Förmiddagen är den tid på dygnet när någon har försovit sig

En sen frukost när min nya rumskamrat börjat komma till rätta hemma hälsade jag ”god förmiddag”. Hon blev förvirrad, ”isn’t it ’god morgon’ in Swedish?” Jag insåg att förmiddagar kanske inte är ett koncept på kontinenten, och förklarade att det motsvarade ”good forenoon”. Hon hånade mig för att jag använde så ålderdomlig engelska.

Jag sa att det faktiskt är helt vardagligt att prata om förmiddagar på svenska, även om man släppt det i engelskan och hennes modersmål nederländskan. Förmiddagen är förstås det som kommer efter morgon men innan middag.

(Varför heter det förresten att vi äter ”middag” på kvällen? Jo, för länge sedan åt vi dagens största måltid mitt på dagen – middag. När vi började jobba utanför hemmet gick middagen inte ner i matlådan, så vi sköt upp den tills vi kom hem igen, men behöll dess namn.)

Språkvetare får ofta frågor om vad ord betyder, men för att definiera ämnesspecifika ord hänvisar vi hellre till de som jobbar med orden. För tider på dygnet måste det väl vara typ meteorologerna eller urmakarna eller nåt?

Inte det? Nähä, okej, det korta språkvetarsvaret är att orden betyder det som avsändaren och mottagaren tycker att de betyder … vilket förstås blir problem när personer har olika uppfattningar.

Vi alla har ett betydelsefält kopplat till varje ord, och i mitten av fältet finns en prototypbild. Det vill säga att om jag säger ”fisk” så får du en viss bild i ditt huvud, och den bilden är förmodligen ganska lik den bild jag har i huvudet. Kanske något som påminner om en mört, en av Sveriges vanligaste fiskar. Helt klart är att ingen av oss omedelbart får upp en bild av en hammarhaj, fast det också är en fisk. Och vid en delfin har de flesta av oss korsat fältets gräns.

Prototyperna och fälten är nödvändiga för att vi ska kunna kommunicera. Även om min prototypfisk snarare liknar en abborre så är vi förmodligen överens om att de ligger i samma fält, och då förstår vi varandra. Vi kanske inte är helt överens om gränserna, men det blir bara problem när vi faktiskt rör oss i ytterkanterna (som barn tyckte vi kanske att delfiner var fiskar).

För tid på dygnet är det mycket vanligare att röra sig i gränsområden, eftersom vi förlitar oss på klockslag. Om jag ska boka tid och säger att det passar på morgonen så blir jag besviken om det står 11.00 på tidkortet. Därför är språkfrågor om tider på dygnet väldigt vanliga, och det bästa svaret jag kan ge är att morgon och förmiddag delvis överlappar varandra.

Fast när är det i så fall motiverat att säga ”god förmiddag” i stället för ”god morgon”? Jag gav min rumskamrat visdomsordet att ”god förmiddag” gör sig allra bäst som passiv-aggressivt svar till den som hälsar ”god morgon” efter att ha försovit sig.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Livsmedelsetiketter styr inte över ditt språkbruk

I sommar har representanter för USA:s livsmedelsmyndighet gått i EU:s fotspår och satt ner foten för okynnet att kalla vissa matiga vätskor för mjölk om de inte har utvunnits ur ett djur. En mandel har ju inga spenar! Ur affärsmässig och juridisk synpunkt är det en rimlig begäran, men den går på tvären mot språket.

Ordet mjölk är mycket gammalt, och har förmodligen i alla tider använts om di, eller ”juversekret” som EU-domstolen kallar det. Men det har även en månghundraårig historia av att användas om andra vita vätskor, som kautschukmjölk (alltså gummivätska) eller kokosmjölk (alltså kokos blandat med vatten). Varför förbjuda det nu? Det handlar förstås inte om en språkriktighetsaktion, utan att mejeriindustrin tappar marknad och vill skydda sina produkter.

Då och då blir skyddade varumärkesnamn så spridda att de tappar sin koppling till själva varumärket, och blir generella ord för liknande produkter. Detta öde har bland annat drabbat frigolit, termos och adrenalin, men det kanske är historier för en annan språkkrönika.

