Språkkrönikan rapporterar live från Nyordslistan 2018

Hej och varmt välkomna, kära publik, till 2018 års upplaga av Nyordslistan! (plats för applåder) I år har våra eminenta arrangörer Språkrådet och Språktidningen valt ut 33 ord som under året lyckats ta sig från anonymitet in i det offentliga samtalet. Är ni beredda? Nuuuu kör vi!

Årets första tävlande, i bokstavsordning, är det matrelaterade ordet aquafaba. Ordet myntades 2015; de flesta nyord måste ju ha några år på nacken för att kunna etablera sig. Det som gör aquafaba så oväntat är dess främmande form, trots att det betecknar något vardagligt. Det syftar nämligen på bönspad, alltså vätskan som man häller av sina bönor eller kikärter. Det kan mycket väl ha skapats för att få produkten att framstå som lite mer lockande: att bönspadet, eller aquafaban, inte ska kastas, utan användas i bakning.

(Paus för bidrag)

Det vi precis hörde var cyberhygien, som inleder årets första teknikblock. Tekniken är alltid ett populärt tema på nyordslistan, för ny teknik behöver nya ord. Härnäst ska vi få höra orden dm:a, alltså att skicka direktmeddelanden online, och e-krona, en föreslagen digital valuta. Men först ska vi kombinera den digitala och den fysiska världen i bidrag nummer fem, som heter just digifysisk!

(Paus för bidrag)

En varm applåd för flossa, årets trendiga dansrörelse! Ska man tro bettingsajterna är flossa en modefluga som inte kommer klara sig så länge. Vissa ord lever förstås vidare och kan hamna i konventionella ordlistor som SAOL, men för dagsländorna är årets show förmodligen höjdpunkten i livet. Så fungerar språkutvecklingen! (byt kort)

Vårt nästa ord är flygskam, årets första kandidat från det politiska fältet. Politiken präglar ju det offentliga samtalet, inte minst under valår. Som ni hör på namnet handlar flygskam om känslan att man inte borde åka flygplan för miljöns skull. Efter det kommer vi att få höra gal–tan-skala, som kommer från politiska analyser snarare än sakfrågor. Lite senare får vi också höra mandatpingis från samma fält. Mandatpingis är en personlig favorit, men det är – tyvärr – knappast en kandidat till konventionella ordlistor.

(Här saknas några sidor av manus …)

Kära publik, det var årets 33 bidrag, från aquafaba till whataboutism! Behöver ni friska upp minnet så kan ni gå in på Språkrådets eller Språktidningens webbplatser för att läsa igenom alla ord och definitioner i lugn och ro. Där kan ni också skicka in era egna nyordsförslag. Nu är det ni där hemma som avgör: vilket nyord är årets bästa?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

 

 

Hoppet om ett språk som kan lösa världens konflikter

Läsaren Inga, som tittat igenom mina samlade krönikor på språkkrönikan.se (tips!), tycker att jag har skrivit alldeles för lite, rentav ingenting alls, om esperanto. Jag är ju egentligen utbildad i svenska, men vill gärna gå mina läsare till mötes, så varsågoda. Har du egna förslag är du välkommen att skriva!

Ibland kan det kännas trist att vi lever i en mångspråkig värld. Om alla talade samma språk skulle vi ju förstå varandra bättre! Bibeln berättar om när babylonierna försökte bygga ett torn till himlen. Gud fader själv är imponerad och säger att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” En sedelärande historia om hur fantastiskt det är med samarbete och ömsesidig förståelse! Gud fortsätter: ”Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Happ. Tack för den.

Ända sedan den här olyckliga episoden har folk längtat tillbaka till fornstora dagar, innan språket blev fullt av liksom och hen och äpplepaj, och alla hade samarbetsförmåga nog att bygga ett torn som skrapade skyn (detta har ju inte skett sedan Gud orsakade språkförbistringen). Många har försökt skapa ett gemensamt världsspråk, men bäst har det gått för Ludwig Zamenhof, som kallade sig själv Doktor Esperanto. Själva ordet esperanto betyder ungefär ’en som hoppas’, och för Zamenhof som sett hur oförståelse kunde leda till konflikt var detta verkligen hoppets språk.

