Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkriktighet i juletid

Många läsare har bett om lite mer undervisning i språkkrönikan; om viktiga regler som skolan inte längre tar upp. Därför ska vi i dag titta på två klassiska språkriktighetsfrågor!

Heter det ”tomten är rödare än jag” eller ”tomten är rödare än mig”? Den klassiska ståndpunkten för språkmedvetna är att ”än jag” är det enda rätta. Än är nämligen en subjunktion, alltså en bisatsinledare, och bisatser innehåller verb. Det finns alltså ett underförstått verb efter jaget (”tomten är rödare än jag är”), fast varför skulle den som är noga med språket stryka ett så viktigt ord som verbet?

Låt oss byta ut jaget. Ingen förnekar att ”tomten är rödare än sin ren” är en korrekt mening, men vad händer om vi sätter tillbaka det underförstådda verbet? ”Tomten är rödare än sin ren är” känns inte så bra. Då är det rimligare att tolka än som en preposition, som bara ska följas av ett objekt. Betyder det att ”rödare än mig” är mer rätt?

Nja, det kan bli fel med ”än mig” också. Jämför ”tomten gav mamma fler julklappar än jag” och ”tomten gav mamma fler julklappar än mig”, två meningar som betyder olika saker! Första meningen kan utökas till ”tomten gav mamma fler julklappar än jag (gav henne)”, och andra till ”tomten gav mamma fler julklappar än (han gav till) mig”. Valet mellan ”än jag” och ”än mig” är alltså en fråga om betydelse, inte språkregler – och när betydelsen är densamma blir valet av ordform mest en fråga om smak.

Heter det ”storebror kommer hem innan jul” eller ”storebror kommer hem före jul”? Den klassiska uppfattningen är att ”före jul” är rätt, eftersom före är en preposition som alltså kan följas av ett objekt, medan innan är en subjunktion och måste ha en bisats efter sig. Till exempel skulle ”innan det blir jul” vara rätt. Fast om ”tomten är rödare än jag” är rätt för att det finns ett underförstått verb så borde väl ”storebror kommer hem innan jul” vara rätt av samma anledning?

Jämför i stället meningarna ”storebror kommer hem innan i morgon” och ”storebror kommer hem före i morgon”. Många föredrar nog den första meningen, trots allt – fast säkert inte alla. Det ser alltså ut som att innan fungerar utmärkt som tidsmarkerande preposition, medan före passar bäst om rumsliga förhållanden. Det går alltså bra med ”storebror kommer hem innan jul”, men inte med ”storebror stod innan mig i kön”.

När två uttryck är korrekta är det klokt att välja det som inte irriterar läsaren, men som vi har sett är det inte alltid så enkelt; ibland kommer båda alternativ att reta upp folk!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Var och vart rör sig talspråket?

I dag ska vi titta på en klassisk språkfråga från Birgitta, som hör yngre radiopratare säga ”Vart bor du?” och undrar om man inte får lära sig skillnaden mellan var och vart längre. Jag vet inte vad som händer på svensklektionerna, men jag kan heller inte klandra lärarna som inte lär ut språkliga nyansskillnader. Det är ju ingen som lär oss skillnaden mellan slå och boxa, uppifrån och ovanifrån eller ett oräkneligt antal andra ord som liknar varandra, utan vi förväntas snappa upp det på egen hand när vi tar till oss vårt modersmål.

Det innebär också att vi snabbt kommer att glömma lektionen om det vi lär oss inte finns i verkligheten. Språkregler är ju inte föreskrifter, utan bara beskrivningar av hur språket ser ut, och om beskrivningen är fel så blir den meningslös (detta påminner speciellt om hittepåregler som ”man får inte börja en mening med och”).

Jaha, så var och vart betyder alltså samma sak? Nja, det är snarare fråga om dialekt. Här i krokarna säger vi oftast vart i stället för var, men längre söderut är det var som är överrepresenterat (och längre norrut väljer man en tredje väg och säger vars). Och som med alla dialektdrag kan ingen tvinga någon att skilja var från vart, eller för den delen vart från blev (vilket är en helt annan historia).

Men vad är skillnaden då? Jo, var frågar efter en position (”Var bor du?” – ”I centrum”). Vart, som är en förkortning av varåt, frågar efter en riktning (”Vart åker du?” – ”till centrum” eller kanske ”norrut”). Alltså skulle ”Vart bor du?” besvaras med ”Söderut”, och ”Var åker du?” med ”På vägen”, men om du svarar på det viset kommer du oundvikligen att uppfattas som dryg. Och ärligt talat, om du vill vara dryg kan du lika gärna besvara ”Var bor du?” med ”I ett hus” och ”Vart åker du?” med ”Till en stad”.

Är det inte viktigt att skilja på var och vart då? Tydligen inte i talspråket. Om det hade varit viktigt så hade vi ju skilt dem lika problemfritt som ovanifrån och uppifrån, men det verkar som att vi kollektivt känt att det här är en ganska onödig skillnad, precis som vi tidigare kände att det var onödigt att skilja på ”vi gick” och ”vi gingo”. Sammanhanget gör ju tydligt om frågeställaren är mest nyfiken på position eller riktning. Svaret på frågan i rubriken borde alltså vara ”i vårt gemensamma bruk, och ständigt framåt!”

