Vad väljer du att ifrågasätta?

I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.

Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.

Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.

Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.

Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.

Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?

Vad väljer du att inte ifrågasätta?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språket färgas av tanken

Färg är ett populärt ämne inom lingvistiken, närmare bestämt hur ord för färger påverkar vår upplevelse av färgerna. Uppfattningen att språket begränsar och riktar tanken är mest känd i form av Sapir–Whorf-hypotesen som blev populär på 1950-talet. Enligt hypotesen skulle det vara svårt eller omöjligt för en svensk att se ryskans blå nyanser sini och goluboj som skilda saker (annat än i direkta jämförelser). Båda är ju blå! På samma sätt skulle en walesare ha svårt att skilja på svenskans blå och grå. Båda är ju glas!

Sapir–Whorf-hypotesen dras ofta upp som ett exempel på en helt galen idé. Naturligtvis finns alla färger och nyanser oavsett vad vi kallar dem: färgen lila fanns även på den tiden vi betraktade lila som en nyans av brunt (den lila blomman kallas än i dag för brunkulla); däremot kanske vi inte hade något behov av att skilja färgerna åt, och i så fall är det ju tanken som begränsat språket, inte tvärtom. När vi behövde prata om lila så skaffade vi sonika ett ord för det (eller flera, men violett och gredelin tappar i popularitet).

Samtidigt finns förstås fler färgord än själva basfärgerna: behövs det så kan vi ju prata om turkos, azur, safir, cyan, akvamarin och många andra nyanser som vanligtvis kategoriseras under ”blå”, och då är ryskans två blå inte så konstiga. Jag har sett en skämtsam färgkarta cirkulera i sociala medier, där en spalt betecknar kvinnors ord för färgerna – ett nytt ord för var och varannan nyans. Andra spalten betecknar mäns ord – allt hopklumpat under basfärgerna. Det betyder förstås inte att kvinnor är någon sorts fjärilar från Venus, utan att de lär bry sig mer om mode. Det betyder också att den som skapade bilden är något sexistisk.

Jag nämner fjärilar just för att de faktiskt kan se fler färger än vi människor kan, precis som vi människor ser fler färger än hundar. Vissa fjärilsarter kan se många miljarder fler färger än vi. Undrar just hur deras språk skulle se ut?

Så varför hänger Sapir–Whorf-hypotesen kvar? Tja, den är inte helt fel; bara lite missförstådd. Visst kan språket påverka hur vi tänker. Saker vi har ord för blir mer märkbara – man breddar lätt sin sinnevärld genom att lära sig nya språk – men det betyder inte att vi är kognitivt oförmögna att uppleva saker vi inte har ord för.

Apropå sexism: i sociala sammanhang försöker vi lista ut könet på alla i omgivningen, så att vi vet vilket pronomen vi ska använda om dem. Beror det på att språket tvingar oss välja, eller formades språket snarare för att vi alltid tyckt att kön är så viktigt?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Sanningen om språkpoliser, och vad vi egentligen tycker om dem

Härommånaden kom nyheten att språkpoliser, enligt en studie, är mindre trevliga än personer som väljer att inte spy galla över sina medmänniskors språkliga misstag. Det kanske inte kommer som en överraskning, men det är väl skönt att få det bekräftat av vetenskapen.

Studien gick ut på att testpersoner fick läsa svar till en påhittad bostadsannons, somliga med språkfel och somliga utan. Sedan fick de svara på frågor om hur de uppfattade avsändaren och om de kunde tänka sig att hyra ut rummet. Mycket riktigt: de som läste språkfelsfyllda texter uppfattade ofta avsändaren som mindre intelligent och mindre pålitlig, och var förstås inte så sugna på att dela lägenhet.

Det här är inga nyheter, utan tidigare studier har gett samma resultat: stavfel är osexigt. Forskarna fortsatte med att leta skillnader i hur olika grupper uppfattade språkfelen. Reagerade gymnasiegrabbar annorlunda än professorstanter? Svaret blev nej: det fanns inga samband. Men forskarna gav inte upp, utan gav sina testdeltagare ett ark till, den här gången med klassiska personlighetsfrågor.

De fick napp. Testpersonernas omsorgsfullhet, öppenhet för nya upplevelser samt sympati för medmänniskor hade tydliga samband med och deras uppfattning av olika språkfel. De flesta testpersoner lade märke till språkfelen, men det skulle krävas en rätt obehaglig typ för att låta några snedsteg på tangentbordet krascha hela kontraktet innan det ens skrivits under.