Esperanto är inspirerat av europeiska språk, så att det ska vara bekant och lätt … för européer. Språkets stora styrka är nämligen också dess största svaghet; för ett internationellt och demokratiskt hjälpspråk är det ingen särskilt bra grogrund att vara lätt för vissa och svårt för andra. Men det är klart: detsamma kan sägas om engelska.

En annan egenhet hos språket är de feminina avledningarna. Det vill säga att för att markera att man pratar om kvinnor är det nödvändigt att göra ett ord lite krångligare, medan det manliga är grundform. Detta har en svensk motsvarighet i ord som prins, som förlängs till prinsessa, men är särskilt olyckligt i ett språk som skapats för att släta ut ojämlikheter. Esperantisterna diskuterar hur språket kan reformeras, men i dag är språket som vilket levande språk som helst, alltså inget som kan finputsas i en handvändning.

Kanske kommer esperanto att bli ett världsspråk en vacker dag, men än så länge är det politisk och ekonomisk makt som avgör språks status, och esperanto saknar tyvärr båda. Att språket har strukturella problem är synd, men ärligt talat: har vi klarat den oheliga röran som är engelska så vore nog esperanto inga problem.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkpolisens ständiga strävan mot en bättre värld

Under valrörelsen har, i vanlig ordning, ogräddade pajer kastats åt alla håll, men en paj som synts lite extra i språkkretsar är den mot Liberalernas kampanjaffisch med en bild på partiledaren och texten ”Mot extremism”. Betyder det ”vi är mot extremism” eller ”vi går mot extremism”? De flesta begriper nog att det inte är det sistnämnda, men det är visst svårt att inte göra sig lustig över ordvalet. Jag tycker också att det är roligt, fast kanske av mycket nördigare anledningar än många av Liberalernas kritiker.

Språkriktighet är viktigt av flera anledningar: har vi inget rättesnöre som det offentliga språket följer så kan det spreta åt alla håll och till slut bli helt obegripligt, men den allra viktigaste anledningen är (tyvärr) att undgå språkpolisers agg och hån. L-affischen är dock inte fel, utan tvetydig, och det krävs en dos illvilja för att misstolka den – fast dubbelheten blir förstås inte osynlig bara för att man har god vilja.

Antonymer är motsatsord, som ljus till mörk eller ut till in. Så har vi autoantonymer, eller kontronymer: ord som kan betyda sin egen motsats. Ett klassiskt exempel i svenskan är grina, som betyder ’gråta’ i norr, men ’flina’ i söder. Meningen ”jag grinade under hela filmen” avslöjar inte om det rör sig om en komedi eller tårdrypare, fast då kan uttalarens dialekt vara en ledtråd. I allmänhet ger ju sammanhanget de ledtrådar vi behöver.

Ordet mot på valaffischen är en kontronym, men till skillnad från grina är mot inte dialektbundet, så valaffischen kan potentiellt roa från Kiruna till Trelleborg. Det är kanske den stora charmen med den: människor av alla politiska färger kan uppskatta Liberalernas affisch, oavsett den egna inställningen till partiet (och för den delen till extremism).

En annan klassisk kontronym är utgå, och den är mycket lättare att missförstå. Om ”ersättning utgår”, kommer jag då att få mina pengar eller inte? Ordet kan ju betyda både ’utbetala’ och ’utebli’! På grund av denna direkt förvillande oklarhet finns ordet med på Regeringskansliets svarta lista med ord som bör undvikas i författningsspråk, och den är bra att följa även annars.

På skrivutbildningen i Gävle för gudvethurmånga år sedan var en av våra första uppgifter att ta med en mening vi tyckte om. Jag tog med meningen ”jag har aldrig mått så bra”, som ett intressant exempel på svenskans mångtydighet: Den kan tolkas antingen riktigt lyckligt som ”jag har aldrig mått så här bra!” eller som ”jag har aldrig mått särskilt bra”.

