Mina damer, herrar, och alla däremellan och utanför!

Det kom in en språkspaning om ordet hen. Nu låter det som att jag kommer sparka döda hästar, men häng kvar. Spaningen gällde en konstruktion i stil med ”Mina damer och herrar och hen”, vilket frågeställaren tyckte lät helt galet. Jag håller med.

Problemet är förstås att hen är ett pronomen, medan damer och herrar är substantiv. Att säga ”mina hen” är lika besynnerligt som att säga ”mina vi” eller för all del ”mina hon”. Visst, det är inte omöjligt att använda pronomen substantiviskt, ungefär som ”blev det en han eller en hon?”, men det funkar väldigt sällan.

Avsikten är fin: att inkludera även de som inte är just damer eller herrar. Ett mindre problematiskt alternativ till ”mina damer och herrar” är ”kära publik” eller liknande. Det är fullständigt könsneutralt och omfattar alla tilltalade. Är problemet därmed löst?

Nja, ofta kan det ju finnas en anledning att markera vilka som finns i gruppen, för annars glöms de bort. ”Kära publik” innebär ett fullständigt osynliggörande av publikens grupperingar. Jämställt, absolut, men knappast inkluderande.

Personer som varken är damer eller herrar kallas icke-binära. Det är visserligen inte heller ett substantiv, men vi har en lång historia av att använda adjektiv som om de vore substantiv: vuxen, äldre, bekant och så vidare. För den som vill vara inkluderande fungerar alltså formuleringen ”mina damer, herrar och icke-binära”.

Men icke-binär är i och för sig inte ett oproblematiskt begrepp: det utgår ju från den binära, alltså tvådelade, könsuppdelningen som norm. Å ena sidan tar ordet avstånd från normen, å andra sidan kan det uppfattas som underordnat densamma. Det är som om ordet för kvinna skulle vara icke-man (detta är förresten bakgrunden till ordet kärring, som är bildat av karl). Att icke-binär dessutom är så långt, och relativt okänt, gör det än mer förståeligt att det inte används så ofta (och till exempel ersätts med det mer välkända hen).

Men vad gör väl det att ordet är problematiskt? Om de flesta icke-binära tycker att det är den bästa benämningen så bör den användas. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när språk standardiseras, till exempel hur etablerad och accepterad en form är, och hur bra den passar in i systemet. Men när det gäller hur individer eller grupperingar ska benämnas så är det faktiskt de berörda som har tolkningsföreträde.

Slutligen en uppdatering i min jakt på svenskans längsta morfem, alltså det längsta ordet som inte är en sammansättning eller avledning. Själv föreslog jag palsternacka, men bland läsarförslagen fanns gallimatias. Färre bokstäver, men en hel stavelse längre! Har någon ett förslag med fler bokstäver och minst fem stavelser? Annars har vi nog en vinnare!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det lärarna missade på grammatiken

Jag köper gärna populärvetenskapliga språkböcker. Tyvärr har jag ofta fullt upp med den mindre populära sorten, vilket förstås också kan vara givande, men det betyder att den lättsamma läsningen blir kvar på bokhyllan alldeles för länge. Andra gånger släpper romanförfattaren Sara Lövestam en ny språkbok och jag släpper allt för att ta del av det goda ordet.

Grejen med substantiv och pronomen är en uppföljare till Grejen med verb från häromåret, och ni förstår nog vilken ordklass det gäller den här gången. Lövestam behandlar allehanda aspekter hos substantiven, från de uppenbara som singular och plural, till de för svenskan avlägsna som illativ och ablativ. Allt på ett lättfattligt och komiskt sätt som kan få även en språkkrönikör att avundas (fast mest beundra).

För det är rolig läsning, så även den som inte gillar grammatik kan läsa boken och få sig ett skratt. Grammatikens stereotypiskt torra exempel och abstraktioner ersätts i stället med sagan om riddar Kasus, sonetten om pronomen eller en hetsig sms-diskussion mellan två sjöhästar. Det ska dock medges att när författaren fördjupar sig i pronomen kommer hennes nit och iver ibland i vägen för hennes humor, och läsningen blir aningen svårare (något jag känner igen från mina egna språkkrönikor, så jag förstår precis).

Men författaren tappar inte greppet om läsaren, även om dansen ibland blir så häftig att man blir yr, och när jag hittar takten står en sak tydligt: Lövestam varvar inte språkvetenskap och lust med varandra, utan slår ihop dem till en och samma sak.