Mjölk är förstås redan språkligt allmängods, så argumentet är inte att varumärket ska skyddas, utan att ordet måste användas korrekt för att inte vilseleda (lätt hänt att tro att nötmjölk kommer från nötkreatur). I teorin skulle konsumenter kanske uppfatta sojamjölk som något annat än sojadryck: dryck är ju bara något man dricker, men mjölk kan man ha på flingor, i matlagning och som ett utmärkt komplement till ett land av honung. Vem väljer dryck när det står mjölk i receptet?

Förmodligen ganska många. Vi är ändå väldigt duktiga på att ersätta smör med margarin, i såväl recept som språk. Förresten har Sverige redan begränsningar på vad livsmedel får heta, och det har inte hindrat mjölksubstituten från att bli mer populära här. Oavsett vad det står på etiketterna är samhället ännu inte så totalitärt att det kan hindra oss från att till vardags kalla margarin för smör, eller rismjölk för mjölk. Hade hasselnötsindustrin känt sig hotad av hur bra macadamianötter säljer så hade vi garanterat sett krav på att de måste byta namn till macadamiafrön ”för att inte vilseleda”.

Finns det ingen praktisk skillnad mellan två ting – nötter och macadamianötter, smör och margarin, mjölk och havredryck – så kallar vi dem för samma sak. För mjölkindustrin finns förstås en väldigt kännbar praktisk skillnad, men det är knappast namnets fel.

Namn är symboler, och bestämmelserna kring varunamn är symboliska åtgärder. Symbolhandlingar är absolut viktiga, men de löser sällan problemet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vi har så mycket att lära oss av Pokémon

I maj skrev jag att det sällan finns någon naturlig koppling mellan ett ord och det betecknade, undantaget namn på ljud. Samma vecka som den texten gick i tryck anordnades den första konferensen om ”pokémonastik” i Tokyo, och hur oseriöst det än låter kan mycket som presenterades där utmana idén om språkets godtycklighet.

Ordet pokémonastik är en sammansättning av Pokémon och onomastik, alltså namnforskning. Föredragen handlade därmed (främst) om forskning på Pokémonnamn, och varför lägger seriösa namnforskare tid på det? Jo: det finns strax över 800 olika Pokémon (än så länge), så materialet är relativt stort; namnen är översatta till många språk, så det går att göra mellanspråkliga jämförelser; och kanske mest spännande är att alla Pokémon har förbestämda värden, så det går att värdera och kategorisera namnen.

Förnamnsforskare har hittat på ett sätt att beräkna ett namns ”könsvärde” baserat på dess struktur. Till exempel har kvinnonamn i allmänhet fler stavelser än mansnamn, så ett namn med många stavelser får höjt feminint värde. Men detta är en ostabil värdering som skapats för att forskare ska kunna sätta in en komplex värld i prydliga tabeller.

Hos Pokémon finns redan prydlig statistik tillgänglig, som ett viss monsters styrka och snabbhet, vikt och storlek, utvecklingsstadium med mera. Tänk vad lämpligt om också människor föddes med sina etiketter synliga, så samhället inte skulle behöva envisas med att kategorisera alla!

Forskarna har alltså letat mönster mellan Pokémonnamnen och dessa värden. En studie visar att Pokémon som är starkare, tyngre och mer utvecklade har längre namn och fler hårda ljud, som b d g v z, både i engelskan och japanskan. Om vi bara tittar på de engelska namnen (som används även i Sverige) har små Pokémon ofta höga vokaler i namnet, medan stora Pokémon ofta har låga. Däremot finns inga tydliga egenskaper som kan förknippas med kön(sfördelning), till skillnad från hos människor.

Betyder detta att vi alltid ger långa namn till stora varelser och föremål? Nej, men pokémonastiken kan fortfarande lära oss något om verklighetens namngivning. Forskarna bakom studien menar att vi med namnen markerar egenskaper som är relevanta för att klara sig, eller överleva: i Pokémon-spelen är målet att besegra motståndare och komplettera sin samling, och för det behövs starka och utvecklade monster. I verkliga livet är målet (tydligen) att yngla av sig, och då är kön en viktigare faktor än styrka. Undrar hur denna slutsats skulle kunna utvecklas av jämförelser med varumärkesnamn eller ortnamn!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Språkmarkörer är aldrig meningslösa

Läsaren Stig skriver och funderar på ordet liksom, som liksom smyger sig in i språket utan att fylla någon tydlig funktion, och gör liksom inget annat än att späda ut informationen. Det är lätt att skylla på dagens ungdom, men Stig medger att han har samma ovana själv, fast med uttrycket så att säga. Inget att skämmas för!