När jag skriver den här texten är det fortfarande ett tag kvar till valet, men jag vet redan nu att meningen alldeles utmärkt kommer beskriva min reaktion på resultatet. Välj själva hur den ska tolkas!

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Det har blivit dags att skriva om världskartan igen

Sommarens stora förändringar i svenskan kom från andra länder. Inte i form av lånord, utan som exonymer. Exonym betyder ’namn utifrån’, som Gothenburg för Göteborg eller Ungern för Magyarország. I dag ska jag dock prata om Burma, Swaziland och Makedonien. Eller Myanmar, Eswatini och Nordmakedonien som de heter numer.

Både Burma och Myanmar är slappa stavningar av det inhemska namnet မြန်မာ. Den utländska stavningen Burma har hängt kvar sedan kolonialtiden, ända tills militärregimen 1989 bad omvärlden att förnya sig. Tyvärr hade omvärlden inte så stor respekt för usurperande diktaturer på den tiden, så i demokratins namn höll man kvar vid Burma. Sedan dess har landet blivit mer demokratiskt, och det har känts fånigt att hålla kvar den koloniala stavningen. Därför beslutade Mediespråksgruppen – som tar fram språkliga riktlinjer för alla stora medier i Sverige – att också använda Myanmar framöver.

Swaziland har länge lidit av samma förbannelse som Sverige: att ständigt förväxlas med Schweiz. Till landets 50-årsjubileum i år beslutade därför kungen att det internationella namnet skulle bli samma som det lokala Eswatini. Tyvärr har Swazilands kung inte mandat att bestämma över svenska språket, så än så länge säger vi Swaziland, men ge det tid så kanske det går samma väg som med Myanmar.

Myanmar och Eswatini var inga inhemska ändringar, men Nordmakedonien är i högsta grad en nordmakedonsk angelägenhet. Och grekisk. Makedonien är nämligen en region i norra Grekland, som tycker att staten Makedonien inkräktar på deras historia. Efter lång oenighet har länderna äntligen kommit överens om att staten ska byta namn till Nordmakedonien. Nu kanske vi slipper höra ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” varje gång landet får poäng i Eurovision Song Contest!

Ett annat namn som låter krångligt i Eurovision är Czech Republic, som på hemspråket kallas Česko och på svenska Tjeckien. Här är det alltså engelskan som krånglar, och fler än en gång har tjeckerna själva föreslagit att det helt enkelt kan heta Czechia på engelska, men det verkar tyvärr inte ha fastnat. I Sverige har vi samma historia med Vitryssland, som vi inte vill kalla Belarus.

Det är förresten värt att nämna att orden Belarus och Ryssland har språkliga kopplingar till svenska Roslagen, sannolikt för att folken har sitt ursprung i den regionen.

Precis som att uttala personnamn rätt är det ofta mer respektfullt att använda inhemska namn på länder: samernas region bör kallas Sápmi och inte Lappland. Men att byta ut Ungern mot det inhemska Magyarország i svensk text skulle nog bara förvirra; när ett namn har historisk hävd är det helt enkelt inte så aktuellt att ändra på – om det inte samtidigt förknippas med förtryck.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Riksspråksuttalet som inte finns

Med ett riksdagsval runt hörnet är det inte konstigt att även Språksverige snackar mycket politik just nu. På Språkforum i april föreläste professor Olle Josephson om just detta, och samma månad släppte han boken Språkpolitik. Hans prognos är att frågan om svenskkrav och språktester för medborgarskap kommer brinna heta i valrörelsen, medan till exempel frågan om elevers kunskaper i främmande språk nog inte kommer få mycket utrymme.

Själv har jag funderat på hur språkpolitiken sett ut historiskt, och roat mig med en undersökning av Nämnden för svensk språkvård från mitten av 1940-talet. Den nystartade nämnden, som senare skulle komma att bli en del av Sveriges officiella språkmyndighet, prioriterade frågan om riksuttalet – de ville att alla skulle ha det bästa svenska uttalet.