Och det är förstås hela poängen med boken: språk är roligt och lustfyllt, och har du någonsin fått ett annat intryck så måste dina lärare ha missat något. Lövestams fascination för grammatiken är så framträdande att den ytligt intresserade recensenten skulle missta den för ”glimten i ögat”. För den som är lika språkfrälst som författaren själv är det däremot självklart att hennes ögon inte glimtar av ironi, utan tindrar av oförfalskad kärlek och passion till ämnet, och jag kan inte låta bli att läsa ut boken i ett nafs.

(Jag har förvisso en deadline att hålla, men hade boken inte inspirerat så hade du just nu läst en spalt om seriekomma i stället. Se detta som ett gott betyg.)

I boken spekulerar författaren om en framtida Grejen med ordföljd – en nåd att stilla bedja om – men när jag läser hennes fenomenala dialoger är det min inre teaterälskare som ropar högst: Sara Lövestam borde skriva en pjäs. Den behöver inte handla om språk; bara skriv den!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mer kontroversiellt än politik och religion

För några veckor sedan var det en snubbe som hade ett förslag, och Sverige skälver ännu av upprörda känslor. Det var inte det att han tog ställning i en kontroversiell politisk fråga, nej – han tyckte till om språkets framtid. Jag har skrivit om de och dem tidigare i år, men till skillnad från exempelvis påvebesök och presidentval så är vissa ämnen helt enkelt tidlösa.

Det anspråkslösa förslaget är alltså att sluta skilja på de och dem i skrift, eftersom vi ändå inte gör det i talspråket. I stället skulle båda ersättas med dom, ordet de flesta säger, eller de, ordet vi oftast skriver (de är nio gånger vanligare än dem). Motargumenten är att ordet skulle bli otydligt jämfört med de andra pronomenen, som ju fortfarande har fungerande objektsformer, och att texter som använder dem snart skulle kännas gammalmodiga och krångliga.

Det första argumentet faller snabbt: vi har inga problem med att orden uttalas likadant, så varför skulle stavningen skapa otydlighet? Å andra sidan är det sant att text blir svårare att läsa om den innehåller främmande ord eller stavning: det är därför rättstavning är så viktigt. Men samtidigt förväntas en lagom bildad person kunna läsa lite äldre texter: vi vet att det finns en gammal form som stavas gingo. Nog kan vi lära oss att det finns en gammal form som stavas dem? Ärligt talat, oroar vi oss för att det skulle bli svårt att lära sig så glömmer vi hela anledningen till att vi har den här diskussionen.

Det är inte det att jag vill propagera för hopslagningen av de och dem, men låt oss vara realistiska: språket förändras. Varför vara så rädda för en skriftspråklig förändring som varit verklighet i talet i över ett halvt sekel? Om vi så gärna vill skilja på de och dem, varför fnyser vi åt tanken på att börja skilja dem åt i talspråket igen? Svaret på båda frågor är att det inte är kul att ändra på något som man gör automatiskt. Därför blir vi upprörda när någon påpekar att förändringen är verklighet, men för sinnesron (och blodtrycket) är det nog bra att förlika sig med den.

En språklig nyhet blir regel först när de som använder den är gamla nog att påverka, och de som trotsar den är döda nog att inte göra det. Det kan vara en tröst att veta att även om alla svensklärare skulle börja lära ut konsekvent dom (eller de) i stället för både de och dem så kommer det offentliga språket, och språkvårdens rekommendation, förmodligen inte att slå om helt förrän eleverna blivit vuxna och hörs i offentligheten – och själva skriver ordböckerna.

Den här texten publicerades ursprungligen i Dalademokraten.

Språket är en prisutdelning

I våras skickade läsaren Margareta en fråga om det hon kallar för ”jag-reformen”. Förr i tiden sa man ”min syster och jag”, och fick bock i kanten om man satte jag först, men nu för tiden verkar det vara vanligast att säga tvärtom. Vad hände? Först och främst är det nog många läsare som inte ser vad problemet skulle vara, så vi kan kika på det först.

Kort sagt är det inte artigt att alltid sätta sig själv först. Häromveckan skrev jag ut en ny namnlapp till brevlådan, men trots att jag har bokstavsordningen på min sida kändes det ofint att skriva mitt eget namn överst. Tänk dig en middagsbjudning där värden serverar sig själv först och gästerna sist! Av samma anledning uppmanas vi alltså att släppa fram andra även i meningsbyggnaden. Tanken är fin, men tyvärr missriktad. Språket fungerar inte som en middagsbjudning, utan snarare som en prisutdelning.