Vad lär vi oss av den här historien? Jo, att det kan vara hög tid för lite självrannsakan. Om du vet med dig att du är språkpolis – även om du är det för att du bryr dig om språket och bara vill hjälpa till – så är risken stor att folk också uppfattar dig som en otrevlig skitstövel. Det gäller inte bara när du kommer med oönskade rättningar, utan kan vara ett genomgående drag i din personlighet. Naturligtvis gäller det inte alla, men resultaten ger klara besked: språkpoliser är mer sannolikt osympatiska, obetänksamma och – framför allt – det personlighetsdrag som allra tydligast hörde ihop med språkpoliseri: introverta.

Vänta här nu. Introverta? Ge mig ett ögonblick …

Hahaha, jag ber om ursäkt, kära läsare. Den här studien är helt klart propaganda, betald av extroverta, för att förtala oss inåtvända medborgare. Nej, studien ska naturligtvis tolkas som att vi introverta är mycket noggranna och gedigna i vår läsning. Visst lägger vi märke till stavfelen, men det betyder inte att vi klankar ned på avsändaren – och gör vi det så är det bara för att vi bryr oss om språket och vill hjälpa till. Den här studien visar att introverta är klyftiga människor som är mottagliga för intryck och har stor detaljkänsla. Japp. Här behövs ingen som helst självrannsakan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkpoliseri och social missanpassning

Härommånaden publicerades en språksociologisk studie som tyder på att personer som retar sig på språkfel ofta är mindre sympatiska eller mindre öppensinnade än andra. Kanske inte så förvånande, men många tyckte i alla fall det var skönt att få vetenskapligt bevis för att språkpoliser är skitstövlar.

I den amerikanska studien fick en blandad skara människor läsa påhittade mejlsvar till en påhittad bostadsannons på nätet: några med stavfel, några utan. Testpersonerna tyckte överlag att de som hade gjort fel verkade mindre intelligenta och mindre pålitliga, och var mindre villiga att hyra ut rummet till dem. Den andra delen av studien var ett personlighetstest, och här blev det spännande: de negativa bedömningarna hade tydliga kopplingar till vissa personlighetsdrag.

Forskarna har naturligtvis inte räknat på testpersonernas ”skitstövel”-nivå, men som läsare kan vi konstatera att de som störde sig mest på språkfelen också visade mindre önskvärda egenskaper i personlighetstestet. Sammantaget är de mindre överseende med sina medmänniskor, mindre öppna för nya upplevelser och mindre utåtvända och sociala.

(Eftersom jag själv är inåtvänd tänkte jag först ta illa upp, men sedan kom jag på att jag tjänar pengar på att rätta språkfel.)

Det finns många anledningar till språkpolisers beteende. De vill bara hjälpa folk, de vill gynna språkets utveckling, de vill känna sig lite duktiga … och somliga struntar i all anständighet och erkänner stolt att de hellre blir hatade än låter stavfel gå okritiserade. Även om det är svårt att ändra sina åsikter om språkfel så kan man åtminstone hålla dem för sig själv, för det sociala umgängets skull.

Men! De sociala reglerna gäller åt andra hållet också. Språkfel säger inte så mycket om skribentens intelligens eller pålitlighet (du har säkert goda och kloka vänner som inte är så noga med stavningen på nätet). Men om vi väger mellan två kandidater som verkar lika bra, så väljer vi hellre den som har ett välvårdat språk.

Alltså förstår vi att vi måste vårda vårt eget språk också, för att inte själva verka sämre än någon annan – till exempel när vi skriver ansökningar. En felskrivning är som att ha på mössan vid matbordet: den gör egentligen ingen skada, men det är ofint att inte ta bort den, för vi har (godtyckliga) regler som säger så. Den som låter den vara kvar behöver inte vara ointelligent och opålitlig, men saknar kanske lite social medvetenhet. Och det kan vara en nog så stor varningsklocka om det är någon du ska dela lägenhet med.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Det är helt sjukt vilka sjuka ord vi använt nu och förr

Marie i Bollnäs skriver (för hand!) om sina rysningar åt populära ord och uttryck som kommer och går. Nu för tiden är det mesta sjukt. Sjukt bra, sjukt duktig, sjukt intressant, sjukt frisk … ”De verkar ha ett väldans dåligt ordförråd”, säger Maries kompis Karin.

Nåja, den som retar sig på ett visst ord kommer förstås lägga märke till det oftare än vanligt. Och folk retar sig på olika saker; har den som alltid säger väldans i stället för väldigt också dåligt ordförråd?

Precis som Marie antyder är sjukt ett modeord, eller i alla fall en modern användning av ett gammalt ord. Just sjukt är ett förstärkningsord, alltså ett adverb som främst markerar större intensitet: något som är ”sjukt bra” är helt enkelt bättre än något som bara är ”bra”.