Dagens språkvetare fnyser åt idén att vissa språkarter skulle vara bättre än andra, men på den här tiden fanns en övertygelse om att ”oren” svenska var skadlig. Alltså, man trodde bokstavligt talat att dialekter kunde skada halsen.

Tanken var säkert fin från början: om alla talade likadant skulle kommunikationen underlättas och alla skulle kunna hävda sig i samhället (dessutom skulle barnen slippa halsproblem!). Problemet var att ingen visste säkert vad som var det rikssvenskaste uttalet: man tänkte sig att det var vad bildade människor använde, men bildning var ingen garanti för att man alltid talade rent.

I vetenskapens namn frågade språknämnden därför landets svensklärare om vilka av elevernas dialektala drag som behövde motarbetas, och vilka som kunde tålas. De ville ju inte utrota dialekterna, så saker som Skånes skorrande r och Dalarnas accent var helt okej. Lustigt att bara de stereotypa dragen var okej medan alla detaljer som bygger upp dialekten skulle väck.

Svaren sammanställdes, komplett med tips på hur lärare kunde gå tillväga för att lära barnen tala rent. Tyvärr definierades aldrig det rena talet: nämnden hittade många saker som var orena, men att lära elever att inte använda vissa uttal är en annan sak än att följa mönstret för hur det ska vara. Problemet med att lära ut rikssvenskan är att den aldrig har existerat. Så än i dag har olika människor olika uttal, och dialektdragen hänger ännu kvar; mot vanan kämpar även lärarna förgäves.

Sedermera släppte man tanken på att rensa bort allt som skiljer sig från den obefintliga standardsvenskan, och accepterade i stället variationen. Skönt att ingen längre kräver att alla ska tala likadant för att platsa i samhället!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Välkomna till landet lämplig

Läsaren Eva har mejlat och bett mig skriva om ordet lagom. När kom det in i svenskan, och varför finns det bara här? Svensk ordboks definition av lagom är ”som har lämplig omfattning”, så lämplig är en bra synonym. Ordet och dess betydelse förknippas starkt med svenska värderingar, vilket förstås är passande för ett ord som bara finns här.

Synd att det inte är sant; lagom är inte alls unikt för svenskan. Vi behöver bara blicka mot norskan för att hitta ordet där också, och vad är det för fel på engelskans adequate, sufficient, appropriate, just right? Felet kanske är att de olika orden inte passar i alla betydelser av lagom, utan man måste växla lite beroende på om man vill säga ”lagom trött”, ”lagom stor”, ”lagom mycket” och så vidare. Synonymen lämplig har exakt samma ”problem”, men det är det ingen som nämner. Och det är sällan någon tar upp att ord som orka eller hinna är mycket omständligare att översätta.

Att hitta en perfekt motsvarighet, som kan användas på exakt samma sätt, i andra språk är mycket begärt. Det är nämligen väldigt få ord i vokabulären som faktiskt har perfekta motsvarigheter, oavsett språk. Ta något så enkelt som kaka, som på engelska översätts till cake. Men cake betyder även tårta, och kaka kan dessutom betyda biscuit – som också kan betyda kex, som … ni fattar.

Men varför nöja sig med norska och engelska? Ordet lagom har riktigt bra motsvarigheter på finska, ryska, tamil, albanska, bulgariska, estniska, thai, japanska, slovenska … Särskilt svenskt är det då inte. Hur kommer det sig då att vi betraktar Sverige som ”landet lagom”?

Det kommer sannolikt från den svenska modellen, en kompromiss som inte skulle vara för mycket av varken kapitalism eller socialism. Lagom, helt enkelt. Ideologin har rotats in i kulturen, och vi har fått för oss att ordet skulle vara unikt, precis som Danmark är det enda landet i världen med ett ord för bakfull. (Eller vänta.)