Precis som guldmedaljen delas ut sist så nämner vi det viktigaste mot slutet av meningen, kanske för att det ska vara färskast i minne. Att säga ”min syster” först innebär att snabbt flytta fokus från henne till något annat. Jämför meningarna ”jag såg min syster på klubben” och ”på klubben såg jag min syster”. I den första är platsen viktigast, och i den andra är systern det.

Artighet är viktigt, men artighet i grammatiken är något helt annat än artighet i matsalen. Visst ska dina gäster få första portionen mat, men dela ut guldmedaljen sist så vinnaren inte överglänsas av bronsmedaljören!

Å andra sidan behöver bockar i kanten inte bara anklaga barn för egoism; att börja meningar med jag kan vara fel av andra skäl. Det kan nämligen leda till en av svenskans dödssynder: upprepning. Vi säger inte ”Min syster kom på middag, och min syster hade en present med sig”, utan byter ut det andra min syster mot hon, eller stryker helt och hållet. Annars blir meningen bara konstig.

När vi pratar om samma grej flera gånger börjar vi undermedvetet att använda pronomen – eller plocka fram synonymordboken. Men jag är redan ett pronomen, och saknar synonymer. Därför är det väldigt vanligt att ovana skribenter, som skolbarn, börjar var och varannan mening i sitt sommarlovsbrev med ”jag”. Att kunna variera språket är viktigt, inte av artighetsskäl, men väl av läslighetsskäl: ser varje mening likadan ut så tröttnar vi snabbt.

Så vill du vara artig är det klokast att säga ”jag och min syster”, för då får hon större fokus. Vad gäller min brevlåda så följde jag samma princip och satte det viktigaste sist: ”Ingen reklam, tack!”

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En best är inte ett monster

Jag översätter en historia där ett barn möter ett monster. De två skyr varandra i början, men blir till slut vänner. Hela tiden, oavsett deras relation, använder barnet samma ord om monstret: the beast.

Den vanliga svenska översättningen är odjur. Annars finns det direktöversatta best, eller helt enkelt monster. Kanske inte ord man använder om en vän, men vi får tänka oss att orden inte bara betyder att varelsen är skrämmande utan också respektingivande.

Till en början körde jag på med odjur, som kändes lämpligast för en svensk publik. Men jag märkte snart några besynnerliga egenheter i översättningen: barnets attityd kändes mer föraktfull, till och med i meningar där ordet inte förekom över huvud taget! Jag provade att byta ut odjur mot best, och attityden förändrades i ett nafs. Plötsligt verkade barnet mer tillgivet, och dessutom blev texten tydligare och lättare att förstå. Hur gick det till?

Förr i tiden hade svenska språket tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. De genusmedvetna 1700-talssvenskarna tyckte det här var lite onödigt, och slog sakta men säkert ihop maskulinum och femininum till utrum. I praktiken innebär det att vi inte kallar himlen för han eller solen för hon längre, utan använder det nya ordet den. Samtidigt lever neutrum-ordet det vidare, och används nu som alltid om saker som inte tillskrivs något kön, som bord, vatten eller hemmabiosystem.

Saker som kallas för det saknar kön, men också känsloliv, intelligens och medvetande. De är helt enkelt döda ting. Det betyder inte att allt som kallas för den är levande (även om vi kanske ansåg det en gång i tiden), men däremot att allt som är levande nästan alltid kallas för den. Att kalla en levande varelse för det är inte bara grammatiskt fel; det är ofta en grov förolämpning.

Därför valde jag att kalla varelsen för besten, för då kommer även meningar som inte använder ordet att låta bra: ”Den såg på mig” låter trevligare än ”Det såg på mig”, speciellt när barnet insett att besten inte var ett monster ändå. Monster och odjur är tyvärr för obehagliga för att svensk grammatik ska låtsas att de har medvetande.

Visst har den här regeln undantag: vi säger det om lejon och får, och också om ordet djur, kanske för att markera att det är skillnad på djur och människor. Men när det kommer till människor använder vi alltid den, eller ännu hellre han, hon och hen.