Ord som liksom, ba(ra), fullkomligt, med flera kan användas som diskurspartiklar: små utfyllnadsord i det vardagliga samtalet. Många retar sig på dem, och ser dem som informationslöst slask som inte hör hemma i vårdad kommunikation. Vet folk inte hur man talar vårdat?

Jo då, det är ingen fara. Det som väcker irritation är kanske en missbedömning av det vardagliga talspråket, som bygger på annan grund än den vårdade skriften. Med ”vårdat” menar jag inte återhållsamt, utan sådant som behandlats, gärna av andra än skribenten. Det skrivna språket, som ju även kan utgöra manus och alltså bli talspråk, är helt enkelt inte lika spontant, utan brukar effektiviseras och finslipas innan det går ut till mottagarna. Talspråket produceras med andra förutsättningar.

Visst, diskurspartiklarna kan ersätta den eftertanke som ligger bakom skriftspråk: ett småord i dialogen kan ge några mikrosekunder extra att tänka på hur orden ska läggas. Men det gäller framför allt partiklar som ööh och vad heter det. Ord som liksom och kompani har faktiskt mer språkliga funktioner.

Till att börja med kan liksom betyda ’ungefär’, liksom dess ordboksmotsvarighet som jag precis använde och som betyder ’i likhet med’. Just liksom är en relativt ovanlig diskurspartikel, jämfört med exempelvis typ som betyder typ samma sak. Däremot kan liksom även fungera som ba(ra): det markerar citat och sammanfattningar.

Vad mer kan göra det? Jo, citattecken och kolon. Diskurspartiklarna fungerar som skiljetecken, som ju inte finns i talspråket! På samma sätt kan du vet användas som punkt. Det talar om att en mening är slut, men markerar samtidigt respekt mot lyssnaren: ”du känner ju till detta lika väl som jag”. Det är typ språkliga nyanser som liksom får skiljetecknen att ba ge upp, du vet.

Att markera inställning till mottagaren eller till det sagda är kanske den viktigaste funktionen för diskurspartiklarna, för talspråket handlar om dialogisk kommunikation. Att tala som en tidningsartikel vore stelt och monologiskt. Med diskurspartiklar kan vi inkludera lyssnaren, vi kan markera grammatiska gränser och vi kan visa att det vi säger är spontant, och inte en repeterad replik – eller lögn.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vårt språk har magiska krafter

Språket är ett kommunikationsverktyg. Vi använder det för att utbyta information och lära oss nya saker, oavsett om det är smågrejer som hur vi firade nyår, stora saker som klimatförändringen eller pyttesmå grejer som hur strängar vibrerar för att hålla jättestora grejer som rumtiden i rörelse.

Men språket kan göra andra saker också. Alltså, verkligen göra saker. Det kallas performativa yttranden (performativ betyder ungefär ’som utför något’), där en språklig formulering i sig kan förändra verkligheten. Fast det är en läroboksbeskrivning som får dessa yttranden att låta som trollformler; riktigt så verklighetsförändrande är de ju inte. Eller?

Det typiska exemplet på performativa yttranden är ”jag förklarar er nu för äkta makar”. I och med det uttalandet har vigselförrättaren också faktiskt ”gjort” så att ett par blir gifta. Ska vi bli filosofiska så har ju ingenting egentligen hänt, men plötsligt får paret en annan syn på sig själva och ett annat bemötande från omvärlden. Utan dessa magiska ord skulle de kanske inte vara gifta i lagens ögon – eller sina egna.

Ett liknande exempel är ”jag lovar”, men yttranden behöver inte uttrycka sin egen funktion för att vara performativa. Faktum är att i vissa fall så försvinner funktionen om den uttalas. Att säga ”jag förolämpar dig!” uppfattas förmodligen inte som en förolämpning, men ”din fördömda luspudel!” har större chans att göra det. Det senare är alltså ett performativt yttrande, för det förändrar omvärlden genom att göra någon arg eller ledsen.