När kom ordet in i svenskan då? Tja, lagom är gammalt. Det fanns åtminstone redan i fornsvenskan, som en böjning av det uråldriga ordet lag, och betydde ungefär ’enligt lagen’. Fast det handlar inte bara om juridisk lag utan om sociala normer, så ’enligt normen’ är mer exakt. Den som inte var lagom på den tiden var alltså onormal! Att lagom skulle ha uppfunnits under vikingatida mjödbjudningar är tyvärr påhittat.

Vill du läsa mer utförligt om lagom så rekommenderar jag med värme Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige: och andra myter om språk, en av de bästa språkböcker jag vet!

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Vad väljer du att ifrågasätta?

I slutet av varje år publicerar Språktidningen och Språkrådet nyordslistan, ett knippe ord som varit framträdande under året som gått. Orden behöver inte vara sprillans nya i svenskan, utan det viktiga är att de fått spridning och upptäckts av fler. Nyordslistan är en rolig årskrönika som tydligt visar hur språket reflekterar samhället: vi pratar om nya saker på nya sätt, och såväl språket som samhället befinner sig i ständig utveckling.

Därmed inte sagt att nyordslistan återger hela samhället; orden i listan är främst hämtade från nyhets- och opinionsjournalistiken, och ska spegla allmänspråket. En häftig upptäckt inom fysiken kanske får ett nytt ord, men det kommer bara in på nyordslistan om folk i allmänhet, och därmed tidningarna, använder det i vardagliga sammanhang. Trots att gravitationsvågor fått mycket uppmärksamhet så kvalificerar ordet inte när det bara omnämns i samband med Nobelpriset.

Det allmännaste språket finns förstås inte i tidningar, utan i det vardagliga talet. Men det är den stora utmaningen för språkbruksforskning: det är helt enkelt svårt att undersöka material som inte är förevigat i text.

Viktigt att komma ihåg är att nyordslistan inte visar årets nya ord till Svenska Akademiens ordlista; Svenska Akademien har ju inget med Språkrådet eller Språktidningen att göra. Vissa av orden lever visserligen kvar i språket och kan ta plats även i SAOL, men många är bara flugor som försvinner efter ett tag: i dag är det få som minns fastlans eller uggling från 2011.

Vilka är då årets nyord? Politiken och tekniken har fått göra plats för diskurskritiska ord som viralgranska och klickfarm. Ordet blorange finns med, men det har till min stora förvåning ingenting med det världspolitiska läget att göra, utan beskriver en trendig hårfärg. Mitt favoritnyord är killgissa: det att med en mans självförtroende påstå något som man egentligen bara gissar sig till. Ungefär det jag gör varje månad i språkkrönikan.

Med ord som dessa, och även alternativa fakta, postfaktisk och fejkade nyheter, belyser nyordslistan hur viktigt det är med källkritik i en tid där vem som helst kan göra sig hörd, oavsett om det är en morbror på Facebook, en forskare i morgon-tv, en svetsare i regeringen, en blorange i Vita huset eller en halvgud med en språkkrönika. Det är alltid bra att ha några enkla frågor i bakhuvudet när man möter ny information: Vem är avsändaren? Hur har avsändaren valt att framställa informationen och varför? Vem tjänar på det?

Vad väljer du att inte ifrågasätta?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Denna krönika är reklam för läsning

Den senaste tiden har forskningen vid Lunds universitet producerat lacknafta att hälla på skoldebatten, i form av studier om ungas ordförståelse respektive skrivförmåga. Siffrorna upprör, och visst är det viktigt att ha bra ordförråd och skrivfärdighet, inte minst av demokratiska skäl. Frågan är vad man menar med ”bra”.

Ordstudien jämförde resultat på högskoleprovets orddel. Fler unga vet vad patriarkat betyder nu än förr, och allt färre vet vad kulvert betyder. Ur demokratisk synpunkt är det inga problem (somliga verkar orimligt upprörda över att unga inte vistas i kulvertar längre). Däremot sjunker medelpoängen för unga, men är stabil hos äldre. Betyder inte det att unga får sämre ordförråd? Nej, det betyder att de nationella proven konstrueras av äldre personer, som bevisligen har ett annat ordförråd.