Förutom när det gäller barn, som vi faktiskt säger det om. Helt i linje med grammatiken; barn är ju monster på riktigt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

De dansar vals, dem dansar tango

Monika i Ludvika undrar varför dem ofta ersätts av de nu för tiden. Andra läsare kanske opponerar sig och tycker att folk skriver dem när det ska vara de. Ytterligare någon förfasas över att både de och dem är på utgående och håller på att ersättas av dom. Hur ligger det egentligen till?

Naturligtvis är varken de eller dem på väg ut. De står snarare och tar ett glas lite för sig själva, tittar på klockan och undrar om det inte är dags att tänka på refrängen, men inser att natten ännu är ung och stärker sig med något kaloririkt. Till skillnad från den minderåriga dom släpptes de åtminstone in på festen.

Men det är sant, både de och dem är lite överförfriskade; dem har velat visa sig på styva linan några gånger när Subjektsvalsen har spelats – annars är det ju de som äger dansgolvet då – och de har resolut hämnats genom att allt oftare knuffa bort dem under Objektsatstangon utan att någon lägger sig i.

(Ja, de och dem dansar vals och tango. Dom är mer ungdomlig och dansar bugg. Mina yngsta läsare fattar ingenting och dubsteppar till nästa sida.)

Svårigheten att skilja på de och dem kommer av att båda uttalas likadant. Det var bättre förr, när de uttalades ”di”! I allmänhet ska de användas som subjekt, och dem som objekt, men på grund av det förvirrande uttalet kommer vi nog att behöva hitta en kompromiss inom två generationer.

Däremot ger Monika exempel som faktiskt redan börjat tumma på rekommendationerna: ”Man kan se de som springer i tävlingen”. I en satslösning av den meningen är ”man” subjekt, och objektet är ”de som springer i tävlingen”. I objekt borde det stå dem, men det är som sagt ingen som lägger sig i när dem knuffas bort från objektssatser. Utanför sitt sammanhang ser ju objektet ut som början till en egen mening, och i den meningen är de subjekt – då blir det fel med dem! Därför är kompromissen att i objektssatser är både de och dem rätt.

de och dem fungerar lika bra om det går att skriva som efter, fast det gäller bara om det dessutom går att ha en preposition innan (i Monikas mening fungerar ). Men glöm krånglet: den bästa och enklaste minnesregeln är att du ska kunna byta ut de mot vi, och dem mot oss!

Den nya rekommendationen gör att de accepteras lite oftare. Om två generationer kanske vi alltid kommer att skriva de? Inte omöjligt, fast nackdelen är att uttalet är helt annorlunda. Men det löser nog sig själv, för vi börjar ofta uttala ord som de stavas i stället för tvärtom.

Det fenomenet är kanske ett ämne värt att ta upp någon gång.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

En kan tycka att man ska vara tydlig

Det har säkert inte undgått er att senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista släpptes i veckan. Och ja, hen är ett av de tillagda orden, men det har alla andra redan talat om för er. Varför pratar ingen om åsiktskorridor? Det fanns med på Nyordslistan 2014, och har redan hunnit komma med i SAOL!

Ett annat ord från Nyordslistan är det generella pronomenet en, som alternativform till man (”en ska aldrig säga aldrig”). Det har inte lagts till i senaste SAOL … eftersom det funnits med sedan allra första upplagan 1874! Ordet har använts dialektalt sedan lång tid tillbaka, men SAOL tillägger ständigt att det är vanligare med man (”man ska aldrig säga aldrig”). En har också fått uppsving som ett icke-könsmarkerande alternativ, men eftersom ordet försöker ersätta ett befintligt ord i stället för att fylla en språklig lucka (som hen gjort) så kämpar det i uppförsbacke. Och motvind.

Pronomenet man är förstås släkt med substantivet man, som från början inte syftade på karlar utan på vilken människa som helst. I vissa gamla ord är ursprunget tydligt: mannaminne betyder ’så länge mänskligheten kan minnas’, och har inget att göra med karlars förmåga att glömma bort saker. Det syftar inte heller på lyckliga minnen av barndomens mannagrynsgröt.

Men ord och betydelser förändras, och även om pronomenet man var tänkt att fungera könsneutralt så är det svårt att hålla den tanken när substantivet blivit maskulint. Å andra sidan har vi människa, som i dag är det könsneutrala ordet – men från början var det feminint! Det händer än i dag att hon användas när det handlar om människor i allmänhet: ”människan är vad hon själv gör sig till”.