Från början användes sjukt mest för att göra negativa ord mer negativa, som ”sjukt dåligt” eller ”sjukt dum”, men eftersom det mest liknade en förstärkning så började det användas med positiva ord också. I dag har det gått varvet runt och blivit ett adjektiv igen, och betyder att något är utöver det vanliga: vi kan säga ”det var helt sjukt!” både om att vara med om en bilolycka eller att vinna en miljon på skraplott.

Det som kanske ger Marie rysningar är förstås att sjuk fortfarande finns kvar i sin vanliga betydelse, alltså ’vid ohälsa’ eller ’drabbad av sjukdom’. Det kan verka osmakligt, till och med stötande, att använda ett så laddat ord för så skilda betydelser.

Eftersom sjukt är ett modeord kommer vi sannolikt att använda det mindre ofta i framtiden (fast som allt mode så finns det kvar i garderoben och kan plockas fram emellanåt), men det innebär också att det föregicks av andra ord. För inte så länge sedan kunde saker och ting vara ”galet bra”, ”hysteriskt roliga” eller ”vansinnigt spännande”, och vid första anblick är det nog många som inte tycker att det är något konstigt med de orden.

Fast osmakliga och stötande, det får vi faktiskt medge att de är. Till skillnad från sjuk, som folk ändå är i största allmänhet, så handlar galenskap, hysteri och vansinne mer specifikt om psykiska tillstånd. Förstärkningsorden betecknar som sagt något utöver det vanliga, och dessa speglar en tid när det var acceptabelt att diskriminera människor för att de betedde sig mer eller mindre avvikande (hysteri är till exempel en påhittad sjukdom som sades orsakas av livmodern). Hur skulle det se ut om vi började säga ”helt autistiskt trevligt” eller ”alldeles bipolärt roligt” i dag?

Vi ska nog vara glada att det räcker med ”sjukt bra” nu för tiden. Men vem vet vad nästa modeord kommer bli? Jag tror att fett har en bra chans. Undrar om det speglar vår utseendefixering … eller bara vårt smakrikaste näringsämne? Det är ju fett gott.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vi samarbetar undermedvetet

Läsaren Rolf funderar på en rubrik i Söderhamnskuriren från förra året. Rubriken lydde ”Kvinna pekade ut mannen på moped”, en inte helt klar formulering. Den kan nämligen tolkas endera som att mannen sitter på moped, eller att kvinnan gör det. Jag gissar att de flesta gör den första tolkningen, även utan att läsa artikeln, och anledningen till det är ganska spännande!

Till att börja med är det rimligt, för det är helt enkelt svårare att peka ut folk när man sitter på moped. ”Peka ut” betyder i det här sammanhanget att ”identifiera eller ange för någon”, vilket vi också förstår av sammanhanget. Det betyder inte bara ”rikta fingret mot”, för det står i en tidning, och vi vet att tidningar skriver om intressanta saker. När vi väger mellan tolkningarna ”hon riktade fingret mot honom” och ”hon angav honom för myndighet” så känns den andra mycket troligare i sammanhanget.

Också ordföljden tyder på att det var mannen som åkte moped: ordet moped står närmare mannen än kvinna. Hade det i stället stått ”Kvinna på moped pekade ut mannen” hade det inte ens varit tvetydigt! När vi läser rubriken kommer vi alltså fram till att skribenten nog skulle ha formulerat sig annorlunda om det var kvinnan som satt på moped.

I språksociologi talar man om samarbetsprincipen. Den betyder att vi underförstått utgår från att det vi får höra är tillräckligt, tydligt, sant och relevant. När hjärnan möter rubriken ovan går den alltså igenom punktlistan ungefär så här:

”Okej, det här måste vara precis lagom mycket information – hade det varit mer skulle det bara bli pladdrigt. Informationen är också så tydlig som möjligt, så det finns en anledning att mannen står närmast moped. Det måste vara sanning, så jag kan stryka alla tolkningar som är ologiska eller omöjliga. Och det här är en tidning, så det måste finnas ett nyhetsvärde. Då finns bara en tolkning kvar!”

Sådana här processer pågår konstant i hjärnan när vi tar till oss språk – både skriftligt och muntligt. Vi väger tolkningar mot varandra under bråkdelssekunder tills vi stannar på den som verkar mest sannolik. Möter vi tvetydigheter tar det lite längre tid, och då reagerar vi som Rolf gjorde ovan. Är det ännu otydligare så ger vi upp; det går inte att tolka meningen. Otydlighet är förstås dåligt, i alla fall i journalistik, men för flytets skull är det bäst att undvika halvtydlighet också!

Förresten, när jag söker upp artikeln på nätet ser jag att rubriken har ändrats: nu står det ”Kvinna pekar ut mopedmannen”. Glasklart!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Skjut inte budbäraren – eller budskapet

Läsaren Anna-Lena ställer några språkfrågor som glider in på psykologin och sociologin. Hon undrar hur vanligt det är att man tappar förtroendet för en text om den innehåller många språkfel, och varför. Är det för att man är en ”språknörd”, eller har alla språket i ryggmärgen? Upptäcker alla problemen och reagerar olika, eller är det många som inte alls märker dem?