Textstudien granskade ett gäng förstaårsstudenttexter som bedömts problematiska. De goda nyheterna är att 80 % av dessa blev godkända. De dåliga nyheterna är att 20 % inte blev det – och några skriver inte ens på korrekt svenska. Nu ska vi komma ihåg att det här gäller de problematiska texterna, som i sin tur utgjorde mindre än en tiondel av den totala mängden. Knappa 2 % är inte så farligt, och det här är ju till stor del nybörjarstudenter: nog kan de lära sig av sina misstag?

Högskolan är en gammaldags institution; om dagens ungdom får det svårare är det för att de måste anpassa sig till en föråldrad högskola. Och det är tyvärr svårt för högskolan att ständigt förnya sig och vara poppis bland kidsen, till exempel genom att uppdatera gammal kurslitteratur om och om igen.

Språklagen säger att myndigheter måste kommunicera enkelt och begripligt – inte med högskoleprovsord – just för att alla i samhället ska förstå. Men det är ju ändå nödvändigt att behärska några svåra ord för att kunna uttrycka sig exakt, särskilt vetenskapligt, och att skriva begripliga texter kräver också en alldeles speciell träning. Men borde inte högskolan hjälpa till att tillhandahålla den?

Lärarnas uppgift är inte att undervisa i hur man använder alla ord som finns, utan att vägleda elevers utbildning och med svårmod underkänna de som inte lever upp till kraven. Räcker inte det kanske Skolverket måste höja kriterierna för godkänt betyg? Oavsett är det enda vi kan begära av eleverna att läsa. Läs, läs, läs, för det är så du möter nya ord och ser hur bra texter är skrivna.

Nästa steg är förstås att ifrågasätta läsnormen, men jag har inga bra argument som talar emot läsning. Har ni?

Den här texten publicerades ursprungligen i Arbetarbladet.

Sjukt skönt med justerad stavning

Sveriges radios webbplats finns en lista med olika sätt som sj-ljudet kan stavas på (ni vet, det första ljudet i stjärna, skjorta, chans och skitstövel) – 65 olika stavningar. Det kan jämföras med till exempel a-ljudet som kan stavas på cirka 1 sätt: a. Listan räknar förvisso med dialektala och slarviga uttal, men poängen kvarstår: det är ohemult många sätt att stava ett ljud på. Vore det inte enklare om vi var mer konsekventa?

Det korta svaret på frågan är: jo, visst vore det. Men hur?

Sj-ljudet (”sj” är förstås bara en av många stavningar) finns bara i svenskan – plus en dialekt kring Köln, tillägger Wikipedia. Det gör fonemet (alltså språkljudet) till ett av världens ovanligaste, beroende på hur man räknar. Eftersom svenskan är ett av världens 100 största språk så har sj-ljudet många användare jämfört med unika fonem i småspråk som bara har några hundra talare. Vi kan dessutom hitta på uttalbara ljud som inte används i något språk (fast räknas de?).

Därför är sj-ljudet inte bara svårt att stava, utan också svårt att uttala för de som lär sig svenska som främmande språk. Det finns många vanliga ljud som liknar sj-ljudet, så det är lätt att glida in på något mer bekant: motsvarigheter till engelskans sh-ljud, tyskans ch-ljud och svenskans h-ljud, till exempel.

Så varför har ljudet så många olika stavningar? Förr i tiden uttalades de flesta gamla sj-ord precis som de stavades. Men det var helt enkelt lite för ansträngande att kraxa ur sig ”Skjutsa sjuksköterskorna till gärdesgården i Spraxkya innan lunch så ingen stjäl champagnen” stavningsenligt (jag slår för övrigt vad om att den meningen aldrig formulerats förr). Därför förenklades de krångliga konsonantkombinationerna med tiden till sj-ljudet (eller andra ljud beroende på dialekt).