Så borde vi använda en i stället för man? Nja, sanningen att säga så borde vi låta bli båda två! Dessa generella pronomen är i många fall helt onödiga, och bidrar bara till att osynliggöra den omtalade. ”En tycker det får räcka” kan lätt formuleras som ”jag tycker det får räcka”. ”Man kan också mejla oss” blir tydligare som ”du kan också mejla oss”. Och om en mening gäller alla, inklusive avsändaren, fungerar det bra med vi – som i början av det här stycket.

”Man grep fel person” öppnar för missförstånd, till skillnad från ”de grep fel person” eller varför inte ”polisen grep fel person”. Och om det är polisen som meddelar det här? Då borde de ju säga ”vi grep fel person” och inte låtsas skylla på någon annan! Jämställdhet i all ära, men frågan om generella pronomen har inte bara med genus att göra; den handlar om tydlighet och ärlighet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Både luckor och sängar och både

Ibland hittar man luckor i språket, alltså att det saknas ett lämpligt eller effektivt uttryck för något. Många luckor är man ensam om, till exempel ’luckan mellan sängen och väggen’ (som på västafrikanska språket mandinka heter bakatoo!). Vissa luckor märker nästan alla, som den för ’icke närvarande person vars kön man inte känner till’ (en lucka vi sedermera fyllt med hen).

Eller den här luckan: ett ord som både, fast för tre stycken. Man kan säga ”både du och jag ska sova”, men det blir konstigt med ”både du, jag och Leif ska sova”. Ordet betyder ungefär ’inte bara någon utan alla av de två’, och därifrån är steget kort till att vilja säga ’inte bara någon utan alla av de tre’. Det är en väldigt specifik betydelse, och hade vi inte haft ordet både så skulle vi inte sakna ett motsvarande ord för tre, för vi skulle inte tänka i de banorna.

Men nu gör vi det, så låt oss fylla luckan. Vad sägs om tirde? ”Tirde du, jag och Leif ska sova”!

Vi är bekanta med singularis och pluralis, ordböjningar beroende på hur många saker man talar om: en näsa, flera näsor. För länge sedan fanns en till böjning, dualis, som gällde tvåtal: en näsa, två näson, flera näsor. Den här formen lever kvar i orden ögon och öron, som man ju oftast talar om i par.

Ordet både är ett dualisord: det gäller två stycken. Det har en släkting i ordet båda, som heter alla i plural. Så när vi ska prata om ”båda tre” säger vi helt enkelt alla; mer exakt behöver det inte vara. Men både har ingen pluralform, och därför har vi en lucka för ’både fast om tre’. Men det skulle innebära trialis, vilket svenskan aldrig haft! Det vi egentligen borde leta efter är ett ’både fast om många’ – annars kommer vi snart efterlysa ett för fyra och fem och så vidare.

Språkliga luckor måste vi fylla gemensamt, så att alla använder samma ord. Då är tidningsspråk en bra mall, eftersom många möter det varje dag. Och ärligt talat, om inte ordet hen hade uppmärksammats så himla mycket i tidningar så hade det aldrig kommit in i SAOL. Så har tirde en bra chans nu när det står i tidningen?

Nja, även om det skulle fungera så skulle det också öppna nya luckor. I stället har jag ett annat förslag: vi släpper tanken att både måste syfta på två, och låter det bli en fullvärdig pluralform. Då blir det lika rätt att säga ”både du och jag skulle sova” som ”både du, jag, Leif och Rakel gled ned i bakatoo i stället”.

(Och till den som funderar: bägge betyder exakt samma sak som båda i modern svenska!)

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Jag behöver inte vara med

Häromdagen fick jag en fråga om varför man ibland utelämnar jag i sms-språk. Alltså, varför man korthugget skriver: ”Ska åka på tivoli med barnen.” Kikar vi närmare på olika konstruktioner märker vi att jag bara utelämnas när det står först i meningen; det måste stå kvar i ”Det tycker jag låter roligt.” Fast i den meningen kan man i stället utelämna det, så det verkar som att vi gillar att stryka meningens första ord – i både sms och talspråk.

I skolan lär vi oss att en sats åtminstone måste ha ett predikat (verb) och ett subjekt. Men det gäller inte överallt; i många språk räcker det med predikat. Svenskans så kallade subjektstvång innebär att vi ibland skapar meningar som vid eftertanke är riktigt konstiga. Vad är det egentligen som snöar i satsen ”det snöar”, och vad är soligt i satsen ”det är soligt”? Svenskan är ogrammatisk utan subjekt, alltså måste vi ibland klämma in ett det – som inte syftar på någonting alls.