(Varsågoda att ersätta ”din fördöma luspudel” med valfri gräslighet för att stycket ovan ska få mer effekt.)

Alla yttranden behöver inte ha en uppenbar påverkan på omvärlden, utan kan vara så subtila att man själv inte tänker på dem. Ordet sjuksköterska får i allmänhet mottagaren att föreställa sig en kvinna, oavsett vem avsändaren faktiskt syftade på. Men uttrycket manlig sjuksköterska säger, förutom att sjuksköterskan är man, att manliga sjuksköterskor hör till ovanligheterna: annars hade det inte behövt specificeras. Även en femåring som aldrig hört uttrycket förr får samma bild, vare sig den stämmer eller inte.

Och på så vis är hela vårt språk performativt, för betydelsen och användningen av ord är ju inte fast och förutbestämd, utan något som språkgemenskapen kommer överens om. Varje språkligt yttrande är ett inlägg i debatten om hur språket ska vara, och sakta men säkert tillkommer nya ord och betydelser. Tillsammans skapar vi morgondagens språk.

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Att vara eller inte vara, och allt däremellan

En annan språkpolisklassiker är den med uttryck som är betydelsemässigt orimliga, även om de är grammatiskt korrekta. Till exempel att något är ”ganska unikt”. Endera är det unikt eller inte; det finns inga mellanting! Något unikt finns bara i ett exemplar, medan något ”ganska unikt” åtminstone lär ha några stycken kopior.

Fast vänta här nu. Hur kan jag veta vad ”ganska unikt” betyder om det är ett helt ologiskt uttryck? Det borde väl snarare skapa huvudvärk i all sin orimlighet? Nej. Uttrycket är förstås helt begripligt; det följer bara inte definitionen av ”unikt” till punkt och pricka. Men att ”unikt” och ”ganska unikt” betyder olika saker är inte konstigare än att ”varm” och ”varmare” gör det. Nordpolen är varmare än sydpolen, men det betyder inte att den är särskilt varm (än).

Ord som unik kallas för absoluta adjektiv, vilket innebär att de antingen är eller inte. Andra typiska exempel är gravid eller steril. Man kan väl inte vara ”halvgravid” eller ”lite småsteril”? Kanske, men om jag säger att någon är ”väldigt gravid” kan det ge bilden av en person i nionde månaden, och säger jag att någon är ”så gott som steril” så kom nog graviditeten som en överraskning. En person i nionde månaden kan alltså uppfattas som ”mer gravid” än en person i tredje, och en person som steriliserats är ”mer steril” än någon som inte gjort det, även om sterilisering inte är en vattentät procedur. Uttryck som skapar bilder och kopplingar hos mottagaren kan inte vara fel, och att motarbeta dem skulle vara att motarbeta det naturliga språkbruket.

För språkpolisen är det ofta viktigt med språknyanser. Om vi slutar skilja på de och dem eller var och vart så försvinner en viktig nyans, och språket blir lite fattigare. Påfallande ofta är det dock samma personer som klagar på orimligheten i grammatiskt korrekta uttryck som ”ganska tom” eller ”väldigt död”, men visst är de nyansgivande? Tänk att vårt språk till och med gör det möjligt att ge nyanser åt döden! Varför skulle vi vilja ta bort det?

Att grammatiken gör våld på logiken är inte särskilt unikt (!) för uttryck med absoluta adjektiv; det händer lite här och där i språket, och oftast lägger vi inte märke till det. Till exempel säger vi ”mycket pengar” när det enligt alla grammatikens lagar borde heta ”många pengar”, och ”hon hette Lena” om dejten som fortfarande heter Lena. Här visar grammatiken att pengarna kan betraktas som mängd i stället för antal, precis som vatten, och att dejten med Lena redan har skett – och förmodligen inte kommer att upprepas. Att vi bara retar oss på vissa uttryck, med argument som gäller många, tyder på att språklig irritation är något vi lär oss från fall till fall. Är det verkligen värt det?