Å andra sidan är offentligt skriftspråk fortfarande konservativt, så där är det än så länge bäst att hålla isär var och vart. Mest för att ingen läsare ska irritera sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Mellan Åland och Filippinerna

Sist jag var på affären och handlade några kilo bananer (det var extrapris) träffade jag min gamla musiklärare. Han står förmodligen jämt där vid frukthyllorna, för i skolan ville han alltid att vi skulle sjunga ”vi käkar äpplen, vi käkar päron, vi käkar gula och mogna och vridna åt höööger – bananer!”

Men den här gången ville han inte prata bananer, utan hade en språklig fundering (fler sådana, tack!). Han sa att när man pratade om Filippinerna på hans tid så sa man alltid ”på Filippinerna”, och det är så han själv brukar säga. Men nu för tiden hör han oftast att till exempel nyhetsuppläsare på radio och tv säger att det händer saker ”i Filippinerna”, så då måste det ju vara det som är rätt?

Hans attityd – att majoriteten har rätt och han själv kan ha fel – är väldigt hälsosam. Som språkvårdare får man ofta upprörda frågor av typen ”alla säger så här, men det kan väl inte vara rätt?!” Frågeställarna brukar bli mäkta besvikna när man svarar att ”jo, det är faktiskt rätt”; de tycker att den riktiga svenskan misshandlas och förstörs.

Men ”riktig svenska” är en myt: alla tycker att deras eget språk, som de lärde sig som unga, är det bästa – trots att alla, även jämngamla, har olika språk.

Men! Att en ny sak är rätt betyder inte att en gammal är fel. Så är det i frågan om i eller Filippinerna: båda alternativ är lika riktiga. Språkriktighetsboken (som låter som viktigpettrarnas bibel, men i själva verket bara är ett väldigt omständligt sätt att säga ”ingen har fel”) har ett helt kapitel om just den här språkfrågan. Vanligtvis när man pratar om en ö (eller halvö eller holme eller ögrupp) så säger man att man är den. Men när man pratar om ett land eller ett annat administrativt område säger man att man är i det.

Så har vi platser som Filippinerna, som är både en ögrupp och ett land. Då får man helt enkelt bestämma sig för vilket man syftar på: Pratar man om en vulkan så är det geografiskt bundet, och då kan fungera bättre. Men handlar det om ett presidentval så har det med administrationen att göra, och då kan man välja i. Och pratar man om något på havet, mellan öarna, väljer man nästan alltid i Filippinerna.

Men eftersom det sällan blir missförstånd är i och i princip utbytbara. Det fungerar förstås alltid att följa majoriteten … fast olika platser behandlas på olika sätt: vi säger nästan aldrig på Japan eller i Åland. Dessutom finns specialfall som Irland: ön och nationen har inte samma gränser, och därför blir det extra noga vilket ord man väljer!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.

Något till språkpoliserna

Nu har jag lallat runt med min demokratiska inställning ganska länge: ”det finns inga fel” och så vidare. Jag hör språkpolisens klagan, så nu drar vi upp ett hederligt exempel normerande språkriktighet!

Det blir en klassiker: före och innan. Argumentet är att orden inte är utbytbara, utan man ska vara noga med vilket man använder i vilket sammanhang: ”sluta särskriva innan jag blir galen” är riktigt, likaså ”han slutade särskriva före henne”. Byter man ut innan mot före i första meningen blir den ganska konstig, men byter man ut före i andra meningen är den största faran att väcka någons inlärda irritation.

Språkriktighet har mindre att göra med vad som är ”korrekt” och mer att göra med ”det folk stör sig minst på”. Därför kommer jag nu ge ett facit för att dels undvika griniga språkpoliser, dels lära sig vad man kan gnälla på hos andra.

Före är i första hand en preposition. Den betecknar alltså subjektets position i förhållande till ett objekt: stå före i kön, före Kristus. Innan är i första hand en subjunktion. Den inleder alltså en bisats, och bisatser känner man igen på att de innehåller ett verb: innan hon lärde sig, innan morgonen kommer.

Men, och här får de språkkonservativa ryckningar i ögonlocken, innan kan också vara preposition. Det är inte fel att säga ”kom innan i morgon”, tvärtom har det nästan helt ersatt ”kom före i morgon”, som länge sågs som det enda alternativet.

Detta har att göra med tid och rum. Före har länge betecknat en plats i både tid och rum, medan innan bara betecknat position i tiden. Innan har sedermera tagit över tidsrollen mer och mer, så före får nöja sig med att prata om en plats i rummet. Vi säger alltså ”huset byggs innan vintern”, för både husbygget och vintern är händelser i tiden, och ”huset står före avfarten”, för både huset och avfarten är föremål i rummet.

Man kan säga ”huset byggs före vintern”, men säger man ”huset kommer innan avfarten” så kommer somliga invända. Däremot går det att tolka den andra meningen som att huset kommer glida förbi bilen innan avfarten kommer att göra det, alltså en händelse i tiden.  Säger man ”huset byggs före/innan avfarten” så möts man av förvirring vilket man än väljer: ”vadå, ska de bygga huset innan de börjar bygga nya avfarten?”

För att glädja den språkkonservativa kan jag tillägga att innan var en preposition långt innan det blev en subjunktion, och det heter innan dess, aldrig före dess!

Kort sagt: innan är en subjunktion eller preposition som betecknar tid; före är en preposition som betecknar rum.

Då kan man förstås fråga sig om det finns en subjunktion som betecknar rum? Svaret är nej.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.