Vi kanske börjat fatta hur underligt det kan bli, och därför tummar vi på subjektstvånget när subjektet är innehållslöst (det) – och när det syftar på talaren själv (jag). Vi tycks räkna med att man utgår från sig själv i personliga texter och informellt tal, och om det är uppenbart vem som är avsändare (för att det finns en underskrift, eller för att vi står öga mot öga) går det bra att skippa jag. Samtidigt är det ingen som tror att det är ”jag” som snöar, därför fungerar också ”Har snöat två decimeter här” utan problem.

Så länge sammanhanget förtydligar kan vi egentligen stryka de flesta subjekt. Vi hoppar gärna över subjekt i uppmaningar (”Städa upp!”) eller subjekt som nyligen använts, till exempel i ”Hon gick hem och lade sig i sängen”, där det egentligen fattas ett till hon före lade. Så har vi gjort hur länge som helst utan att någon brytt sig.

Och apropå vad vi gjort hur länge som helst: för väldigt länge sedan hade svenskan faktiskt inget subjektstvång! På den tiden hade vi flera olika verbböjningar, så pass att verbet kunde antyda vem subjektet var. ”Gick på bio i går” var inte bara sms-språk för sjuhundra år sedan, och var man flera som gått på medeltidsbio så räckte det med att säga ”Gingo på bio i går”; gingo är ju pluralformen!

Svenskar som lär sig språk utan subjektstvång (som spanska eller finska) brukar blanda ihop verbformerna eller ta med överflödiga subjekt, för vi är så vana vid att göra så. Och ibland gör vi samma fel när vi ska försöka låta gammalmodiga: att säga ”jag gingo på teater” har aldrig varit korrekt svenska!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Talkarriärens inledning

Förra veckan fick jag en till kusin (min familj är kaniner), och det innebär att min morbror än en gång blivit pappa och att hans fru blivit mamma. Sannolikt kommer något av de orden också bli det första ord som barnet lär sig, men varför är det så? Visst brukar små barn hänga mycket med sina föräldrar, men hur kan de lära sig vad de heter? För att lära sig ordet mamma måste man också höra ordet väldigt mycket, alltså måste de flesta mammor prata om sig själva hela tiden. Jag sympatiserar med mammorna – jag gillar också att prata om mig själv – men stackars barn som måste stå ut med att höra en oändlig ström av personliga problem!

Okej, så illa är det kanske inte. De flesta mammor kan intyga att man sällan pratar om sig själv med barnet; det man säger är i stället saker som ”mamma ska byta blöja”, ”ska mamma hämta nallen?” och ”nu orkar mamma inte höra mer skrik”. Meningarna handlar om barnet, och ordet mamma är bara med för att visa att mamman är barnets trogna tjänare! Spädbarn är nämligen ännu mer egotrippade än sina föräldrar, och därför måste man fjäska något enormt för de små liven!

(Tar man steget längre så blir man en curlingförälder, ett ord vi kan prata mer om när min kusin blivit äldre.)

Men varför säga mamma eller pappa när man kan säga jag? Det är ju så vi pratar med andra människor, så varför inte med barn? Jo, spädbarn har ju inte alla hästar hemma, så för dem är ordet jag väldigt intetsägande. Av samma anledning säger man inte du, utan helt enkelt barnets namn: ”Ska pappa följa med Pyret till mormor?” Barnet lär sig snabbt vem som är pappa och vem som är Pyret, så det är lätt att förstå meningar som innehåller de orden. Jag och du är däremot relativa och handlar om olika personer beroende på situation, vilket är lite svårt för barn att förstå. Pronomen är helt enkelt överkurs i den åldern (pappa är visserligen också ett relativt ord, men så vitt Pyret vet finns bara en pappa i världen).

Det första ordet är ett som är lätt att säga och som man haft i sin närhet, därför är mamma och pappa vanliga. Barns första ord kan säga en del om deras tillvaro: hälsar många på barnet kan det första ordet bli hej, och uppmärksammar man barnet på omvärlden kanske ordet blir titta. Ett barn som växer upp med en hund kan inleda talkarriären med vovve, och är barnet alltid med sitt gosedjur kanske första ordet blir nalle.

Eller som med min moster: när hon var spädbarn var hon ofta med min då tonårige morbror, så hennes första ord blev – naturligtvis – fan.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.