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Små pluttar som skapar din egen melodi

Språkvetaren Alva Dahl gav nyligen ut boken Interpunktion, som handlar om just interpunktion, eller skiljetecken: punkt och komma och det där. Men det är inte en regelsamling, som lär ut rätt användning, utan bokens fokus ligger på tecknens effekt på texten. Skiljetecknen representerar på många sätt de delar av vår muntliga kommunikation som bokstäverna inte omfattar: röstläge, intonation och till och med tystnad. Vad betyder de här meningarna egentligen?

● Jag tycker texten var spännande!
● Jag tycker: texten var spännande.
● Jag tycker texten var – spännande.
● Jag tycker texten var … spännande.

Utropstecknet gör första meningen entusiastisk, eller kanske upprörd. Kolonet gör att den andra ser ut som början av en listuppräkning. Tankstrecket i tredje meningen verkar skapa en dramatisk paus, eller kanske bara eftertanke. I fjärde meningen är tankstrecket utbytt mot tre punkter, och plötsligt verkar pausen nästan uttråkad eller sarkastisk. Orden är samma, men första och sista meningen betyder knappast samma sak. När du läser en roman, visst känner du figurernas personligheter och avsikter i hur skiljetecknen används i just deras repliker?

Det finns en uppfattning om skiljetecken som reglerade pluttar – på sin höjd pausmarkörer – som hör hemma i formell text. I vardagen kan de kännas onödiga; många tycker till och med att man låter arg om man avslutar ett sms med punkt. Men är inte det ett bevis på att tecknen ger texten känsla? Hör du klangen i din väns röst när du får ett sms helt utan skiljetecken, eller bara en monoton (men stressad) harang? Skiljetecknen är som noter på pappret: de skapar melodi!

Språket är vår id-bricka, och det är roligare att ha en melodisk än en monoton sådan. Därför kan alla som använder och möter det skrivna språket ha glädje av Interpunktion, som uppmärksammar och ger nya perspektiv på en underskattad men viktig del av alla texter – som inte alls är så reglerad som man kan tro. Skiljetecknen är en anpassningsbar del av din id-bricka, alltså din personliga stil.

När du läst boken kommer du därför att ta en extra tankevända innan du skickar det där mejlet eller lägger upp Facebook-statusen. Inte för att du tvekar på om du följt språkreglerna och använt skiljetecknen på rätt sätt, utan för att känna in om dina skiljetecken förmedlar just din röst. Att de skapar den melodi du vill att andra ska höra.

Skiljetecken är inte bara små, onödiga pluttar mellan orden, och inte heller förkroppsligade grammatikregler. Tvärtom är de viktiga textelement som påverkar läsbarhet och struktur, men också känsla och rentav betydelse. Utan skiljetecken blir texten anonym och enformig, och utan ett markerat meningsslut känns läsningen otillfredsställande

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vi säger inte alltid det vi menar

Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!

Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.

(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)

Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.

De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.

Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.

Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Jag tror inte att han inte klarar att stinkbomba någon … inte!

Sven-Erik i Bollnäs frågar om det finns någon betydelseskillnad mellan ”Jag tror att han inte klarar det” och ”Jag tror inte att han klarar det”. Det korta svaret är nej, men jag föredrar långa svar.

Den grammatiska skillnaden är förstås var ordet inte står, och därmed vad det är som tillintetgörs, eller negeras. Första meningen talar om att ”inte klara” en sak, medan andra meningen handlar om att ”inte tro” en sak. Sven-Erik skriver inte vad den här saken är, men för tydlighets skull kan vi säga att det är att kasta en stinkbomb på en lärare.

I första meningen är ”jag” aktivt övertygad om att en ”han” inte kommer att klara detta, medan den andra ”jag” är lite mer passiv och tror ingenting. Skillnaden blir tydlig om vi bygger ut meningarna med ”men han kanske gör det”; det fungerar efter andra meningen, men låter konstigt efter den första. Hur som helst ligger skillnaden mest i attityd; innebörden är i stort densamma.

Det är ordet inte som skiljer meningarna åt, så vi kan kika lite närmare på det. Ordets funktion är att säga ”jag menar motsatsen till vad jag säger”, en betydelse som många lustigkurrar utnyttjar genom att flytta ordet utanför meningen: ”Om du klarar det får du hundra spänn … inte!” Den som säger så förtjänar en stinkbomb i nyllet.

