas gjorda efter ett tag. Det gör inte så mycket, för jag har lättare att ta till mig innehållet utan konstant andnöd. Något som däremot grämer mig är den tråkiga insikten att Grejen med ordföljd sannolikt inte kommer användas i skolan, eftersom den inte är uppbyggd som en klassisk lärobok – fast den är mer pedagogisk än de flesta. En annan sak som gör mig ledsen är att Lövestam aldrig kommer att skriva Grejen med CxG, utan om jag vill lära mig sådana saker är jag så illa tvungen att traggla mig igenom mycket tyngre och torrare böcker.

I rättvisans namn ska sägas att Sara Lövestam häromåret faktiskt gav ut en mer klassisk lärobok i grammatik (klassisk till strukturen, inte till torrheten), men i stället för att använda samma mall med nytt innehåll tycker jag att det är dags att vi rustar upp undervisningen i grunden. Till den driftiga svensklärare som vill prova något nytt på grammatiklektionerna rekommenderar jag Grejen med ordföljd!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Hur ser språket ut på andra världar?

Vanligtvis är bio inte min grej, men när språkvetare i mina sociala mediekretsar haussar upp en film kan jag ju inte annat än att utnyttja biopresentkorten jag fick förrförra julen. Därför har jag äntligen sett Arrival, en scifi-film med en lingvist som huvudperson. ”Äntligen får en språkvetare vara hjälten” lät det i mitt Twitterflöde. Skönt med bekräftelse!

Jag kommer inte avslöja hur filmen slutar, men om du är som jag och helst inte vill veta någonting alls på förhand är det kanske bäst att se filmen (eller läsa boken som den är baserad på) innan du läser vidare.

Arrival börjar med att jorden besöks av rymdfarkoster. Huvudpersonen, Louise, får besök av den amerikanska armén, som ber henne att tolka en ljudinspelning av utomjordingarnas språk (det låter mest som ett ekande stön). Louise har tidigare hjälpt armén tolka persiska, så de blir lite irriterade när hon inte kan hjälpa dem med en sådan här bagatell. Hela scenen är en mycket naturtrogen återgivning av livet som frilansöversättare.

Det hela leder till att Louise får följa med till en rymdfarkost för att själv lära sig kommunicera med utomjordingarna, som man kallar heptapoder. Heptapodernas motsvarighet till ett skriftspråk ser ut som cirklar med diverse utsmyckningar, och varje cirkel utgör en hel mening. Det gäller alltså att hålla reda på alla krusiduller, var på ringen de sitter, deras form och storlek, för att försöka pussla ihop budskapet.

När folk konstruerar filmspråk blir de ofta ganska lika befintliga mänskliga språk, kanske med ett nytt teckensystem eller någon grammatisk egenhet. Det krävs inte mycket eftertanke innan man når frågan hur en civilisation många ljusår från vår kan ha råkat utveckla ett språksystem som är så väldigt likt vårt eget. Därför är det trevligt att se att heptapodiskan faktiskt skiljer sig mer än så – även om Louise och tittarna snart märker att likheterna är ganska många fast konstruktionen är unik. Skulle det ens vara möjligt för en mänsklig hjärna att begripa ett riktigt utomjordiskt språk?

När jag skrev om språkbevarande i höstas sa jag att språk inte bara är ett sätt att prata, utan också ett sätt att tänka. I Arrival dras den idén till sin spets: ju mer heptapodiska som Louise lär sig, desto mer förändras hennes tankemönster. Att språket skulle kunna påverka hjärnan så mycket är förmodligen bara hittepå, fast vem vet? Det finns saker i universum som forskningen inte kan förklara, och kanske är det för att våra hjärnor helt enkelt inte tänker på rätt sätt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Små pluttar som skapar din egen melodi

Språkvetaren Alva Dahl gav nyligen ut boken Interpunktion, som handlar om just interpunktion, eller skiljetecken: punkt och komma och det där. Men det är inte en regelsamling, som lär ut rätt användning, utan bokens fokus ligger på tecknens effekt på texten. Skiljetecknen representerar på många sätt de delar av vår muntliga kommunikation som bokstäverna inte omfattar: röstläge, intonation och till och med tystnad. Vad betyder de här meningarna egentligen?

● Jag tycker texten var spännande!
● Jag tycker: texten var spännande.
● Jag tycker texten var – spännande.
● Jag tycker texten var … spännande.