Men visst vore det lämpligt att förenkla stavningen? Vi skulle kunna stava det sjutsa och sjampagne (sjussa och sjampanj?) konsekvent. Eller, och häng kvar nu, vad sägs om att använda X? Den gör ändå ingen större nytta just nu (jag kan byta till Aleksander), och ute i världen betecknar bokstaven X ofta ett fonem som liknar sj-ljudet (nämligen motsvarigheter till engelska sh, tyska ch och svenska h), så det skulle vara ganska logiskt!

Xussa xukxöterskorna till gäxgårn i Spraxa innan lunx så ingen xäl xampagnen! Lite ovant, men det är en tidsfråga.

Sist vi försökte få till en ljudenlig stavningsreform gick det tyvärr sådär. Problemet är att vi gärna vill kunna se ordens släktskap på deras stavning. Det är inte superkonstigt att stal är en form av stjäl, men väldigt mysko att det är en form av xäl. Och hur ska vi orka läsa äldre litteratur? Revolutioner är bara krångel; bäst att stanna på den breda, konservativa vägen.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.

Språkens morfologiska ställningstaganden

Sedan jag började jobba som översättare har jag ofta önskat att svenskan inte sammansatte ord så mycket, eller möjligen att det sammansatte mer. Det är svårt att översätta ”rock band tribute song lyric writer” så att det ser vettigt ut. Rockbandstributssångtextsskrivare? Hafsiga svenska översättningar blir lätt fulla av överlånga sammansättningar – eller onaturliga uppstyckningar.

Om svenskan varit mer analytiskt, som engelskan, så hade problemet knappast uppstått. Analytiska språk lägger hellre till nya ord än att förändra befintliga: där svenskan säger ”maskinen” säger engelskan ”the machine” med två ord i stället för ett.

Om svenskan däremot hade stått längre åt syntetiskt på den glidande skalan så hade det säkert gått utmärkt att skriva ”rockbandstributssångtextsskrivare”, för då skulle långa ord vara mer normala. Svenska är redan ett syntetiskt språk, så det är inte fel att skriva så, men vi undviker det helst eftersom det blir så drygt att läsa.

Det ska klargöras att ”syntetiska språk” inte betyder konstgjorda språk, utan språk där användaren kan skapa (syntetisera) allt längre ord. Om vi går långt ut på högerkanten av den morfologiska skalan (analytisk–syntetisk) stöter på vi på de polysyntetiska språken, och i dem kan ett ord utgöra en hel mening, med verb, subjekt, objekt och hela paketet.

I högerfalangen finns eskimåspråk som grönländska, vars morfologiska ståndpunkt fött ryktet att det har väldigt många ord för snö. Men eftersom språket kan syntetisera hur långa ”meningsord” som helst är det inte konstigt om några av dem innehåller grundordet snö. På svenska kan vi ju säga pudersnö, vårsnö, trafikstopparsnö … Frågan är väl om grönländskan har unika grundord, eller morfem, för snö. Och ja: framför allt ett för fallande snö och ett för snö som ligger på marken – men svenskan kan ju briljera med skare, slask, modd, , hagel

På den vänsterextrema änden av skalan finns isolerande språk, där varje grammatisk detalj markeras med ett eget ord. I stället för att säga ”katternas jamande” skulle det alltså kunna bli ungefär ”katt, den, flera, äger, jama, handling”: sex ord i stället för två. Det är inte många språk som är så kraftigt isolerande, men det kinesiska språket mandarin ligger långt åt vänsterkanten på den morfologiska skalan.

De riktiga högerextremisterna kallas oligosyntetiska och existerar endast som konstgjorda språk. I dem är ordförrådet så pass begränsat att man måste sätta ihop väldigt många olika ord för allt man säger. Som att säga ”produkt av tillplattad trädvätska som täckts med färgvätska i form av symboler som förmedlar meddelanden om nyligen inträffade händelser” som ett ord i stället för ”tidning”. Skönt att högerextremisterna bara är påhittade.

Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.