Mycket av detta kan sammanfattas med begreppet inlärd irritation. Man har fått lära sig att det är på ett sätt, och blir därför irriterad när man ser någon göra på ett annat sätt. Ibland kan irritationen vara välgrundad (det är fel att skriva sjuk hus), ibland överflödig (det är inte fel att börja en mening med och). Inlärd irritation drabbar de flesta, och i många fall kan det botas genom att man frågar sig själv: ”Varför blir jag irriterad på detta? Varifrån har jag fått den tanken?” och framför allt ”Har jag verkligen rätt?”

I och med internet kan väldigt många göra sin röst hörd. Därför möter vi där stora mängder text, med många språkfel och lika många irriterade tillrättavisningar. Inte sällan överlappar dessa, vilket ändå bevisar att man inte behöver vara språkexpert för att irriteras; det räcker med ett stort ego.

Jag tror inte jag är fel ute om jag svarar att alla är olika: somliga upptäcker instinktivt språkfel och väljer att reagera eller ignorera medan somliga oskyldigt läser vidare. Vi får ställa olika krav på olika texter. En statusuppdatering på Facebook torde förlåtas för sitt språk, medan vi har större krav på en uppsats, debattartikel eller budgetproposition. I en debatt sker det väldigt lätt att man angriper motståndarens språk i stället för dennes argument, och det är ju väldigt synd att låta ett bra budskap gå förlorat bara för att ett språkfel smög sig in.

Ha därför överseende med dina medmänniskors språkbruk! Men för din egen skull är det kanske bäst att vara korrekt; det finns alltid någon som vill dissekera dig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Är det så illa med ovårdat språk?

Språk skrämmer. Vi blir ”mörkrädda” när vi möter ett språkbruk som vi fått lära oss är fel – eller inte fått lära oss är rätt. Häftiga diskussioner blossar upp och man ser det som plikt att tillrättavisa såväl språk som skribent – oavsett om textens budskap faktiskt har blivit lidande eller inte.

I en undersökning vid Uppsala universitet 2012 skulle studenter läsa och bedöma en bloggtext. En grupp fick en variant full av särskrivningar medan en annan grupp fick en vårdad version. Undersökningen visade att den särskrivna texten inte alls uppfattades som svårare, utan tvärtom som aningen mer lättläst. Däremot tvivlade studenterna på skribentens kompetens och bedömde således texten som mindre trovärdig. Det största argumentet för korrekt språkbruk är att undvika missförstånd: känner du själv att du har svårt att greppa texter bara för en felstavning?

Språkliga fel är förstås bara ett första steg. När vi kommer till språkligt nydanande får man passa sig noga. Jag gillar allt som kan berika språket, men med tanke på det totala ramaskri som det gamla nyordet hen medfört så känns det som att somliga föredrar att hålla svenskan statiskt och ensidigt (svenska är visserligen inte ett fattigt språk, men det tar vi en annan gång). Även vi yngre studenter börjar komma in i åldern där de yngre generationernas kultur är skräp och tecken på förfall (”vadå, Disneyfilmer VAR mycket bättre på min tid”). När vi gamlingar försvinner ur leken så kan språket äntligen ta nästa steg – hade bakåtsträvarna fått som de ville hade vi fortfarande sagt smörgäss när vi menar smörgåsar (men Gud förbjude att vi börjar säga skärde i stället för skar).

Vi har alltså någon sorts belägg för att ovårdat språk inte är så himla svårt; den enda effekt det ger är att det retar folk (slå gärna upp inlärd irritation). Det kan tyckas onödigt att bry sig om ett korrekt språkbruk om de enda som blir lidande av det är de som hävdar att andra blir lidande av det. Tyvärr/lyckligtvis är just denna grupp så utbredd (har ni någonsin gjort ett betydelsebärande stavfel på Internet?) att vi måste ta hänsyn till dem. Inte hade ni läst den här texten om jag itne kndue stvaa?

Det finns en webbserie som heter Syftningsfel. Den uppdateras alltför sällan, men den granskar språkligheter på ett alldeles underbart vis. Låt mig avsluta med ett citat:

Det är en sak att hjälpa folk korrigera sina fel, men de flesta som hatar särskrivningar är riktiga översittare. […] nästa gång någon särskriver ett ord — låt det vara! Du kommer märka hur mycket bättre det är för blodtrycket.

– ”Särskrivningar”, Syftningsfel.se

Den här texten publicerades ursprungligen i Gefla Högtryck.