Fast kanske inte bara som straff för dålig humor; det finns nämligen ett problem med att kullkasta meningsstrukturen. Svenskan har en väldigt fast ordföljd, och därmed är vi vana vid att ta emot information i en viss ordning. Om vi inte hör ett inte på dess vanliga plats så drar vi genast slutsatsen att meningen saknar negation, och alltså gäller utan modifikation. Och när vi tror att meningen är slut så är det lätt att snabbt skrida till handling och kasta den där stinkbomben.

Men det är klart: andra krafter än grammatik påverkar våra handlingar. Den som är beredd att stinkbomba sin lärare för en hundring har andra problem än sin tolkning av otypiska meningar.

Jag sa nyss att en mening som saknar negation gäller utan modifikation. Det var en sanning med modifikation; det finns ju andra sätt att modifiera en mening. Ord som kanske, nästan, nog, ju, bara, åtminstone, säkert, knappast med flera kan ju också ändra meningens betydelse, eller åtminstone framhäva talarens attityd. En attitydskillnad behöver inte påverka innebörden, men det betyder inte att den är oviktig. Språk är socialt, och att förhöra sig om varandras attityder och känslor är något av det socialaste vi kan göra.

Men vi slipper åtminstone skriva en grammatisk analys varje gång vi ska lista ut andras attityd, för våra hjärnor analyserar redan meningarna blixtsnabbt och automatiskt. Så bra är vi på grammatik!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Vad jag menar när jag säger adjö

Jag har just fått det tråkiga beskedet att kultursidan inte längre har råd att hysa sina krönikörer. Detta drabbar förstås också mig, så i dag är sista gången spalten publiceras i Hela Hälsingland. Tyvärr! Det här kommer hastigt, men jag vill dela några sista lärdomar innan vi måste säga adjö.

Det är lustigt hur text kan framkalla bilder och känslor; det är ändå bara bokstäver. Men språkets princip är ju att koppla innebörder och attityder till orden. Redan som små lär vi oss att adjö är något vi säger som avsked. Dessutom är det lite formellare, kanske finare, än hej då; ett adjö ger vi till någon som vi inte känner privat, men vill visa respekt för.

Det blir samma sak från andra hållet: när vi tar emot ett adjö förstår vi att någon tar respektfullt avsked av oss. Tänk vilken friktion det skulle blivit om människor hade haft olika tolkning av samma ord – som om jag säger adjö med all respekt, men du tolkar ordet som högfärdigt och drygt! Visst är det fantastiskt att vi alla tolkar orden på exakt samma sätt, så att inga missförstånd sker.

(Fniss.)

Nej, även om vi har snarlik uppfattning om orden så finns det garanterat små skillnader här och där. Ta ordet förhållande: många jag pratar med förknippar ordet med kärlek och romantik, medan jag tycker att ett förhållande lika gärna kan syfta på något mellan ytligt bekanta, eller för den delen sidorna i en rektangel. Vår tolkning av ord beror på vår erfarenhet av dem (jag har haft många givande förhållanden med rektanglar). Varm betyder olika saker för en norrlänning, en etiop och en isbjörn. Om alla tre hamnar på SVT Debatt kan det vara bra om de vill se från varandras perspektiv … Fast det blir väl bättre underhållning om de inte gör det. I så fall hejar jag på isbjörnen.

Livet är kort nog utan onödiga bråk. Så mitt sista råd till er, kära läsare: försök förstå varandras ord! Och utgå från att alla gör samma sak! De flesta försöker faktiskt inte missförstå dig, utan har bara olika erfarenhet av orden. När du börjar bli oense med den du talar med, stanna upp och fråga ”men vad betyder det ordet för dig?” När jag gör det brukar det ofta visa sig att vi faktiskt håller med varandra.

Adjö kommer från franska à Dieu, som betyder ’åt Gud’. I dag tänker vi nog sällan på ordet som en överlämning åt Guds beskydd, men ni får medge att ordets bakgrund gör det lite pampigare, eller hur?

Så adjö – och tack så mycket för dessa tre år. Kanske möts vi igen någon annanstans.

Kanske i din lokala gratistidning. Gott nytt år!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.