Utropstecknet gör första meningen entusiastisk, eller kanske upprörd. Kolonet gör att den andra ser ut som början av en listuppräkning. Tankstrecket i tredje meningen verkar skapa en dramatisk paus, eller kanske bara eftertanke. I fjärde meningen är tankstrecket utbytt mot tre punkter, och plötsligt verkar pausen nästan uttråkad eller sarkastisk. Orden är samma, men första och sista meningen betyder knappast samma sak. När du läser en roman, visst känner du figurernas personligheter och avsikter i hur skiljetecknen används i just deras repliker?

Det finns en uppfattning om skiljetecken som reglerade pluttar – på sin höjd pausmarkörer – som hör hemma i formell text. I vardagen kan de kännas onödiga; många tycker till och med att man låter arg om man avslutar ett sms med punkt. Men är inte det ett bevis på att tecknen ger texten känsla? Hör du klangen i din väns röst när du får ett sms helt utan skiljetecken, eller bara en monoton (men stressad) harang? Skiljetecknen är som noter på pappret: de skapar melodi!

Språket är vår id-bricka, och det är roligare att ha en melodisk än en monoton sådan. Därför kan alla som använder och möter det skrivna språket ha glädje av Interpunktion, som uppmärksammar och ger nya perspektiv på en underskattad men viktig del av alla texter – som inte alls är så reglerad som man kan tro. Skiljetecknen är en anpassningsbar del av din id-bricka, alltså din personliga stil.

När du läst boken kommer du därför att ta en extra tankevända innan du skickar det där mejlet eller lägger upp Facebook-statusen. Inte för att du tvekar på om du följt språkreglerna och använt skiljetecknen på rätt sätt, utan för att känna in om dina skiljetecken förmedlar just din röst. Att de skapar den melodi du vill att andra ska höra.

Skiljetecken är inte bara små, onödiga pluttar mellan orden, och inte heller förkroppsligade grammatikregler. Tvärtom är de viktiga textelement som påverkar läsbarhet och struktur, men också känsla och rentav betydelse. Utan skiljetecken blir texten anonym och enformig, och utan ett markerat meningsslut känns läsningen otillfredsställande

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Billigare än att tågluffa

Mellan sjunkande PISA-resultat och rapporter om nedskärningar i språkundervisning släpps Lingo: En språkresa genom Europa i svensk översättning. Det är kanske ett bevis på att vi inte behöver studera främmande språk: allt översätts ändå. Och det som inte översätts klarar Google Translate, som ju är rätt hyfsat nu för tiden.

Jag kan bara rekommendera Gaston Dorrens språkresa, om inte annat så för att den är ett billigare alternativ till att tågluffa genom kontinenten. För alla språkintresserade som hellre sörplar lättläst allmänbildning än tuggar högskolelitteratur passar boken utmärkt, och Dorren kostar på sig att skoja till sina redogörelser med pedagogiska (om än ganska långsökta) jämförelser och bilder. Högskolan i all ära, men den populäraste personen på festen är inte den som kan allt om svenska partikelverb, utan den som kan lite om alla Europas språkgrupper och deras historia.

Du behöver naturligtvis inte vara språkexpert för att ta dig igenom boken, men vissa förkunskaper kan vara bra för att hänga med i svängarna. Den som läst språk på gymnasiet borde ha koll på vad kasus är, men även svårare ord som vokativ kan gå oförklarade en bra bit in i boken, innan författaren väljer att fördjupa sig i dem. Samtidigt verkar Dorren rädd för att gå ut på djupare vatten; det är frustrerande hur han tid och åter avbryter sina redogörelser med ”men det är bara intressant för experter”.

Lingo släpptes på engelska 2014, och för den som läst originalet och nu vill få det svenska perspektivet har jag dåliga nyheter: Översättningen är inte lokaliserad, det vill säga anpassad för den svenska läsekretsen. De främmande språken betraktas fortfarande ur ett engelskt perspektiv, och den största förändringen i innehållet är att det annars matnyttiga kapitlet om svenskan helt plockats bort. Varje kapitel avslutas med ett stycke om några lånord från det aktuella språket, ett inslag som kunde ha varit riktigt intressant om det faktiskt handlat om svenskans inlån, inte engelskans.

Trots brister i guidningen är det en underhållande och lärorik resa som Dorren drar med oss på. Boken kan inte ersätta skolundervisning inom främmande språk och kulturer, men kanske kan den få upp våra ögon för hur viktigt det faktiskt är att den kunskapen ges i skolan, i stället för att skäras bort. Det vore ju tråkigt om lokalisering i framtiden bara innebär att begrepp som kasus måste förklaras för svenska läsare, bara för att de inte får lära sig dem under skoltiden.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.